Tänk om jag kunde sörja lite mer som ett barn? Elliott är så fantastisk i sina tankar och i sina sätt att uttrycka sig, han tänker så rakt, enkelt och logiskt. Det känns som att barnen har mycket lättare att acceptera stora förändringar, de frågar, funderar och går vidare, samtidigt som jag tror att de verkligen sörjer, men på sitt eget sätt. Kanske inte lika tungt och hårt som vi vuxna gör, utan på ett lättare sätt. Elliott pratar mycket om Wilmer, men det han pratar om och frågar om är aldrig på ett negativt sätt, utan han vänder alltid på det så det blir positivt. Häromdan sa han: "Mamma, om Wilmer levt, hur gammal hade han varit då?" Jag svarade att Wilmer skulle fyllt 2 år i september. "Han fyller ju år ändå mamma, men han gör det i himlen!" Så är det ju, men medan jag kan gråta över att min ena son inte ens hann bli 2 år så ser Elliott glädjen i att Wilmer får fira sin födelsedag i himlen!
Elliott leker fortfarande med Wilmer, de kör bilar tillsammans ibland, och när Elliott satt och ritade för några veckor sedan så utbrast han plötsligt: "Mamma, det känns som att det är Wille som håller i min penna nu!"
Och jag tror att det var så, jag tror att Elliott känner närvaron av sin lillebror på ett helt annat sätt än vad vi vuxna gör, för vi är inte lika öppna, varken i hjärtat eller i sinnet, som barnen är.
Just nu lever jag för Elliott, jag finns till därför att han behöver mig. Han lär mig så mycket och han hjälper mig att hitta glädjen i att få finnas till, utan att han är medveten om att han gör det. Älskade, fine lille Elliott, du saknar din lillebror så mycket, men du är så klok och så tapper. Du är ljuset i mitt liv.. <3
Denna tycker jag är sååå talande o fin:
SvaraRaderaFotspår i sanden
En dikt att älska om det viktigaste som finns - vi är djupt älskade! Läs och njut!
En natt hade en man en dröm. Han drömde att
han gick längs en strand tillsammans med Gud.
På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram.
Han märkte att vid varje period i livet fanns
spår i sanden av två par fötter:
Det ena spåret var hans, det andra var Guds.
När den sista delen av hans liv framträdde,
såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han
att många gånger under sin levnads vandring fanns
det bara ett par fotspår. Han märkte också att
detta inträffade under hans mest ensamma
och svåra perioder av sitt liv.
Han frågade Gud om detta, "Herre, du sa att du
aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen.
Men under de allra svåraste tiderna i mitt liv
har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå,
att du lämnade mig när jag behövde dig mest."
Herren svarade: Jag skulle aldrig lämna dig under
tider av prövningar och lidande.
När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig.
Varma tankar o kramar Monica
Åhh, så fin dikt, och jag tror det stämmer!
SvaraRaderaTårarna bränner och jag kan inte förstå...
Kloka, kloka Elliott!
Styrkekramar sänder jag er alla!