Som en björn..

..så har jag gått i ide. Mitt i sommaren drar jag mig in i mitt skal och orkar inte mer. Jag är nästan glad att det inte är fint väder, för det passar min sinnesstämning och hur jag mår.
Jag tror att sorgen går upp och ner, ett tag var det lite upp och jag kunde skymta ljuspunkter, men den gångna veckan har varit mest mörk. Och det passar mig perfekt. Jag orkar inte ta tag i någonting just nu, jag orkar nätt och jämt vara trevlig mot min familj, jag vill helst lägga mig ner i min säng och gråta - nej, skrika ut all min sorg, all min smärta och all saknad efter min skruttunge..
Så alla ni som befinner er runt omkring mig, jag har inte glömt en endaste av er. Ni finns ofta i mina tankar, men just nu orkar jag inte ringa och föra ett vanligt samtal, det går inte. Ge inte upp, jag kommer tillbaka, snart...
Jag tror jag behöver dagar som dessa för att kunna uppskatta de dagar som är lite bättre, men när jag är mitt uppe i det så är det ändå otroligt svart och mörkt, det finns stunder som är outhärdliga. Jag försöker ändå ta emot smärtan, för jag tror inte att jag kommer undan. Jag tar emot den, jag tappar andan över insikten i att min son är död, jag gråter och gråter, och jag känner att det gör otroligt, fruktansvärt ont, men jag fortsätter ändå andas, jag lever ändå.
Wilmer finns inte mer, inte här hos oss, men han finns ändå här överallt. Vårt lilla yrväder, som satte fart på oss alla och som inte gav oss en lugn stund. Precis som det skulle vara. Nu är det för lugnt, jag har för mycket tid och jag hatar det. Jag vill ha fullt upp med att rädda mina cd-skivor, flytta ljusstakar, byta blöjor, bada barn, natta barn, gå upp 10 gånger per natt och ha största, mörkaste ringarna under ögonen av alla... Att man till och med kan sakna sömnbristen, jag hade med glädje vaknat 10 gånger per natt under resten av mitt liv om jag fått honom tillbaka.
Som jag skrev, jag har gått i tillfälligt ide. Och jag tror det behövs, för jag har ingen ork till något annat just nu. Snart, snart är jag tillbaka.

Att gå vidare

Ibland får jag frågan om hur jag orkar gå vidare. Jag har inget svar på det, jag undrar väldigt ofta samma sak. Nånstans har jag nog en livsgnista, en låga som är för stark för att ta den enkla utvägen - att ta mitt liv för att få vara där Wilmer är. Det är den enkla utvägen för mig, men inte för min familj som jag isåfall lämnar kvar, och tanken på att Elliott ska förlora sin mamma också är fruktansvärd.
Nej, jag lever vidare. Hur och varför, det är saker jag inte är helt säker på, men jag lever. Just nu är jag inne i en enorm svacka, vill helst inte umgås med någon utom mina närmsta, orkar inte prata, skratta, orkar ingenting. Jag vill ingenting. Och ändå fungerar livet, hyfsat iallafall.
Saknaden är enorm och fruktansvärd. Det är ett tomt, svart hål och det finns ingen utväg, jag bara faller tills någon är där och fångar upp mig. Att man kan sakna en liten människa så oerhört, jag hade ingen aning.. Jag ville inte ta reda på det, har aldrig bett om att få veta hur det känns, men jag fick inget val, någon annan valde detta åt mig. Och jag står kvar här, saknar, längtar, gråter och har så ont i mitt hjärta och min själ. Han fattas mig så..

I hjärtat finns ett rum
som bara är för dig
Och var jag än tar plats
så finns du här hos mig

Jag hör din varma röst
som inspelad musik
jag lyssnar om igen
för den är helt unik

I mörker och i ljus
ditt ansikte jag ser
Ur minnet tar jag fram
de bilder där du ler

Men bland allt du är för mig
finns något svårt att bära
- min längtan efter dig
när jag inte har dig nära...

En del av mig...

...och något av det viktigaste i mitt liv är mina föräldrar. Jag kan inte hylla dem nog. För allt, för att de har gjort mig till den jag är, för att de alltid har funnits vid min sida och för att de aldrig, aldrig slutar bry sig.
När läkaren på akuten ringde till dem den 15/4 så var de på Kastrup och hade precis checkat in sitt bagage för att åka till Barcelona och hälsa på min syster. Tänk att få ett sådant fruktansvärt besked, vilken enorm chock.. De fick tillbaka sitt bagage och kastade sig på tåget till Lund, och under de veckor som gått efter olyckan har det inte gått en dag då vi inte på något sätt hörts av, antingen via telefon eller sms. Inte en dag. Första veckan hämtade de oss varje morgon, såg till att vi fick mat i oss, såg till att vi andades, lekte med Elliott och fanns där för oss, dygnet runt, samtidigt som de kämpade med sin egen sorg. De ordnade det mesta med begravningen, dödsannonsen, blommor, mm, samtidigt som de försökte bearbeta att deras barnbarn var borta. De la sin egen sorg åt sidan för att kunna rädda oss.
Jag älskar dem så högt, och jag vet att min man har precis samma känslor som jag. Min man, som är ganska dålig på att skicka sms i vanliga fall, satt en kväll i soffan och knappade på sin telefon. Jag frågade vem han sms:ade, och han svarade: "Din mamma". Jag frågade vad han ville henne, och då tittade han på mig, tårarna rann och han sa: "Jag måste berätta för henne att jag älskar henne." Då rann mina tårar också..
För dem är ingenting jobbigt eller besvärligt, de gör allt de kan och deras omsorg tar aldrig slut. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det kommer en dag när jag kan ge tillbaka lika mycket kärlek som jag och min familj fått av dem.

Utan mina föräldrar kan jag till 100 % säga att jag och min familj hade inte varit där vi är idag, det hade tagit oerhört mycket längre tid att komma upp till ytan igen..

Detta är en hyllning till er, mamma och pappa. Vi älskar er. <3

Tragedier..

Det som har hänt i Norge de senaste dagarna har fått mig att må jättedåligt. Och nu menar jag inte att sätta mig själv och min egen sorg först, för just idag går de mesta av mina tankar till alla de anhöriga och deras fruktansvärda smärta. Att läsa artiklar i kvällspressen där det står att "170 föräldrar har mist ett barn", får mig att gråta, okontrollerat och hejdlöst. För jag vet hur det känns, jag vet hur det känns att mötas av beskedet "tyvärr, läkarna gjorde allt de kunde men det gick inte". Jag vet hur ont det gör, jag vet vilken smärta och vilket mörker de befinner sig i just nu, och ändå inte. Man kan inte jämföra sorg, men att en människa med berått mod skjutit ihjäl ens barn, det väcker ju ett hat även hos mig som inte har någon att skylla på. Min Wilmer råkade ut för en olycka, en fruktansvärd, ofattbar olycka, som ingen är skyldig till. (Om man bortser från mina enorma skuldkänslor som spökar allt som oftast...) Men nu har en enda människa orsakat ett lidande och en smärta som är ofattbar. Tänk att som förälder veta vem som tog ens barns liv, det är så mycket ilska och just nu, så mycket hat..
Det är så fruktansvärt, oerhört tragiskt, det är så mycket smärta och så ofattbart mycket lidande. Det finns inga ord, men vi tänder ljus här hemma lika mycket för Wilmer som för alla offer i Norge. Wilmer får många fina lekkompisar i himlen nu...
Jag vill så gärna tänka kärleksfullt, och jag har så mycket kärlek att skicka till alla föräldrar som just nu upplever sitt livs sorg. Om de bara visste hur mycket jag tänker på dem, hur mycket jag skulle vilja vara där och krama dem, hålla om dem, säga att jag förstår, att jag vet att det känns som att man bara faller handlöst, rakt ner i en avgrund utan slut, hur ont det gör att ta varje andetag.. Men det är inte lätt, kärlek är ett svårt ord just nu och det känns svårt att formulera sig på rätt sätt.
Älskade Wille, ta hand om alla de som kom till himlen nu. Hjälp dem så de kan visa sin mamma och pappa att de har det bra, precis som du har gjort och fortfarande gör för oss...
Jag skickar all min kärlek, all min omtanke till alla anhöriga och mina tårar rinner för deras skull. Varför..??? Dett ständiga varför. En dag får vi alla svaren, det är min fullkomliga övertygelse...

Här är min ängel... Underbar, älskad, saknad, nu & alltid...





Posted using BlogPress frommy iPhone

Minnen efterlyses!!

Ganska tidigt i mitt skrivande efter Willes död så fick jag ett tips av en läsare att, så småningom när jag återfått lite krafter, göra en bok om Wilmer, och att den avslutas med den dagen han föddes.
Jag har inte orkat titta på så mycket foto där Wilmer är med, men tanken på att göra någon slags bok med foto, texter och minnen känns bättre och bättre. Det har börjat ta lite form och nu behöver jag hjälp!

Ni som läser detta och har något minne av min Wille, stort eller litet, kan ni skriva ner det här i kommentarerna, eller maila mig? Jag kommer att skriva ner allting jag får in och använda det i boken, så jag blir jätteglad om ni därute vill hjälpa till att fylla Wilmerboken med glada, levande och underbara minnen. Stort eller smått, långt eller kort, spelar ingen roll, jag blir jätteglad över allt jag får in!
Skriv det i kommentarsfältet eller maila mig på studioharmoni@telia.com

Återigen, jag blir glad över varje litet ord om Wilmer som ni kan dela med er av, ni hjälper mig att skapa ett fint minne som alla i min närhet kan få glädje av och som gör att vi tillsammans kan minnas honom på ett härligt sätt.. <3<3

Enkla tankar

Tänk om jag kunde sörja lite mer som ett barn? Elliott är så fantastisk i sina tankar och i sina sätt att uttrycka sig, han tänker så rakt, enkelt och logiskt. Det känns som att barnen har mycket lättare att acceptera stora förändringar, de frågar, funderar och går vidare, samtidigt som jag tror att de verkligen sörjer, men på sitt eget sätt. Kanske inte lika tungt och hårt som vi vuxna gör, utan på ett lättare sätt. Elliott pratar mycket om Wilmer, men det han pratar om och frågar om är aldrig på ett negativt sätt, utan han vänder alltid på det så det blir positivt. Häromdan sa han: "Mamma, om Wilmer levt, hur gammal hade han varit då?" Jag svarade att Wilmer skulle fyllt 2 år i september. "Han fyller ju år ändå mamma, men han gör det i himlen!" Så är det ju, men medan jag kan gråta över att min ena son inte ens hann bli 2 år så ser Elliott glädjen i att Wilmer får fira sin födelsedag i himlen!
Elliott leker fortfarande med Wilmer, de kör bilar tillsammans ibland, och när Elliott satt och ritade för några veckor sedan så utbrast han plötsligt: "Mamma, det känns som att det är Wille som håller i min penna nu!"
Och jag tror att det var så, jag tror att Elliott känner närvaron av sin lillebror på ett helt annat sätt än vad vi vuxna gör, för vi är inte lika öppna, varken i hjärtat eller i sinnet, som barnen är.

Just nu lever jag för Elliott, jag finns till därför att han behöver mig. Han lär mig så mycket och han hjälper mig att hitta glädjen i att få finnas till, utan att han är medveten om att han gör det. Älskade, fine lille Elliott, du saknar din lillebror så mycket, men du är så klok och så tapper. Du är ljuset i mitt liv.. <3