Änglar finns - överallt

Jag är ingen människa som tittar särskilt mycket på tv, men igår tittade jag på "Sofias änglar", och grät en liten skvätt. Dessa kämpande människor som väntar på det värsta men ändå väljer livet, denna otroliga 3-barnsmamma som oroade sig för hur det skulle gå för barnen när hon hade gått bort. För hon visste att hon skulle dö, hon visste bara inte när.
Så kort livet är, så fort det kan gå och så otroligt lätt det är att lägga fokus på totalt fel saker. Spelar det verkligen väldigt stor roll att jag inte sminkade mig i morse? Eller att jag inte alltid är moderiktigt klädd? Eller att jag faktiskt väger lite mer än jag egentligen borde? Helt ärligt?
Att mitt fokus har flyttats ganska ordentligt sedan 10 månader tillbaka betyder inte att jag inte tycker det är kul att shoppa, sminka mig eller köpa fina saker till mitt hem, MEN det är, i grund och botten totalt oväsentligt.
Jag väljer att försöka se människan bakom, jag kämpar verkligen med det för även jag kan ha fördomar, inte för att jag vill utan för att de bara finns där. Jag fokuserar inte på att umgås med "rätt" människor, utan med de som ger mig något och som jag kan vara mig själv med. Då är de ju rätt för mig, eller hur?
Och det finns så många människor som har så mycket att ge, även om man inte ser det på ytan. För mig är de en sorts änglar, för de ger mig styrka, hopp och kraft, varje dag.. Och min egna lilla ängel är den som verkligen fått mig att inse att ytan bara är en fasad som är väldigt enkel att se igenom. Tack Wille.

Att orka - för att jag måste eller för att jag vill?

I perioder har jag efter olyckan bara funnits, bara flutit med och känt att det kvittar, allt kvittar. Låt livet gå fort, fort så jag kan få dö och få träffa min son igen. Jag vet att det låter hemskt, men tänk dig att du förlorat det finaste i ditt liv, något du burit på, vårdat, tagit hand om och som du älskat mer än det finns ord. På mindre än 30 minuter förlorar du detta och marken dras bort under dina fötter, bokstavligt talat. Jag har orkat gå vidare, men ibland vet jag inte hur och varför, och ändå vet jag. Jag har så mycket, jag har min fine Elliott och utan honom vågar jag nog påstå att jag hamnat i en djup depression. Han ger mig min livsgnista, han tvingar mig att starta min morgon senast 06.30 varje dag, oavsett veckodag. Han håller min hand, han kryper upp i min famn när jag sitter i soffan, han berättar för mig att jag är den bästa mamman, den vackraste mamman och han somnar på min axel. Jag älskar honom villkorslöst, och jag vill skydda honom från allt. Han är min anledning att orka, att orka för att jag vill, inte bara för att jag måste. Jag vill se honom växa upp, jag vill följa hans skolgång, hans karriär, jag vill se honom gifta sig, jag vill få barnbarn och jag vill njuta av det hela tiden, under resten av mitt liv, oavsett om det blir långt eller kort.
Oavsett om det finns dagar då jag känner att jag finns till för att jag inte kan ta steget att avsluta mitt liv här, så tror jag att min livsgnista är för stark, att min vilja finns där allra längst inne, jag vill egentligen inte ge upp.
Jag kan inte ge upp, vad skulle det göra mot min son då, och mot resten av min familj? Nej, jag stannar här, där jag är, även om det är en kamp var dag..

Min prins..! <3

Flashback..

I gårkväll, ganska sent, skulle min man gå ut för att hämta ved i vårt vedförråd, det var -14 grader och han tog på sig en jacka över sina pyamasbyxor och t-shirt, och ett par tofflor utan strumpor på fötterna. Att hämta ved brukar ta ca 2 minuter, men när det gått 10 minuter blev jag lite orolig, öppnade dörren och ropade på honom, jag fick inget svar så jag gick in igen och väntade en stund. Då kände jag paniken komma krypande, så jag drog på mig joggingbyxor och jacka, hoppade i ett par skor och gick ut, lämnade en sovande Elliott i huset. Det enda jag kunde se framför mig var att min man trillat och slagit sig så hårt att han svimmat av, vilket inte varit omöjligt med tanke på temperatur och isfylld mark.
Jag gick bort till vedförrådet, ingen där, jag gick runt huset och ropade, ingen där och inget svar.
Det kan verka som en struntsak, för självklart måste han finnas någonstans, men den paniken och fasan jag kände går inte att beskriva i ord. Helt plötsligt var jag tillbaka till den 15 april, den absolut värsta dagen i mitt liv, och kände exakt samma panik, samma fruktansvärda dödsångest.
När jag sprungit ett varv till runt huset så gick jag runt garagebyggnaden och såg att det lyste i det sk "teknikrummet", där vi har allt som hör till uppvärmningen av huset, jag såg också att nycklarna satt i dörren, och det var där han var, där han varit de senaste 20 minuterna. 20 minuter då jag sett min tillvaro krossats ännu en gång, sett framför mig hur jag måste förklara för Elliott att inte bara hans lillebror ryckts från honom, utan nu även hans älskade pappa. Min mans första fråga när han såg mig, iklädd en märklig kombination av morgonrock, jacka och pyamasbyxor, helt rödgråten, förtvivlad och väldigt, väldigt nära fullkomlig panik, var om det hänt Elliott något. Men nej, Elliott sov inne i huset, trygg, lugn och helt omedveten om det drama hans pappa ställt till med..
Det tog en halvtimme innan min man lyckats lugna ner mig och en timme innan jag slutat gråta, men känslan av panik sitter i fortfarande, ett dygn senare. Jag kan inte leva utan min man, han är min livlina, min trygghet och min fasta punkt, en av dem jag lever för. Jag har aldrig känt så tydligt att han faktiskt kan försvinna från mig.

Ta hand om dem du älskar, det kan gå så fort innan de faktiskt är borta. Tro mig, jag vet...

Kall i hjärtat

Under en lång period har jag känt väldigt mycket värme inom mig, en värme som gör att jag har orkat kämpa vidare. Men just nu känns det bara kallt, lika varmt som mitt hjärta varit, lika kallt är det nu. Trots miraklet som växer i min mage så måste jag kämpa för att verkligen gå upp varje morgon och göra allt det jag måste göra, jag måste klä på mig, jag måste se till att Elliott har det bra, jag måste handla mat, mm. Men allt jag gör, varenda steg jag tar är med en tyngd i bröstet, en känsla av att inte kunna andas ordentligt. Flera gånger den senaste veckan har jag verkligen känt att jag inte vill mer. Jag orkar inte mer. Han fattas mig hela tiden och jag kan inte, under några som helst omständigheter, leva resten av mitt liv utan honom. Mitt hjärta känns iskallt, tömt på alla känslor.
Han rycktes ifrån mig så brutalt, så snabbt. Vilket fruktansvärt slöseri med ett ungt liv, det känns som att det finns så många andra som gjort sig förtjänta av döden, tex Anders Breivik, snubben i Norge. Varför får han leva medan min oskyldiga lilla pojke skulle dö? Wilmer hade inte gjort nånting fel, han hade inte tagit livet av någon annan, han var bara glad, underbar och fin.
Jag vet att jag kommer att fortsätta kämpa, fortsätta gå upp på morgonen och verkligen försöka hitta glädjen i ännu en dag. Jag kommer att vara kvar här trots att jag ibland inte vill, för jag vill inte missa det som ligger framför mig och oss, jag vill inte missa Elliotts uppväxt, att få följa bebisens liv och att få spendera många år tillsammans med min man...
Men just precis nu vill jag bara blunda och vara där Wilmer är...

Förlorat allt???

Jag läste en artikel i Aftonbladet i söndags eller måndags om den tragiska färjeolyckan utanför Italien, en olycka som inte behövt inträffa över huvud taget. Om så bara en enda människa omkommit så hade det varit en för mycket.
En kvinna uttalade sig om att hon hade "förlorat allt", och jag skummde igenom texten för att komma till delen som handlade om henne. Det visade sig att hon förlorat sina ägodelar, det hon hade med sig på resan, sitt pass och sina pengar.
Min första, ärliga reaktion var "ÄR DU HELT DUM I HUVUDET!!! DU HAR INTE FÖRLORAT NÅNTING, KÄRRING!!!" Precis så tänkte jag, precis så sa jag till min man när jag berättade det för honom. Jag skulle vilja ruska om henne och berätta hur det känns att verkligen förlora allt, att förlora det viktigaste i livet och att leva med känslan att det är ditt fel, att skulden är din. Men samtidigt är jag glad att hon slipper uppleva det, jag är avundsjuk för jag skulle också vilja känna att om jag förlorar det materiella i mitt liv så förlorar jag allt. Jag vill inte vara martyr och jag förstår ändå nånstans att för henne var det "allt", men ändå. Jag blir avundsjuk och hade väldigt, väldigt gärna bytt. Jag förlorade inte allt, jag har mycket kvar, men jag har förlorat en enormt stor bit av mitt hjärta och av mig själv..

Oro..

Många olika tankar rör sig i mitt huvud just nu. Självklart känner jag en enorm glädje inför det som väntar, ett nytt litet liv som ska komma till oss, till vår familj. Men hur ska jag klara det om det visar sig att den lilla bebisen inte är fullt frisk, om nånting är "fel" och annorlunda. Jag menar inte att detta lilla liv inte är välkommet till oss då, för det är det såklart, men kommer jag att jämföra med Wilmer då? Wilmer som var så fin, så perfekt, både till utseende och till sinne. Jag är så rädd för det och jag är rädd för att inte kunna älska ett nytt barn på samma sätt som jag älskade Wilmer. Samtidigt vet jag att jag kommer att göra det, jag minns att jag hade samma tankar när jag väntade Wilmer - kommer jag att kunna älska detta barn lika mycket som jag älskar Ellitott? Och det kunde jag, med råge. Våra pojkar är otroligt älskade och jag har sagt till min man så många gånger att känslan när man tittar på sitt sovande barn påminner om känslan att vara nyförälskad. Den pirrande lyckokänslan är likadan och jag vet långt inne att det kommer att bli likadant denna gången, jag vet det. Men ändå, tänk om det inte blir så?
Jag vet ändå att vi gjort rätt, att vi behövet detta barnet, Inte bara jag och min man, utan hela vår familj. Vi behöver ett nytt fokus, nånting att slösa all vår kärlek som vi gav Wille på. Det finns massor av kärlek kvar, vi har inte glömt hur man älskar även om det ibland, när det är som mörkast, känns så...

Att få känna ett nytt litet liv som växer, att känna dessa små, små mjuka buffar inifrån, att veta vad som väntar om några månader och att längta så otroligt mycket, det är mysigt och underbart.
Samtidigt är sorgen över att Wilmer inte får vara med och uppleva ännu ett mirakel väldigt stor och tung. Han hade blivit en fin storebror, det är jag övertygad om. Han blir storebror nu också, men på ett annat sätt och på en annan nivå, men visst blir han storebror.

Många tankar väcks och mycket sorg vaknar till liv nu när jag håller på att packa. Även om jag inte sorterar Willes kläder och leksaker så måste jag ändå lägga ner det i kartonger, och bara det är smärtsamt. Det finns minnen till allt, till varenda litet plagg och till varenda liten leksak. Men de finaste minnena sitter inte i det matriella utan långt inne in mitt hjärta, där de alltid kommer att finnas. Du fattas mig...

Tankar..

Idag är en lite tyngre dag, efter några ljusa. Och jag vet att det måste få vara så, jag vet också att de ljusa dagarna blir fler, jag vill bara komma dit så fort som möjligt...

Fick ett fint sms av min storasyster på nyårsafton, det är verkligen mitt i prick:

"Du behöver inte upplysa mig om att livet kan gå sönder.
Jag vet det.
Men jag tror mig veta en sak till - livet kan bli bra igen, till och med riktigt bra.
Efter.."