Julfrid..

Jag har alltid tyckt mycket om att fira jul. Under min uppväxt handlade julen om att vara tillsammans, umgås och ha tid för familjen. I vuxen ålder försöker jag ge mina barn detsamma, samma glädje, förväntan och lugn. Fortfarande är det en mysig period på året, julen. Dessa dagar då jag är tillsammans med dem som betyder så mycket, de jag älskar mest. Denna julen är inget undantag. Gårdagen spenderades i Tjuvaröd, hos oss, och den var väldigt fin. Vi åt och drack gott, tomten kom, barnen var glada, bebisarna lugna, vi dansade kring granen, sjöng julsånger och läste julevangeliet. En fin dag.

Men det saknades en liten prins, en liten tomtenisse. Och han kommer alltid att saknas. Trots att jag omgav mig med de jag älskar, trots att allt var som det "ska" vara på julafton, så är min själ bara halv...
Saknaden är så påtaglig, jag har ont i hjärtat så jag kan känna det i varje andetag. Han fattas mig.

Perspektiv

Jag är fullt medveten om att alla inte varit med om samma sak som jag har och som tur är så lever de flesta inte i min verklighet. Jag är medveten om att min upplevelse gjort att jag ändrat mycket av mitt sätt att tänka, vara och prioritera.
Ändå blir jag förvånad och förbluffad över vad många människor tycker är viktigt och värt att lägga sin tid och sin energi på. Jag var inne på facebook i fredags och såg hur många som gått med i grupper som handlade om att behålla den svarta dockan i "Kalle ankas jul", om uppror mot att någon inte fick vara pepparkaksgubbe i luciatåget och om att vi inte ska kalla kakor för ett visst namn osv.
Samtidigt skjuts 20 små barn kallblodigt ihjäl i en fruktansvärd massaker i USA,  samtidigt dör ett barn i minuten pga svält och otillgänglighet av vatten, samtidigt saknar 2,3 miljarder människor en toalett, samtidigt släpps bomber över Damaskus som resulterar i många döda, samtidigt kommer en misshandlad 3-månaders bebis in till sjukhuset i Kalmar. Och så vidare, i det oändliga känns det som..

Om våra problem handlar om att få vara pepparkaksgubbe eller ej, ja då är vi extremt lyckligt lottade. Vi är förskonade från alla hemskheter, så pass förskonade att vi kan elda upp oss över saker som jag anser är bagateller i det stora hela. Anser jag, jag poängterar det, att det är min åsikt.
Vi måste vidga våra vyer, komma ur bekvämlighetsbubblan och börja inse vad det går ut på. Vad allt går ut på, egentligen. Vi är alla människor och i grund och botten har vi exakt lika värde, oavsett var vi har haft tur, eller otur, att födas. Ska vi tjafsa om vilken hudfärg som har mest status under resten av tiden som jorden vi alla bor på finns kvar, eller ska vi börja förstå att det inte handlar om att alltid vara först, ha allra mest och vinna allt, hela tiden?
Det finns stunder när jag skäms lite för att vara svensk. I fredags upplevde jag en sådan stund.

Det finns ingen mening med att min Wilmer togs ifrån mig, ändå vill jag tacka honom för att han har ändrat mitt perspektiv. Jag är långt ifrån perfekt, men jag hoppas att jag kan sortera bort "problem" som bara är problem för att vi vill det. Jag hoppas att min Wille hjälper till så att jag kan fokusera på rätt saker och rätt problem under det som återstår av mitt liv.
Tills vi ses igen.

Glädje

Att förlora ett barn måste vara den största sorgen, iallafall i min värld. Att vänta barn och att få barn måste å andra sidan vara den absolut största glädjen.
Tidigare sa jag ofta till min man att mina pojkar är det finaste jag gjort och beslutet att försöka bli gravid igen efter Wilmers död är det starkaste och bästa beslut vi tagit. Sen kom hon, vår prinsessa. Vår efterlängtade, underbara flicka som ger oss tårar av glädje efter så oändligt många tårar av sorg..
Ingen ersättning, ingen varken kan eller ska ersätta vår Wilmer, men hon fyller en del av tomrummet efter honom och hon ger oss så mycket kraft och livsglädje. Att älska känns, och mina barn älskar jag så jag känner det i hela kroppen..

När vi möts igen..

Jag längtar till dagen då jag får träffa dig igen, min älskade lille unge.. För att den dagen kommer, det är jag helt övertygad om. Jag saknar dig så oändligt, så makalöst, sanslöst mycket, det gör vi alla. Du finns i mitt hjärta och jag längtar tills jag får hålla om dig igen, mitt lilla lyckopiller...

Normalt men onormalt..

Jag går ofta till Wilmers sten, jag och Philippa brukar gå dit när vi är på promenad. Jag säger sten, för jag klarar inte av att säga grav. Precis som jag säger Willes ceremoni när jag pratar om hans begravning, en begravning är något tungt, högtidligt och stelt, det var inte ceremonin som vi höll för Wilmer.
Så märkligt ändå, att vissa saker som egentligen är totalt onormala bara blir en del av ens vardag. Hur normalt är det att besöka sin sons sten, en son som var 19 månader när han slutade andas? Det är väldigt onormalt, väldigt fel och otroligt svårt. Jag börjar gråta när det är ungefär 15 meter kvar till hans sten, varje gång, det slår aldrig fel. Det kommer över mig så fort jag kommer dit. Jag pysslar där en liten stund, tar bort gamla löv, slänger utbrända ljus och tänder nya, och under tider rinner tårarna. När jag är klar så går vi vidare, jag torkar tårarna och hjärtat känns lite, lite lättare.
Så fel, så tungt, så totalt onormalt. Och ändå en stor del i min vardag, min vanliga normala vardag...

Det finns fler..

I vårt land, ja i hela vår värld, finns det så många föräldrar som mist ett eller flera barn. När man inte lever i en sådan situation kanske man inte tänker på det så mycket, men jag tycker att jag läser om det och ser det på tv så ofta. Innan Wilmer försvann så bytte jag kanal när det kom något på tv om barn som gått bort, och om det stod i en tidning så hoppade jag över just den artikeln, för jag orkade inte. Så gör jag inte längre. Nu lyssnar jag, läser och tar till mig allting som handlar om barn som omkommit på olika sätt, och jag gråter med de som är drabbade samtidigt som jag känner en stark känsla av samhörighet. Jag är inte ensam, det finns andra, det finns de som kan säga "jag vet hur det känns" och verkligen, verkligen mena det. För i sorgen är man väldigt ensam, även om jag vet att jag är omgiven av kärlek och omtanke från så många. Men jag är ensam, för inte många omkring mig vet hur det känns på riktig. Hur ont det gör i bröstet av saknad, hur ångesten kryper på mitt i natten när sömnen vägrar infinna sig och när hemska minnesbilder spökar i min hjärna, hur många tårar som runnit, hur känslan av skuld tynger.. Inte många känner igen sig i det och det är jag glad för. Ingen borde behöva gå igenom det, ingen borde vara tvungen att leva ett liv utan en del av sig själv, med ett stort hål i hjärtat. Ett hål som inte kommer att fyllas, det kanske krymper en aning men det fylls inte. Den enda som kan fylla det hålet är Wilmer, att han kommer tillbaka och det vet jag ju att det inte kommer att hända. Så det jag måste göra nu är att fortsätta leva med mitt hål i hjärtat, även om det är lättare sagt än gjort, och hoppas att det krymper lite grand.

Du är med mig alltid, älskade Wille. Vi ses igen..

Styrka

Det är det där med att vara stark. Jag har i ett och ett halvt år hört så många säga "du är så stark". Jag har hela tiden förnekat det, jag är inte stark, jag har inte känt mig särskilt stark. Men idag när jag och Philippa var ute på promenad så gick jag och funderade lite mer på det där med att människor tycker att jag är stark. Jag skulle gärna vilja använda ett annat ord, jag vet inte riktigt vilket, men samtidigt förstår jag vad de menar och när jag tittar tillbaka på de senaste 18 månaderna så ser jag det - jag är stark.
Att hitta sin son drunknad, att begrava sitt barn, att gå vidare och att fortsätta leva, inte bara fortsätta utan att verkligen vilja leva, att lyckas genomföra ett planerat husbygge, att ta hand om sig själv och tre sörjande barn, att bli gravid och få en underbar dotter, att sälja hus, flytta och bearbeta allt under tiden - jo, jag är stark.
Jag är stark ibland, och väldigt väldigt svag ibland. Skillnaden är att det är styrkan som syns utåt, svagheten visar jag inte för så många. Men jo, jag är stark. Jag måste vara det, jag vill vara det och jag är det.

"Where there is desire
There is gonna be a flame
Where there is a flame
Someone's bound to get burned
But just because it burns
Doesn't mean you're gonna die
You've gotta get up and try
Gotta get up and try "

(Pink, "Try")