Ord i mörkret

Den 15/4 kom det en bukett blommor till oss med en hälsning och med varma tankar. På kortet fanns en text som berörde mig långt, långt in i hjärtat:

"Du kan gråta varje dag över att han är borta,
eller du kan le för att han har levt.
Du kan sluta dina ögon och be att han kommer tillbaka,
eller du kan öppna dina ögon och gråta över att han lämnade dig.
Ditt hjärta kan vara tomt för att du inte kan se honom,
eller kan det vara fullt av den kärlek du kände och glädjen över att du har känt honom.
Du kan vända dig från morgondagen och sörja gårdagen,
eller du kan vara lycklig i morgon för att han var en del av ditt liv i går.
Du kan komma ihåg honom med ledsamhet att han är borta,
eller du kan ära hans minne och låta det leva vidare.
Du kan gråta, stänga din själ, vara tom och vända ryggen mot livet,
eller du kan göra det han ville - le, öppna dina ögon, älska och leva vidare..."

Morgonsvammel..

Min dag börjar vid 05, då vill min kropp inte ligga kvar i sängen mer. Jag har insett att det är lika bra att gå upp, för om jag ligger kvar sätter alla tankar igång och då sover jag ändå inte..
Idag gick jag upp, stängde dörren om mina älskade pojkar som behöver lite mer sömn, och gick omkring lite i vårt hus. Ett hus som väldigt fort kommit att kännas så självklart, ett hus som är fyllt med en massa glädje och byggt med så mycket omsorg - ibland känns det som om vi aldrig bott någon annanstans. Jag älskar mitt hus, det, tillsammans med min man och familj, är min trygghet. En trygghet jag inte klarat mig utan, då hade vilsenheten i mig varit mycket större. Jag är tacksam att jag fått möjligheten att förverkliga en dröm, tacksam att min fantastiska pappa tog sig tid att bygga vår dröm. Det enda som saknas är en liten killes små fotsteg, då hade allt varit perfekt. Jag saknar honom så fruktansvärt mycket, jag tror aldrig att saknaden släpper..

Igår pratades det mycket på nyheter och i radio om alla människor som samlades på torget i Oslo för att tillsammans sjunga en sång om regnbågsbarnen, en sång som den avskydde Breivik tydligen hatar.
Jag och min man satt och tittade på nyheterna när inslaget kom och vi lyssnade på ett tal som en anhörig höll inför denna folkmassa. Han sa, att han var inte ute efter hämnd, men om det är hämnd att det norska folket blivit mer enat pga de fruktansvärda händelserna i fjol - då var han för hämnd. Om hämnd betyder att människor visar mer kärlek och omsorg till varandra, då var han för att hämnas.. Det var ett tal som gick rakt in i hjärtat, och när minst 10.000 människor stämde upp i samma sång, en sång som handlar om att vi är systrar och brödrar och att alla är lika mycket värda, då rann tårarna på både mig och mannen.
Jag har sagt det förr, men jag måste säga det igen - kärlek. Jag vågar påstå att världen sett väldigt mycket annorlunda ut om kärlek fått en större plats i oss. Jag hade inte suttit här i mitt fantastiska hus, med min fina familj, och trots allt vi gått igenom ändå kunnat känna framtidstro och små stråk av lycka om det inte varit för all kärlek och omsorg jag fått ta emot detta sista, fruktansvärda år. Kärlek är mitt favoritord och störst av allt är kärleken. Så det så.

Framtid?

Tänk som hjärnan kan luras. Även om var dag är mer eller mindre jobbig på olika sätt och även om jag hela tiden sagt att den 15/4 "bara" är ett datum och att min sorg är konstant, lika djup alltid, så vaknade jag ändå förra söndagen med en fruktansvärd känsla i kroppen. Jag hade försökt intala mig att det inte skulle bli jobbigare den dagen än vad det är andra dagar, men det blev det.. Det märkliga var, att på måndagen kändes det bättre igen, ångestkänslan som tryckte i bröstet hela söndagen hade lättat betydligt på måndagen.
Dagen innan, på lördagen, var vi vid Wilmers sten och gjorde fint och på söndagen var mina bonusbarn där och de berättade att där var jättemycket blommor, ljus och små hälsningar. Det värmer så otroligt mycket, han är så saknad av så många..

Ett år har gått och min spontana tanke är: "så skönt!" Ett helt år senare är vi kvar här, och nånstans är det en milstolpe, vi har tagit oss igenom det första hemska året. Första sommaren, första födelsedagen, första julen, första nyårsafton, första allt utan honom, min lillprins. Och jag känner att om vi klarat det första året så borde vi klara nästa och sen det tredje, det fjärde osv..
Kärleken till min man har vuxit och blivit om möjligt, ännu djupare. Jag har en enorm respekt för hela honom, för hans sätt att agera, hans sätt att öppet visa känslor, hans sätt att ta hand om sin familj och jag är tacksam varje dag att jag är hans fru och att jag får ta emot hans kärlek. Utan honom hade det varit ännu svartare, ännu mer hopplöst och jag tror inte att jag sett en framtid över huvud taget.

Kärlek är faktiskt, även om det kan låta en aning patetiskt, det som fått oss vidare. Inte hat, ilska eller behovet av en syndabock, utan kärlek. Till alla som finns runt omkring, som stöttar och som stöttat oss, men framför allt kärleken till varandra, tron på oss och på vår familj, och på att vi faktiskt har en framtid som just nu ser ganska ljus ut...

Nytt liv

Samtidigt som jag sörjer så är jag världens lyckligaste. En väldigt konstig kombination som inte är lätt att få ihop i huvudet. Jag sörjer, jag lever i en mardröm, jag och vi har varit med om det värsta man som förälder kan vara med om och det är tufft, supertufft.
Ändå är jag fylld av lycka. Om ca 7 veckor så föds en ny liten människa, en liten person som är som ett oskrivet blad. Vi längtar och längtar, och varje gång jag känner hur det rör sig därinne (och det gör det en hel del!) så går det som en stöt av lycka genom hela kroppen.
Jag har fått frågan om jag är rädd att det nya barnet ska vara likt Wilmer, och jag svarar att jag hoppas det. Ett nytt barn är sitt eget, det är inte Wilmer, men jag hoppas att jag kan se likheter, att jag kan se lite av Wilmer i bebben. Jag hoppas att det blir en fin kombination, en ny liten människa som förhoppningsvis har en del drag av Wille.
Det krockar många gånger per dag i mitt huvud, känslor och tankar om vartannat, lycka och sorg, tårar och skratt, fina minnen och hemska minnen. Men det är ändå såhär att Wilmer är Wilmer och kommer alltid att vara det, och det nya barnet är just det, ett nytt barn, ett nytt liv. Så välkommen, så efterlängtad, så älskad...

Ett år...

I söndags, den 15/4, har det gått ett år sedan olyckan. Ett år sedan mitt och våra liv förändrades för alltid.
Tiden har rusat iväg, vilket jag många gånger varit glad för, för det har gjort att jag fått distans till det som hänt och kan se på det med lite perspektiv.
Och ändå... Ändå gör det lika ont, ändå är det ofattbart, ändå skär det som knivar och ändå är mitt hjärta i tusen bitar. Ett år, jag har levt ett helt år utan en av de viktigaste människorna i mitt liv. Orkar jag fler?

Av längtan till dej...

Jag längtar, väntar och samtidig är jag så rädd. Rädd att jag inte ska kunna älska och ta till mig mitt nya barn, det är ju inte Wilmer.. Wilmer, min fina lilla unge som jag älskade bortom allt förnuft, min solstråle och mitt lyckopiller, hur ska någon någonsin kunna mäta sig med dig? Jag vet inte...
Oron växer i takt med magen, samtidigt som glädjen och lyckan över det som väntar blir starkare med varje spark. Det är så otroligt dubbla känslor, dåligt samvete blandat med glädje, en glädje som jag ibland undrar om det är ok att känna? Hade Wilmer levt så hade detta barnet inte blivit till, och trots allt är det min högsta dröm, att Wilmer skulle finnas kvar här hos mej, och det är där som känslorna krockar. Jag ÄR glad, jag är väldigt glad, förväntansfull och tacksam över den gåva som ett barn faktiskt är, men ändå finns det känslor som överskuggar glädjen. Om någon skulle fråga mig vad jag förväntar mig i det nya barnet och jag ska svara spontant så säger jag att jag vill ha ett barn som Wilmer. Jag vet att jag inte får honom tillbaka, men smärtan är så stor och jag önskar så att nästa barn är lite likt honom, att jag kan se likheter och kunna glädjas och njuta av det.
Men visst längtar jag och även om graviditeten är påtaglig och sparkarna hårda så kan jag ibland känna en känsla av overklighet. Det är en bebis på väg till oss, men det är svårt att ta in det, att förstå det.

Du lilla liv som bor därinne, du är så välkommen, så otroligt efterlängtad och redan makalöst älskad, av mig, din pappa och dina syskon, särskilt storebror Elliott som planerar din ankomst noggrant och har gjort det så länge nu. Vi ser fram emot att få lära känna dig, få se hur du ser ut och få uppleva saker tillsammans med dig. Tro inget annat...

Viktigt val

Fram till för ett år sedan var påsken en rolig högtid, med ledighet, god mat och umgänge med vänner och familj. Förra påsken minns jag ingenting av, för på påskafton förra året begravde vi vår son.
Jag har varit orolig för hur denna påsken skulle bli, skulle det bli bara ångest, tårar och jobbiga dagar, eller hur skulle det kännas? Det är inte lika roligt som det varit förut, men så är det med allting som jag gör, det är inte samma glädje och gnista, och så måste det vara.
Däremot har jag bestämt mig och gjort ett viktigt val - jag tänker välja glädjen. Jag tänker tvinga mig själv att tänka positiva tankar när det är som mörkast, jag tänker hitta någon form av glädje i allt, alltid, även om det blir jobbigt. Det har funnits dagar under de senaste två veckorna då jag tänkt ge upp, för saknaden varit för stark, men då kommer nästa tanke: Hur kommer de jag lämnar kvar att må då? Vad gör jag mot dem isåfall? Hur ska de nånsin kunna leva i glädje om jag försvinner, även om jag gör det frivilligt?
Jag har ingen rätt att vara så egoistisk, inte när jag valt att leva i en familj, dessutom en växande familj.. Jag har ett ansvar att se till att min son mår bra och får växa upp i trygghet och det tänker jag göra. Mitt största mål i livet är att mina barn ska bli trygga, självständiga och framför allt känna sig så otroligt, vansinnigt älskade.

Glädjen dessa dagarna, denna helgen, är min familj och vänner som omger mig och oss och gör en helg som kunde varit bara ångest till dagar fyllda av skratt, omsorg, kärlek och glädje. Just nu är jag tacksam för att jag får vara just här, tillsammans med dem jag älskar.
Hoppas att ni alla får uppleva en helg fylld av glädje, kärlek och lycka! <3

Glad Påsk!

Saknad...

Mamma saknar dig, lilla lyckopillret... <3

Att få vara som man är...

Jag är inte på topp varje dag, det är totalt omöjligt. Det går inte att alltid le, vara glad och försöka vara stark, det går inte. Jag har mina dippar, djupa sådana ibland, även om jag inte alltid visar det utåt. Men dipparna och dalarna har blivit en del av mig, precis som att leva med smärtan och saknaden. Det är något jag måste, något som jag inte blir av med.

Sanningen slår fortfarande hårt, den får mig att tappa andan varje dag och ofta på natten. Men jag lever, kämpar på och gör mitt bästa. Och det är sådan jag är nu, sådan jag måste vara. En del av mig är helt förändrad medan en del av mig är som jag var innan. Men jag är som jag är, det går inte att låtsas och att vara något oäkta. Take it or leave it.