Framtid?

Tänk som hjärnan kan luras. Även om var dag är mer eller mindre jobbig på olika sätt och även om jag hela tiden sagt att den 15/4 "bara" är ett datum och att min sorg är konstant, lika djup alltid, så vaknade jag ändå förra söndagen med en fruktansvärd känsla i kroppen. Jag hade försökt intala mig att det inte skulle bli jobbigare den dagen än vad det är andra dagar, men det blev det.. Det märkliga var, att på måndagen kändes det bättre igen, ångestkänslan som tryckte i bröstet hela söndagen hade lättat betydligt på måndagen.
Dagen innan, på lördagen, var vi vid Wilmers sten och gjorde fint och på söndagen var mina bonusbarn där och de berättade att där var jättemycket blommor, ljus och små hälsningar. Det värmer så otroligt mycket, han är så saknad av så många..

Ett år har gått och min spontana tanke är: "så skönt!" Ett helt år senare är vi kvar här, och nånstans är det en milstolpe, vi har tagit oss igenom det första hemska året. Första sommaren, första födelsedagen, första julen, första nyårsafton, första allt utan honom, min lillprins. Och jag känner att om vi klarat det första året så borde vi klara nästa och sen det tredje, det fjärde osv..
Kärleken till min man har vuxit och blivit om möjligt, ännu djupare. Jag har en enorm respekt för hela honom, för hans sätt att agera, hans sätt att öppet visa känslor, hans sätt att ta hand om sin familj och jag är tacksam varje dag att jag är hans fru och att jag får ta emot hans kärlek. Utan honom hade det varit ännu svartare, ännu mer hopplöst och jag tror inte att jag sett en framtid över huvud taget.

Kärlek är faktiskt, även om det kan låta en aning patetiskt, det som fått oss vidare. Inte hat, ilska eller behovet av en syndabock, utan kärlek. Till alla som finns runt omkring, som stöttar och som stöttat oss, men framför allt kärleken till varandra, tron på oss och på vår familj, och på att vi faktiskt har en framtid som just nu ser ganska ljus ut...