Kall i hjärtat

Under en lång period har jag känt väldigt mycket värme inom mig, en värme som gör att jag har orkat kämpa vidare. Men just nu känns det bara kallt, lika varmt som mitt hjärta varit, lika kallt är det nu. Trots miraklet som växer i min mage så måste jag kämpa för att verkligen gå upp varje morgon och göra allt det jag måste göra, jag måste klä på mig, jag måste se till att Elliott har det bra, jag måste handla mat, mm. Men allt jag gör, varenda steg jag tar är med en tyngd i bröstet, en känsla av att inte kunna andas ordentligt. Flera gånger den senaste veckan har jag verkligen känt att jag inte vill mer. Jag orkar inte mer. Han fattas mig hela tiden och jag kan inte, under några som helst omständigheter, leva resten av mitt liv utan honom. Mitt hjärta känns iskallt, tömt på alla känslor.
Han rycktes ifrån mig så brutalt, så snabbt. Vilket fruktansvärt slöseri med ett ungt liv, det känns som att det finns så många andra som gjort sig förtjänta av döden, tex Anders Breivik, snubben i Norge. Varför får han leva medan min oskyldiga lilla pojke skulle dö? Wilmer hade inte gjort nånting fel, han hade inte tagit livet av någon annan, han var bara glad, underbar och fin.
Jag vet att jag kommer att fortsätta kämpa, fortsätta gå upp på morgonen och verkligen försöka hitta glädjen i ännu en dag. Jag kommer att vara kvar här trots att jag ibland inte vill, för jag vill inte missa det som ligger framför mig och oss, jag vill inte missa Elliotts uppväxt, att få följa bebisens liv och att få spendera många år tillsammans med min man...
Men just precis nu vill jag bara blunda och vara där Wilmer är...

Förlorat allt???

Jag läste en artikel i Aftonbladet i söndags eller måndags om den tragiska färjeolyckan utanför Italien, en olycka som inte behövt inträffa över huvud taget. Om så bara en enda människa omkommit så hade det varit en för mycket.
En kvinna uttalade sig om att hon hade "förlorat allt", och jag skummde igenom texten för att komma till delen som handlade om henne. Det visade sig att hon förlorat sina ägodelar, det hon hade med sig på resan, sitt pass och sina pengar.
Min första, ärliga reaktion var "ÄR DU HELT DUM I HUVUDET!!! DU HAR INTE FÖRLORAT NÅNTING, KÄRRING!!!" Precis så tänkte jag, precis så sa jag till min man när jag berättade det för honom. Jag skulle vilja ruska om henne och berätta hur det känns att verkligen förlora allt, att förlora det viktigaste i livet och att leva med känslan att det är ditt fel, att skulden är din. Men samtidigt är jag glad att hon slipper uppleva det, jag är avundsjuk för jag skulle också vilja känna att om jag förlorar det materiella i mitt liv så förlorar jag allt. Jag vill inte vara martyr och jag förstår ändå nånstans att för henne var det "allt", men ändå. Jag blir avundsjuk och hade väldigt, väldigt gärna bytt. Jag förlorade inte allt, jag har mycket kvar, men jag har förlorat en enormt stor bit av mitt hjärta och av mig själv..

Oro..

Många olika tankar rör sig i mitt huvud just nu. Självklart känner jag en enorm glädje inför det som väntar, ett nytt litet liv som ska komma till oss, till vår familj. Men hur ska jag klara det om det visar sig att den lilla bebisen inte är fullt frisk, om nånting är "fel" och annorlunda. Jag menar inte att detta lilla liv inte är välkommet till oss då, för det är det såklart, men kommer jag att jämföra med Wilmer då? Wilmer som var så fin, så perfekt, både till utseende och till sinne. Jag är så rädd för det och jag är rädd för att inte kunna älska ett nytt barn på samma sätt som jag älskade Wilmer. Samtidigt vet jag att jag kommer att göra det, jag minns att jag hade samma tankar när jag väntade Wilmer - kommer jag att kunna älska detta barn lika mycket som jag älskar Ellitott? Och det kunde jag, med råge. Våra pojkar är otroligt älskade och jag har sagt till min man så många gånger att känslan när man tittar på sitt sovande barn påminner om känslan att vara nyförälskad. Den pirrande lyckokänslan är likadan och jag vet långt inne att det kommer att bli likadant denna gången, jag vet det. Men ändå, tänk om det inte blir så?
Jag vet ändå att vi gjort rätt, att vi behövet detta barnet, Inte bara jag och min man, utan hela vår familj. Vi behöver ett nytt fokus, nånting att slösa all vår kärlek som vi gav Wille på. Det finns massor av kärlek kvar, vi har inte glömt hur man älskar även om det ibland, när det är som mörkast, känns så...

Att få känna ett nytt litet liv som växer, att känna dessa små, små mjuka buffar inifrån, att veta vad som väntar om några månader och att längta så otroligt mycket, det är mysigt och underbart.
Samtidigt är sorgen över att Wilmer inte får vara med och uppleva ännu ett mirakel väldigt stor och tung. Han hade blivit en fin storebror, det är jag övertygad om. Han blir storebror nu också, men på ett annat sätt och på en annan nivå, men visst blir han storebror.

Många tankar väcks och mycket sorg vaknar till liv nu när jag håller på att packa. Även om jag inte sorterar Willes kläder och leksaker så måste jag ändå lägga ner det i kartonger, och bara det är smärtsamt. Det finns minnen till allt, till varenda litet plagg och till varenda liten leksak. Men de finaste minnena sitter inte i det matriella utan långt inne in mitt hjärta, där de alltid kommer att finnas. Du fattas mig...

Tankar..

Idag är en lite tyngre dag, efter några ljusa. Och jag vet att det måste få vara så, jag vet också att de ljusa dagarna blir fler, jag vill bara komma dit så fort som möjligt...

Fick ett fint sms av min storasyster på nyårsafton, det är verkligen mitt i prick:

"Du behöver inte upplysa mig om att livet kan gå sönder.
Jag vet det.
Men jag tror mig veta en sak till - livet kan bli bra igen, till och med riktigt bra.
Efter.."

Nytt år, nytt liv...

Snart är 2011 till ända, ett  år fullproppat med känslor, upplevelser och lärdomar. Ett år som jag har sett fram emot att det ska ta slut, att få börja på ett nytt, oupplevt, fantastiskt 2012 istället.
För framtiden finns där och den är min. Full av hopp, ljus och glädje, men jag är även beredd på mörka stunder och djupa dalar, och så måste det vara, så kommer det alltid att vara, det är livslångt.
Igårkväll hade Elliott somnat i soffan när jag fick en enorm Willesaknad, och när jag grät som mest så vaknade han, kröp nära mig och frågade mig varför jag var så ledsen. Jag svarade att jag saknade Wille, och då säger han "mamma, var inte ledsen, det är ju längesen nu och Wille vill inte att du ska gråta.."
Han är underbar, min son, han är klok och stark och har hanterat detta året på ett makalöst sätt.
Ett år som till stor del varit en mardröm, ett helvete och bestått av stunder då jag varken orkat eller velat gå upp på morgonen. En sorg så stor och så stark att jag emellanåt trott att jag kommer att gå under, att en människa orkar inte så mycket sorg, saknad och skuld.
Men jag har också insett så mycket detta året, och fått en del nya värderingar. Jag har insett att ett helt samhälle kan engagera sig och ge av sin värme och kärlek till de som lider, jag har insett att det finns fler som lever med sorg, en sorg som är större än något annat man upplevt, jag har insett att det går att leva med det, jag har förstått betydelsen i ordet "medmänsklighet", jag har insett vad som verkligen är viktigt, på riktigt, och jag har förstått att nyckeln till allt stavas kärlek.
Wille var kärlek, gjord i kärlek och ihågkommen med kärlek. Och trots att livet varit tufft, tuffare än jag trodde det kunde vara och tuffare än vad jag trodde jag förtjänat, så är det ändå kärlek som genomsyrat allt de senaste åtta månaderna.
Året som gått är det värsta jag upplevt, men visst har det funnits ljus. All kärlek, all värme och allt engagemang som har berört mig och oss så mycket, allt detta kommer att finnas i mitt hjärta för alltid.
Wilmer är, och kommer alltid att vara så oändligt saknad, men med minnet finns kärleken till honom och till varandra, och den kärleken försvinner inte. Den lever vidare, precis som Wilmer gör.

Vi vet att ingenting kan nånsin ersätta det vi förlorat, det liv vi miste alldeles för tidigt, men vi vet också att ett nytt liv, en liten bebis, kan ge oss framtidstro, hopp och nytt fokus. I början av juni, om allt går som det ska, kommer ett nytt litet liv till oss, och vi tror att Wilmer ler i sin himmel och att han är en stolt blivande storebror...<3

"Love will keep us alive"

Favoriter

Nu närmar sig julen sitt slut och för mig är det med blandade känslor. Det är en väldigt mysig högtid och jag spenderade den med min underbara familj, som ger mig så mycket. Som jag skrivit tidigare så är det med dem jag känner att jag verkligen kan vara mig själv, skratta och gråta om vartannat och känna att det är helt ok.
Det är tråkigt att dessa härliga dagar snart är slut, samtidigt är det en viss lättnad. Även om min sorg efter Wilmer är konstant så blir tomrummet större vid dessa tillfällen, det blir så påtagligt att vi fattas en liten, glad, underbar människa.
Om tre veckor flyttar vi till vårt nya hus, och med oss tar vi allt det fina, alla minnen som gör att vi kan le och skratta tillsammans, och aldrig mer ska jag behöva cykla eller köra förbi stället där min son dog. Det ska bli en enorm lättnad, och dessa tre veckor känns som en evighet!

Min svägerska gör alltid så fina kollage, och i morse fick även jag kläm på det! Här är några, men bara några, av alla mina favoritbilder.. Fler kommer!

En hälsning till dig som läser detta..

...tänk om jag kunde få ge dig en stor, varm kram! Tänk om jag kunde skicka ett julkort just till dig, och till alla er andra som läser mina texter, som delar mina tankar och som jag vet tänker jättemycket på mig och min familj. Men jag kan inte det, så jag vill i detta inlägg tacka alla därute för era tankar, tack till er som skickar sms, som ringer, som bryr sig och som går omkring med så mycket kärlek och vill så väl.
De senaste 8 månaderna har varit en mardröm och är fortfarande, även om ljuset kommer tillbaka lite mer för varje dag. Men vetskapen om alla runtomkring som har visat sin omtanke och sin kärlek, den gör det aningen lättare att härda ut. För det måste vi, vi måste härda ut, vi måste kämpa på och vi måste gå vidare. Trots allt.
Tankarna just du skickar till oss gör det lite lättare och framför allt, det ger mig en anledning att orka ännu en dag.
Många frågar mig om det är jobbigare nu när julen kommer, men det är det inte. Min sorg, saknad och mitt tomrum efter min lille pojke är detsamma, jul eller inte, det är konstant. Jag ska i jul omge mig med det bästa jag har, min underbara familj, och det är med dem jag helst vill vara just nu. Med dem kan jag vara mig själv, jag kan skratta, gråta och minnas, och ändå njuta av julen och allt som hör till.

Av hela mitt hjärta önskar jag dig en underbar och härlig jul, fylld med glädje och kärlek. Jag hoppas du förstår och tar till dig av min tacksamhet och av kärleken som min lille Wilmer har lärt oss att slösa med! Tack för att just du finns, du är värdefull...

Hoppas du får en riktigt mysig och God Jul!! <3