Nytt liv

Samtidigt som jag sörjer så är jag världens lyckligaste. En väldigt konstig kombination som inte är lätt att få ihop i huvudet. Jag sörjer, jag lever i en mardröm, jag och vi har varit med om det värsta man som förälder kan vara med om och det är tufft, supertufft.
Ändå är jag fylld av lycka. Om ca 7 veckor så föds en ny liten människa, en liten person som är som ett oskrivet blad. Vi längtar och längtar, och varje gång jag känner hur det rör sig därinne (och det gör det en hel del!) så går det som en stöt av lycka genom hela kroppen.
Jag har fått frågan om jag är rädd att det nya barnet ska vara likt Wilmer, och jag svarar att jag hoppas det. Ett nytt barn är sitt eget, det är inte Wilmer, men jag hoppas att jag kan se likheter, att jag kan se lite av Wilmer i bebben. Jag hoppas att det blir en fin kombination, en ny liten människa som förhoppningsvis har en del drag av Wille.
Det krockar många gånger per dag i mitt huvud, känslor och tankar om vartannat, lycka och sorg, tårar och skratt, fina minnen och hemska minnen. Men det är ändå såhär att Wilmer är Wilmer och kommer alltid att vara det, och det nya barnet är just det, ett nytt barn, ett nytt liv. Så välkommen, så efterlängtad, så älskad...