Att orka - för att jag måste eller för att jag vill?

I perioder har jag efter olyckan bara funnits, bara flutit med och känt att det kvittar, allt kvittar. Låt livet gå fort, fort så jag kan få dö och få träffa min son igen. Jag vet att det låter hemskt, men tänk dig att du förlorat det finaste i ditt liv, något du burit på, vårdat, tagit hand om och som du älskat mer än det finns ord. På mindre än 30 minuter förlorar du detta och marken dras bort under dina fötter, bokstavligt talat. Jag har orkat gå vidare, men ibland vet jag inte hur och varför, och ändå vet jag. Jag har så mycket, jag har min fine Elliott och utan honom vågar jag nog påstå att jag hamnat i en djup depression. Han ger mig min livsgnista, han tvingar mig att starta min morgon senast 06.30 varje dag, oavsett veckodag. Han håller min hand, han kryper upp i min famn när jag sitter i soffan, han berättar för mig att jag är den bästa mamman, den vackraste mamman och han somnar på min axel. Jag älskar honom villkorslöst, och jag vill skydda honom från allt. Han är min anledning att orka, att orka för att jag vill, inte bara för att jag måste. Jag vill se honom växa upp, jag vill följa hans skolgång, hans karriär, jag vill se honom gifta sig, jag vill få barnbarn och jag vill njuta av det hela tiden, under resten av mitt liv, oavsett om det blir långt eller kort.
Oavsett om det finns dagar då jag känner att jag finns till för att jag inte kan ta steget att avsluta mitt liv här, så tror jag att min livsgnista är för stark, att min vilja finns där allra längst inne, jag vill egentligen inte ge upp.
Jag kan inte ge upp, vad skulle det göra mot min son då, och mot resten av min familj? Nej, jag stannar här, där jag är, även om det är en kamp var dag..

Min prins..! <3