Det är vår, solen lyser och jag har hittat vitsippor på vår fina skogstomt. Små, små lyckoglimtar känns ibland när solen värmer mig, när Elliott kryper upp i mitt knä och när det sparkar i min mage. Länge har livet varit grått, känslan har varit aldrig riktigt glad och aldrig riktigt ledsen, men i vårsolen kan jag ibland känna små lyckorus, en underbar känsla. Det kommer inte så ofta, men jag njuter när jag väl känner det.
Men några gånger om dagen slår verkligheten mig och bilden av min livlöse pojke fastnar en stund på näthinnan. Då faller jag och försöker att andas djupt för att komma upp över ytan igen. Verkligheten finns där, och den är inte bara glad och lycklig. Jag är oerhört tacksam över det jag har, men verkligheten är ändå som den är. Wilmer är död. I 19 månader fick han leva, skratta och älska, det är inte rättvist nånstans, det kommer aldrig att bli rättvist och sorgen kommer aldrig att gå över.
Men buffarna i magen, kullerbyttorna därinne som får mig att tappa andan, de ger mig hopp. Ett hopp om att framtiden finns där även för mig, även om jag aldrig, aldrig kommer att förstå det som hänt. Wilmer är lika tydlig för mig som för ett år sedan, blundar jag så kommer jag ihåg allt. Hans skratt, hans doft, hans läten och ord, allt är fortfarande så tydligt. Och jag hoppas jag får ha det i minnet så länge jag lever.
Snart får Wilmer ett litet syskon och även om jag gläds så oerhört mycket över det som väntar så kan jag känna lika mycket ilska över att han inte får vara med och uppleva det. Verkligheten är inte rättvis och den känns ibland så väldigt overklig..
Jag kommer aldrig förstå varför en sån underbar liten pojke var tvungen att lämna oss men vad jag kan förstå e att du har ett litet mirakel i magen. Ett mirakel som ska läka sår, skapa glädje o en jobbig men fin vardag igen. När blöjbyten kanske kan göra att man glömmer sorgen en stund.
SvaraRaderaJag längtar så efter lilla miraklet!
Massa kärlek!
<3
SvaraRaderaÄn en gång fattas jag ord. Kan bara läsa och lida. Er verklighet har verkligen varit hemsk! Tror att alla som tagit del av ert öde har svårt för att släppa det! Jag tänker på Wilmer och er väldigt ofta. Önskar så att du ska få frid. Men det kanske man inte kan få om man mist ett barn? Det som fattas kommer ju aldrig tillbaka el kan ersättas. Åh det är så sorgligt och mäktigt. Er bebis blir ju absolut allas småsyskon, och Wilmer är med fast från en annan vinkel. Tänk vad underbart att kunna få ett syskon till, ett barn till att slösa kärlek på, att få upptäcka livet med, att växa tillsammans med. Om Wilmer fått vara kvar här är det kanske inte säkert att ni valt att skaffa ett barn till just nu. Livet är inte alltid rättvist . . . det vet ni verkligen. .men ett mirakel kommer till er och det för glädje med sig, något som även jag som utomstående kan glädjas åt!
SvaraRaderaAllt gott till er <3
Fina Ina, så underbart att höra att du känner små lyckorus. Sen Willes begravning tänker jag alltid på Wille när solen skiner på mig. Ert lyckopiller precis som solen.
SvaraRaderaNär sorgen drabbar en hårt går tiden snabbt fast det känns som den står still.
Kram & kärlek
Minnena försvinner inte, men de fördunklas. Jag måste anstränga mig för att minnas Julias skratt och doft. Det bara är så. Ibland kommer minnena tillbaka. När ag hör något/någon som påminner om henne, eller om jag känner en doft som förnimmer henne. Det kan vara vad som helst. Men det blir som sagt var otydligare.
SvaraRaderaMolly är mer arg över att inte få träffat Julia. Hon vill ha en storasyster. Mer arg än vad jag är över att de två inte har fått träffats. Jag tror att det är viktigt att låta sin ängel vara närvarande och låta henne bli en naturlig del i det liv som vi lever idag. Kram