Tiden har rusat iväg, vilket jag många gånger varit glad för, för det har gjort att jag fått distans till det som hänt och kan se på det med lite perspektiv.
Och ändå... Ändå gör det lika ont, ändå är det ofattbart, ändå skär det som knivar och ändå är mitt hjärta i tusen bitar. Ett år, jag har levt ett helt år utan en av de viktigaste människorna i mitt liv. Orkar jag fler?
Fina ni. <3
SvaraRaderaKram och kärlek
Vilken fin annons <3.
SvaraRaderaJag har tänkt mycket på er de senaste dagarna. Livet går ju vidare. Ändå. Trots all hemskhet. Och all finhet. Men det ni går genom. Skulle ingen behöva gå genom. Finns inga ord faktiskt. Men ändå beskriver du allt så att man verkligen kan förstå hur det känns. Och ändå inte. Det är svårt att ta till sig en sån smärta. Och du lever med den varje dag. Snart ska du dock få vara med om det mest fantastiska som finns! Ett nytt liv! Ett nytt fokus!
Kram Anna (Fredriks lillasyster)
Klart du orkar fler! Många många fler. Det kommer du att göra för att du måste och för att du faktiskt älskar livet och vill leva. Har du klarat detta första hemska året tror jag att du klarar av de som kommer. Detta var nog ett av de värsta. Nu kan livet bara bli lättare att leva, sakta men säkert. . .
SvaraRaderaSnart skiner solen i ert hem, inte lång tid kvar!!
Stor kram
Tiden rusar, trots att man ibland vill hejda den och vrida tillbaka till de dagar livet var oförstört. På något underligt vis orkar man vidare, jag går steget före, följ mina fotspår! *varma kramar*
SvaraRadera