Som en björn..

..så har jag gått i ide. Mitt i sommaren drar jag mig in i mitt skal och orkar inte mer. Jag är nästan glad att det inte är fint väder, för det passar min sinnesstämning och hur jag mår.
Jag tror att sorgen går upp och ner, ett tag var det lite upp och jag kunde skymta ljuspunkter, men den gångna veckan har varit mest mörk. Och det passar mig perfekt. Jag orkar inte ta tag i någonting just nu, jag orkar nätt och jämt vara trevlig mot min familj, jag vill helst lägga mig ner i min säng och gråta - nej, skrika ut all min sorg, all min smärta och all saknad efter min skruttunge..
Så alla ni som befinner er runt omkring mig, jag har inte glömt en endaste av er. Ni finns ofta i mina tankar, men just nu orkar jag inte ringa och föra ett vanligt samtal, det går inte. Ge inte upp, jag kommer tillbaka, snart...
Jag tror jag behöver dagar som dessa för att kunna uppskatta de dagar som är lite bättre, men när jag är mitt uppe i det så är det ändå otroligt svart och mörkt, det finns stunder som är outhärdliga. Jag försöker ändå ta emot smärtan, för jag tror inte att jag kommer undan. Jag tar emot den, jag tappar andan över insikten i att min son är död, jag gråter och gråter, och jag känner att det gör otroligt, fruktansvärt ont, men jag fortsätter ändå andas, jag lever ändå.
Wilmer finns inte mer, inte här hos oss, men han finns ändå här överallt. Vårt lilla yrväder, som satte fart på oss alla och som inte gav oss en lugn stund. Precis som det skulle vara. Nu är det för lugnt, jag har för mycket tid och jag hatar det. Jag vill ha fullt upp med att rädda mina cd-skivor, flytta ljusstakar, byta blöjor, bada barn, natta barn, gå upp 10 gånger per natt och ha största, mörkaste ringarna under ögonen av alla... Att man till och med kan sakna sömnbristen, jag hade med glädje vaknat 10 gånger per natt under resten av mitt liv om jag fått honom tillbaka.
Som jag skrev, jag har gått i tillfälligt ide. Och jag tror det behövs, för jag har ingen ork till något annat just nu. Snart, snart är jag tillbaka.