Änglar finns - överallt

Jag är ingen människa som tittar särskilt mycket på tv, men igår tittade jag på "Sofias änglar", och grät en liten skvätt. Dessa kämpande människor som väntar på det värsta men ändå väljer livet, denna otroliga 3-barnsmamma som oroade sig för hur det skulle gå för barnen när hon hade gått bort. För hon visste att hon skulle dö, hon visste bara inte när.
Så kort livet är, så fort det kan gå och så otroligt lätt det är att lägga fokus på totalt fel saker. Spelar det verkligen väldigt stor roll att jag inte sminkade mig i morse? Eller att jag inte alltid är moderiktigt klädd? Eller att jag faktiskt väger lite mer än jag egentligen borde? Helt ärligt?
Att mitt fokus har flyttats ganska ordentligt sedan 10 månader tillbaka betyder inte att jag inte tycker det är kul att shoppa, sminka mig eller köpa fina saker till mitt hem, MEN det är, i grund och botten totalt oväsentligt.
Jag väljer att försöka se människan bakom, jag kämpar verkligen med det för även jag kan ha fördomar, inte för att jag vill utan för att de bara finns där. Jag fokuserar inte på att umgås med "rätt" människor, utan med de som ger mig något och som jag kan vara mig själv med. Då är de ju rätt för mig, eller hur?
Och det finns så många människor som har så mycket att ge, även om man inte ser det på ytan. För mig är de en sorts änglar, för de ger mig styrka, hopp och kraft, varje dag.. Och min egna lilla ängel är den som verkligen fått mig att inse att ytan bara är en fasad som är väldigt enkel att se igenom. Tack Wille.