Oron växer i takt med magen, samtidigt som glädjen och lyckan över det som väntar blir starkare med varje spark. Det är så otroligt dubbla känslor, dåligt samvete blandat med glädje, en glädje som jag ibland undrar om det är ok att känna? Hade Wilmer levt så hade detta barnet inte blivit till, och trots allt är det min högsta dröm, att Wilmer skulle finnas kvar här hos mej, och det är där som känslorna krockar. Jag ÄR glad, jag är väldigt glad, förväntansfull och tacksam över den gåva som ett barn faktiskt är, men ändå finns det känslor som överskuggar glädjen. Om någon skulle fråga mig vad jag förväntar mig i det nya barnet och jag ska svara spontant så säger jag att jag vill ha ett barn som Wilmer. Jag vet att jag inte får honom tillbaka, men smärtan är så stor och jag önskar så att nästa barn är lite likt honom, att jag kan se likheter och kunna glädjas och njuta av det.
Men visst längtar jag och även om graviditeten är påtaglig och sparkarna hårda så kan jag ibland känna en känsla av overklighet. Det är en bebis på väg till oss, men det är svårt att ta in det, att förstå det.
Du lilla liv som bor därinne, du är så välkommen, så otroligt efterlängtad och redan makalöst älskad, av mig, din pappa och dina syskon, särskilt storebror Elliott som planerar din ankomst noggrant och har gjort det så länge nu. Vi ser fram emot att få lära känna dig, få se hur du ser ut och få uppleva saker tillsammans med dig. Tro inget annat...
Det hade varit lite märkligt om du inte hade dessa funderingar, för då hade du inte varit människa. När livet ändras så anpassar det sig väldigt snabbt men för oss tar det lite längre tid att anpassa oss till livet. När man förlorar något så "ersätter" man ju det, tex en nyckel eller en tröja. Det är ju så livet fungerar men när känslorna kommer och river upp allt blir livet inte vad det borde.
SvaraRaderaJag tror att detta lilla mirakel hade blivit född i vilket fall som helst kanske bara hos en annan familj som stått i kö längst.
Min starka tro är att allt kommer bli så bra för er!
Jag tror på er!
Massa kärlek från er Mi!
Förstår att du har alla de känslor som du beskriver och säkert fler där till. Precis som ovan skriver, annars hade det nog varit konstigt. Men du, den oron du känner kan man ju känna ändå. Jag trodde ju inte att jag skulle kunna älska ett barn till så som jag älskar de andra. Var rädd att jag skulle jämföra m Ville och bli besviken om hon inte blev lik honom. Men oj vad olika de är, och jag älskar Elli exakt lika mkt som de andra. Lika mkt som du älskar Wilmer kan du älska ert nästa lilla mirakel. Tror helt säkert att du redan vet detta men tankarna spelar dig ett spratt. Alla OM. . . OM INTE. . . Ingen vet vad som kommer att ske i framtiden och tur är väl det. Vi ska bara följa med i ett ständigt flöde och ha tillit. Att leva i nuet och tillåta sig känna, ge och ta emot kärlek. Lättare sagt än gjort efter en sådan tragedi som er men du beskriver så ärligt dina innersta tankar och funderingar. Detta gör att man som läsare vill ge något tillbaka till dig. Kan ju bara ge ord som mamma till en annan mamma, dig. Vi tänker på er, och är så glada för er skull att ni bestämde er för att välkomna ännu ett barn. Härligt att läsa hur glad Elliott är och att han förbereder ankomsten. Syskonkärlek är fint och kravlöst. Han vet ju vad det är och längtar efter sitt syskon! Härlig känsla han måste ha. Utan dåligt samvete mot Wilmer, precis så ska du oxå känna!
SvaraRaderaStörsta kramen med massa kärlek till er!
Jag känner igen tankarna. Direkt efter olyckan ville jag helst åka utomlands och göra pgd, dvs könsselektering. Jag ville ha en kopia av J. De tankarna försvann lyckligtvis ganska snabbt. Under grav med M var jag väldigt orolig att hon skulle vara FÖR lik J. Något jag inte heller ansåg mig kunna hantera. Skrev ett långt och utförligt brev till bm på förlossningen om dessa tankar och rädslan för att inte klara av att ta emot M känslomässigt när hon kom.
SvaraRaderaJag kan säga så här. Det tog inte lång stund innan M kändes helt självklar. Hon var en annan tjej. En alldeles egen liten personlighet. Det fanns inget J i henne. Inte mer i henne än vad som finns i killarna. Det löste sig automatiskt. Jag kunde sluta fundera och oroa mig. Jag kunde lägga mycket bakom mig. Jag hoppas det kommer kännas så för dig också. Kram
Idag finns jag hos er!
SvaraRaderaMånga, hårda och värmande styrkekrmar till er alla!
Jag läste annonsen i tidningen idag.
SvaraRaderaIdag är det ett år sedan det ofattbara hände.
Jag tänker på er ofta. Och alldeles extra idag.
Och ja. Du får känna glädje.
Och ja. Du får känna sorg.
Tillåt dej att känna!
Och försök känna - utan att ha dåligt samvete!
Styrkekram!
/ Jessica i Hörby