En del av mig...

...och något av det viktigaste i mitt liv är mina föräldrar. Jag kan inte hylla dem nog. För allt, för att de har gjort mig till den jag är, för att de alltid har funnits vid min sida och för att de aldrig, aldrig slutar bry sig.
När läkaren på akuten ringde till dem den 15/4 så var de på Kastrup och hade precis checkat in sitt bagage för att åka till Barcelona och hälsa på min syster. Tänk att få ett sådant fruktansvärt besked, vilken enorm chock.. De fick tillbaka sitt bagage och kastade sig på tåget till Lund, och under de veckor som gått efter olyckan har det inte gått en dag då vi inte på något sätt hörts av, antingen via telefon eller sms. Inte en dag. Första veckan hämtade de oss varje morgon, såg till att vi fick mat i oss, såg till att vi andades, lekte med Elliott och fanns där för oss, dygnet runt, samtidigt som de kämpade med sin egen sorg. De ordnade det mesta med begravningen, dödsannonsen, blommor, mm, samtidigt som de försökte bearbeta att deras barnbarn var borta. De la sin egen sorg åt sidan för att kunna rädda oss.
Jag älskar dem så högt, och jag vet att min man har precis samma känslor som jag. Min man, som är ganska dålig på att skicka sms i vanliga fall, satt en kväll i soffan och knappade på sin telefon. Jag frågade vem han sms:ade, och han svarade: "Din mamma". Jag frågade vad han ville henne, och då tittade han på mig, tårarna rann och han sa: "Jag måste berätta för henne att jag älskar henne." Då rann mina tårar också..
För dem är ingenting jobbigt eller besvärligt, de gör allt de kan och deras omsorg tar aldrig slut. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det kommer en dag när jag kan ge tillbaka lika mycket kärlek som jag och min familj fått av dem.

Utan mina föräldrar kan jag till 100 % säga att jag och min familj hade inte varit där vi är idag, det hade tagit oerhört mycket längre tid att komma upp till ytan igen..

Detta är en hyllning till er, mamma och pappa. Vi älskar er. <3