Tragedier..

Det som har hänt i Norge de senaste dagarna har fått mig att må jättedåligt. Och nu menar jag inte att sätta mig själv och min egen sorg först, för just idag går de mesta av mina tankar till alla de anhöriga och deras fruktansvärda smärta. Att läsa artiklar i kvällspressen där det står att "170 föräldrar har mist ett barn", får mig att gråta, okontrollerat och hejdlöst. För jag vet hur det känns, jag vet hur det känns att mötas av beskedet "tyvärr, läkarna gjorde allt de kunde men det gick inte". Jag vet hur ont det gör, jag vet vilken smärta och vilket mörker de befinner sig i just nu, och ändå inte. Man kan inte jämföra sorg, men att en människa med berått mod skjutit ihjäl ens barn, det väcker ju ett hat även hos mig som inte har någon att skylla på. Min Wilmer råkade ut för en olycka, en fruktansvärd, ofattbar olycka, som ingen är skyldig till. (Om man bortser från mina enorma skuldkänslor som spökar allt som oftast...) Men nu har en enda människa orsakat ett lidande och en smärta som är ofattbar. Tänk att som förälder veta vem som tog ens barns liv, det är så mycket ilska och just nu, så mycket hat..
Det är så fruktansvärt, oerhört tragiskt, det är så mycket smärta och så ofattbart mycket lidande. Det finns inga ord, men vi tänder ljus här hemma lika mycket för Wilmer som för alla offer i Norge. Wilmer får många fina lekkompisar i himlen nu...
Jag vill så gärna tänka kärleksfullt, och jag har så mycket kärlek att skicka till alla föräldrar som just nu upplever sitt livs sorg. Om de bara visste hur mycket jag tänker på dem, hur mycket jag skulle vilja vara där och krama dem, hålla om dem, säga att jag förstår, att jag vet att det känns som att man bara faller handlöst, rakt ner i en avgrund utan slut, hur ont det gör att ta varje andetag.. Men det är inte lätt, kärlek är ett svårt ord just nu och det känns svårt att formulera sig på rätt sätt.
Älskade Wille, ta hand om alla de som kom till himlen nu. Hjälp dem så de kan visa sin mamma och pappa att de har det bra, precis som du har gjort och fortfarande gör för oss...
Jag skickar all min kärlek, all min omtanke till alla anhöriga och mina tårar rinner för deras skull. Varför..??? Dett ständiga varför. En dag får vi alla svaren, det är min fullkomliga övertygelse...