Vissa dagar känns det som att jag har två personligheter, förvisso kan de leva tillsammans, men det är ändå jobbigt. Den ena personen mår så dåligt, kommer ner i djupa, djupa svackor och gråter jättemycket. Så är det ibland under dagen. Den andra personen mår ok, kan skratta, le och prata om Wilmer utan att bryta ihop. Och detta är samma person, dvs jag.
Jag förstår inte hur man kan må så dåligt ena stunden för att sedan kunna le åt något roligt den andra? Ibland känns det lite sjukligt...
Jag har, ibland, ett stort behov av att prata om Wille, prata om saker han gjorde, kläder han bar eller roliga episoder ur hans korta liv. Det känns som att jag får utlopp för så mycket när jag pratar om honom, och framför allt så glömmer jag inte. Inte för att jag tror att det är någon risk att jag glömmer, men han är mer levande och verklig när jag pratar om honom. Ett sätt att hålla honom kvar här, där han borde vara...
Nu vet jag att jag är petig, men schizofreni och multipla personligheter är två helt skilda saker. Och du har ingetdera, det är jag säker på!
SvaraRaderaFortsätt du att vårda o prata om minnena av Wilmer.
Men finaste Ina, det är inte konstigt alls utan väldigt normalt beteende i ett sorgarbete. Man är inte sig sjlälv och labil. Det kommer en dag när balansen är så gott som återfunnen men det är som när ett barn lär sig gå, stapplande.
SvaraRaderaKlart att du ska prata så mkt du vill om din solskensgosse.
Kram & kärlek