tisdag 6 december 2011

Reflektioner..

Man kan aldrig jämföra varandras sorger eller bekymmer, livet är ingen tävling i vem som har det värst eller som mår sämst. Olika faser och åldrar har sina sorger, bekymmer och problem, och när man pratar om dem så kan man ju bara utgå från sina egna erfarenheter.
Min erfarenhet är att i mitt liv innan Wilmers olycka fanns det såklart bekymmer, som jag ansåg stora då. Men livet valde att ändra mina perspektiv och erfarenheter och efter den händelsen, olyckan, så känns det som att de problemen var ju inga "riktiga" problem. Tänk om jag vetat då vad livet skulle skulle ge mig. Samtidigt känner jag att det är tur att jag inte visste då och tur att jag inte vet vad som ska komma. Jag tror inte att man hade orkat leva livet på samma sätt då, meningen är ju inte att vi ska veta hur framtiden ser ut, utan meningen måste ju vara att vi ska njuta och glädjas åt det vi har just nu, inte bara tänka på framtiden. Tror jag.
Jag har gjort många saker under mitt liv som varit tuffa och jobbiga, precis som alla andra. Jag har haft tuffa perioder genom åren och upplevt sorg, kraschade förhållanden, mm, precis som alla, eller iallafall de flesta, andra.
Men jag har gjort 3 saker som jag hoppas jag aldrig behöver göra om och som är det svåraste jag gjort, saker jag önskar att ingen behövde göra.
Det värsta jag behövt göra under min livstid är att dra upp min 19 månaders son ur grannens trädgårdsdamm, vända på honom och nånstans långt inne förlora mitt hopp, det lilla hoppet om att han fortfarande levde. Jag tror att jag nånstans, precis då, visste att han inte fanns kvar hos mig längre.
Den andra saken är att begrava Wilmer. En väldigt ljus, fin och kärleksfull stund, men så otroligt overklig och helt fruktansvärd. En mamma ska inte överleva sin son, det är liksom inte naturligt.
Det sista, som faktiskt har varit värst, var när Elliott blev hemkörd till oss den där hemska fredagen, då farmor kom som en räddande ängel. Samtidigt som ambulansen kom så kom farmor, hon tog hem Elliott till sig, lekte med honom en hel dag medan hennes tankar var någon helt annanstans. När vi, min man och jag, kommit hem från sjukhuset på eftermiddagen så körde hon hem Elliott till oss och han tog ett steg in i hallen, tittade på mig och sa: "Mamma, klarade Wille sig?" Att behöva förklara för honom, berätta om en sanning som jag inte kunde ta till mig själv, är det värsta jag gjort. Nånsin.
Erfarenheten är dyrköpt och livslång. Vad är ett problem, ett bekymmer egentligen? Det är olika för alla, självklart, men jag känner starkt att mina problem i framtiden kommer på något sätt att vara enklare att handskas med, när jag sätter dem i relation till min erfarenhet.

Var rädda om varandra och kom ihåg vad som är viktigt. Alla är vi värdefulla och viktiga, och vi är alla värda att älska och att bli älskade. <3

10 kommentarer:

  1. Åh fina Ina *tårarna faller* att du ska behöva gå igenom denna fruktansvärda sorg och längtan.
    När du är så öppen hjärtlig och delar med dig av dina känslor och tankar då skäms jag, skäms för att jag tar vardagens småbekymmer och gör dom större än vad dom behöver vara, skäms över att jag önskar mig få vara barnfri, skäms över att mitt liv fortsätter i samma trall som innan.
    Jag vet att du inte vill att jag ska skämmas. Men det är bra att jag skäms en stund för det blir jag en bättre mamma av. Så från botten av mitt hjärta TACK, tack för att du delar med dig så jag kan få en tankeställare.

    Kram och Kärlek

    SvaraRadera
  2. Skriver under på ditt inlägg, kan inte komma på några andra saker jag genomlevt som varit värre än just de 3 du beskriver. *varma kramar*

    SvaraRadera
  3. Ja de du skriver tar ju udden av alla mina bekymmer o jag måste säga sedan jag började följa din blogg så har jag haft minimalt med beyymmer o jag hetsar inte upp mig över småsaker alls längre....hade ju hellre inte läst om detta i din blogg(att de inte hänt)men de har gjort så jag insett viktigheten i livet o sakerna som sker....tråkigt att de är med bekostnad av er sorg bara...de var värst o läsa de du skrev som tre i de svåraste....inte klokt vad ni fått gå o går igenom svåra saker o stunder...
    Skulle ingen behöva göra o jag önskar att de verkligen var så att de inte fanns död o sorg men tyvärr livet ser annorlunda ut..Vad tapper lille Elliott är!Vilken kämpe!!!Ni oxå!!Varma kramar o tankar till er!!/Monica

    SvaraRadera
  4. Åhhhh, näe, detta är banne mig inte rättvist (gråter, gråter.....)

    Kram

    SvaraRadera
  5. Tårarna rinner när jag läser din blogg. Det går långt mellan dina blogg tillfällen och fast jag inte känner dig så har du berört mig så att jag blir orolig o tänker på dig varje dag. Jag önskar dig o din familj all lycka i världen och stort tack för att du ger oss andra en tankeställare på livet o dess värderingar <3

    SvaraRadera
  6. Saknar ord...läser och begrundar, får mig en tankeställare. Hjärtat gråter och snörps åt hårt, hårt...ingen skulle behöva uppleva den smärta som ni går igenom, ingen!

    Varm kram till er/carina m fam

    SvaraRadera
  7. Jag hoppas du inte tar illa upp att jag skriver till dig. Du och jag delar erfarenhet. De är skrämmande lika. Orkar du höra om mina? Julia var 2 1/2. Det var annandag påsk 2006. Granntomten består av en obebodd gammal skola. Idag hembygdsgård. De hade en regntunna under stupröret. Till hälften nedgrävd. Hon skulle hämta vatten i vattenkannan och leka i sandlådan. Jag behöver inte säga till dig det att det är ett ögonblicksverk.

    Det är drygt fem år sedan. Man kan inte värdera sorger och bekymmer, som du skriver. Att förlora ett barn är det värsta tänkbara för en förälder. Men hur olika det än är för olika människor följer ändå sorgen ett visst mönster. Jag vet att det inte är någon större tröst för dig idag, men jag är övertygad om att du en dag kommer att säga: Det går att överleva förlusten av ett barn. Det går att gå vidare. Det går att komma starkare ur det här. Du får väldigt gärna besöka min blogg, där jag även har en länk till min Julia-sida där jag skriver om tiden precis efter olyckan. Jag förstår om du inte är intresserad av att läsa om ännu mer sorg och bedrövelse. Därför har jag lagt den lite anonymt vid sidan om. Men om du är tveksam till hur du ska orka dig igenom sorgen kanske min blogg kan vara lite hoppfull

    Kramar Sahra
    www.vardagmedsahrapi.blogspot.com

    SvaraRadera
  8. Är så fruktansvärt ledsen för er skull, det ni går igenom borde ingen människa behöva uppleva. Egentligen vill jag inte läsa din blogg, för jg vill inte inse att något sådant kan hända, men du skriver så vackert och träffande att man ändå måste läsa. Du borde skriva en bok! Alla mina tankar till er / A

    SvaraRadera
  9. Skulle vilja ge en kram till Sahra oxå som går igenom ungefär samma sorg!Vad fint at du är här inne o delar med dig o vill hjälpa Ina vidare!!Kramar Monica

    SvaraRadera
  10. Sahra: Hittade inte till din Julia-sida. Inas blogg hjälper mig massor i sorgen & skulle (om det är okej) gärna läsa din historia oxå. Kram Jennie

    SvaraRadera