Schitzofreni??

Vissa dagar känns det som att jag har två personligheter, förvisso kan de leva tillsammans, men det är ändå jobbigt. Den ena personen mår så dåligt, kommer ner i djupa, djupa svackor och gråter jättemycket. Så är det ibland under dagen. Den andra personen mår ok, kan skratta, le och prata om Wilmer utan att bryta ihop. Och detta är samma person, dvs jag.
Jag förstår inte hur man kan må så dåligt ena stunden för att sedan kunna le åt något roligt den andra? Ibland känns det lite sjukligt...

Jag har, ibland, ett stort behov av att prata om Wille, prata om saker han gjorde, kläder han bar eller roliga episoder ur hans korta liv. Det känns som att jag får utlopp för så mycket när jag pratar om honom, och framför allt så glömmer jag inte. Inte för att jag tror att det är någon risk att jag glömmer, men han är mer levande och verklig när jag pratar om honom. Ett sätt att hålla honom kvar här, där han borde vara...

Olika sorger

Ibland försöker jag titta på mig själv i helikopterperspektivet för att se min situation från en annan vinkel. Det finns stunder då jag känner mig ego, att jag känner att jag har fullt upp med att fokusera på mitt eget, min sorg och på att orka med varje dag, det finns ju så många andra som också går igenom olika svåra saker.. Det sista jag vill är att vara egocentrisk men samtidigt blir man ju det i en svår sorg, och kanske är man lite ursäktad? Just nu känner jag att det som varit tufft och svårt tidigare i livet, de motgångar som funnits ibland, det är ingenting mot vad jag är i nu. Det finns ingenting som kan jämföra sig eller ens komma i närheten av den sorg och det trauma jag upplevt och lever i, och jag skulle med glädje gå igenom alla tuffa perioder jag passerat i livet om jag sluppit detta och fått ha Wilmer här. Med glädje.
Därmed inte sagt att jag förringar andra människors bekymmer och sorger, man kan aldrig jämföra. Alla lever vi med någonting tror jag, om det är något man gått igenom eller är mitt i, det spelar ingen roll. Det är tufft vilket som, och oavsett storlek på problemet, bekymret eller på sorgen så är ju det viktigaste att vi kan se varandra och hjälpa varandra så gott det går. Och till alla som bär på olika saker, stort eller smått, det går att komma igenom det, och det går att leva med det. Jag lovar. Det är inte alltid lätt, men det går.

Love will keep us alive

Angels are crying..

Elliott och Wilmer dansade jättemycket till E-type, särskilt "hold your horses." Elliott älskar skivan, men av hänsyn till mig så spelar han den i sin bärbara dvd med hörlurarna på. Det hindrar ju inte att han sjunger högt, väldigt högt, och han är otroligt tonsäker! En annan favorit just nu är "angels are crying" och även om E-type kanske inte är den som skriver de djupaste texterna så känns det långt in i hjärtat när Elliott sjunger om att änglarna gråter när du inte är hos mig...

Idag skulle alla barnen i förskoleklassen rita sin familj. Utan minsta tvekan ritade Elliott 6 st personer, mamma, pappa, Malin, Joakim, Wilmer och sig själv. För honom är Wilmers plats i familjen helt självklar och det är fantastiskt. Såklart är han en del av oss, nu och alltid även om vi inte ser honom eller kan röra vid honom. Älskade Elliott, så fint tänkt och så fint gjort.. <3

Saknad...

Finns inga ord, bara en stor tomhet. Jag saknar så jag snart går sönder...

Han fattas mig så vansinnigt mycket, jag är inte hel om han inte är hos mig. Hur kan man leva med ett halvt hjärta? Går det? Han tog så mycket med sig och nu är jag inte hel längre och kommer nog aldrig nånsin att bli det igen...

En alldeles vanlig dag..

Jag älskar vanliga dagar, härliga vardagar då det mesta går på rutin och man känner igen alla moment. Lika mycket tycker jag om att bryta vardagen och hitta på något helt annat.
Just nu finns det inga vanliga dagar. För varje dag när jag vaknar så slår tanken mig att Wilmer är död och att livet aldrig mer blir det som det en gång var. Jag hade det livet jag ville ha, jag hade min familj, min man, mitt jobb, mitt hus, två underbara, fina, välskapta barn, jag hade ju allt. Och allt förändrades inom loppet av en timme. Tänk så skört livet är, men samtidigt är jag glad att jag inte vet vad som väntar, jag är faktiskt hellre ovetandes och lever så mycket jag kan, så länge jag kan.
Livet blir aldrig mer som det en gång var. Därmed inte sagt att livet inte kan bli bra, om än annorlunda. Man gör sig en bild av hur man vill ha det, man får det precis så, och sedan slås den bilden itu. Inte för alla såklart, men för mig gjorde den. I tusen, tusen bitar, precis som mitt hjärta...

En bild tagen en vanlig vårdag, precis som livet ska vara...
Jag hoppas att vardagen snart kommer, med dagliga rutiner och ett litet lyxigt avbrott då och då. Jag längtar efter vardagen, med dagliga rutiner och alldeles vanliga bekymmer om middagsmat, hämtning och lämning och städning. Tänk om livet kunde vara precis så enkelt, alltid..

Kvalitetstid

Idag har jag tillbringat hela dagen med min favoritkille alla kategorier, min store son, Elliott. Vi har varit i Malmö på Folkets Park tillsammans med en av mina äldsta och bästa väninnor och haft en härlig eftermiddag i solen. Elliott är så modig, stark och tapper, och jag vet hur mycket han saknar sin lillebror. Han pratar väldigt mycket om Wilmer och igår, när vi kommit hem efter urnsättningen, så sa han: "Mamma, jag vill oxå dö, för då får jag träffa Wille och jag saknar honom väldigt mycket." Han sa det inte på ett ledset eller argt sätt, utan när han sa att han ville dö så var det inte med sorg utan med en slags glädje över att isåfall få återse sin lillebror.
Jag tror att jag tänker mer på avsaknaden av ett syskon än vad Elliott själv gör, och det gör så ont att se honom tillsammans med andra barn och deras syskon. Jag vet att Elliott önskar sig en ny lillebror eller lillasyster, och jag försöker förklara att det är inte så enkelt. Han önskar sig det mer än ett husdjur, då är det en stark önskan..

Min älskade, galne filur som just nu är anledningen till att jag går upp på morgonen...

Vila

Har precis gått upp, sovit en hel natt utan vare sig sömntablett eller lugnande. Funderar på den fina stunden vi hade i går när vi grävde ner urnan, och om den stunden och handlingen har hjälpt mig att komma till ro? Dessutom är jag övertygad om att Wilmer hjälpt till och sett till att jag fått den vila jag behövde.
Igår när jag skulle lägga Elliott så sa han: "Mamma, jag skulle vilja ringa till Wille." Jag svarade att det går inte men att han kan prata med honom, det gör jag varje dag. Elliott undrade om Wille verkligen kan höra honom, jag svarade att det kan han. "Vad bra, då kan jag prata med honom när jag kommer på saker som jag vill säga till honom".

Älskade, saknade son och lillebror...