Adventstider..

Advent och jul betyder mycket för mig, jag tycker det är otroligt mysigt och njuter mycket av allt. Av maten, ljusen, pyntet, glöggen, julgodiset och musiken, men kanske allra mest av värmen. Värmen i att få vara tillsammans med de som man tycker allra mest om, de som betyder mest av allt, familjen.. I år saknar vi en liten person, och det känns så otroligt mycket mer än jag nånsin kunde tro. Så väldigt tomt. En kavat, glad, stjärnögd liten gosse fattas oss, och det är inte lika roligt i år, hur jag än försöker. Jag gör mitt bästa, för Elliotts skull, men faktum är att det är inte samma sak i år. Men jag låter det vara så, det går inte att tvinga fram något som inte finns, det går bara inte. Jag njuter så mycket jag kan och orkar med, resten får vara. Till nästa år kanske det känns lite lättare, jag hoppas det.

Du fattas oss Wille.... <3

Om inte...

Jag har tänkt mycket på mitt liv och hur det varit om olyckan inte inträffat. Utöver min enorma, makalösa saknad och sorg så har jag ju ett ganska bra liv. Jag lever med en man som är min själsfrände, som ser mig och ger mig allt jag behöver, jag har en fin son, två fina bonusbarn, en familj som betyder otroligt mycket och som ger mig allt stöd och all tröst jag kan önska. Jag omger mig med fina, omtänksamma och fantastiska vänner som finns där oavsett tidpunkt på dygnet, jag har ett jobb jag trivs väldigt bra med och är på väg att flytta in i mitt drömhus.
Ändå genomsyras hela livet, varenda dag, timme och minut, av denna saknad, denna ångest som inte vill lämna mig. Hur länge orkar man? Jag vet inte. Det har snart gått 7 månader, tänk er att leva 7 månader utan en av de människorna som betyder absolut mest i hela världen, en av de människorna som man är tom utan...
Det är tortyr. En livslång tortyr, för han kommer inte tillbaka, aldrig nånsin.
Jag vill glädjas åt det jag har, jag gör det. Jag är tacksam för allt det som är positivt i mitt liv och jag tvingar mig själv att tänka på allt fint som omger mig. Elliott är en stor glädjekälla och, som jag skrivit förr, en stor anledning till att jag kämpar vidare. Jag kan inte lämna honom, min store, underbare, kloke kille som älskar mig lika högt som jag älskar honom, och som trots sina snart 7 år, inte bangar för att säga det högt när vi skiljs åt på skolgården. "Ses sen mamma, älskar dig!"

Finast i min värld...

Önskan

Just nu är jag inne i en period som består av oerhört mycket sorg, tunga tankar, olidlig saknad och emellanåt ett starkt ifrågasättande av meningen med att jag fortfarande finns kvar här.
Det är tungt, mörkt och kallt. Så är det bara och tyvärr kan ingenting ändra på det just nu.
Den bästa stunden jag upplever för tillfället är de nätter när Elliott kommer in till oss, kryper upp mellan oss och vill vara nära, nära. Det är just nu den enda stunden jag njuter av. Att få ligga där i mörkret, ett mörker som inte skrämmer mig längre trots en tidigare mörkrädsla, och höra andetagen från de två människorna i världen som är viktigast. De två människorna som jag skulle ge mitt liv för, utan att tveka.

Just nu finns det bara en sak som kan göra mig lycklig igen och det är att kunna vrida tillbaka tiden och ändra historien. Det är allt jag vill, den enda önskan jag har. Allt annat jag nånsin önskat bleknar i jämförelse med denna enda, starka önskan. Jag vill ha min son, min älskade Wille, tillbaka...

Mina älskade pojkar...

Höst..

Wilmer är född på hösten, den 16/9 2009. Det var en jättefin höst det året, jag var ute och gick mycket med honom i vagnen, jag njöt av hösten, min underbara bebis och av livet i allmänhet.
Denna hösten, två år senare, är livet totalt annorlunda. Jag upplever det hemskaste av det hemska och kvällarns mörker gör att min ångest och mina skuldkänslor bara ökar. Ju mer tiden går desto mer inser jag att han kommer aldrig tillbaka. Min älskade, underbare, makalöst söta och charmiga son kommer aldrig mer tillbaka och jag har så fruktansvärt svårt att förlika mig med den tanken, det går inte. Den är alltför hemsk, jag vill inte inse fakta. Jag vill ha honom här hos mig, i sin lilla säng brevid min där jag kan höra hans andetag om natten... Här i min famn, så jag kan pussa hans huvud, hans mjuka, fjuniga lilla huvud... Det känns som att jag nånstans alltid kommer att hoppas att historien slutar annorlunda, att läkaren kommer ut från akutrummet och säger att Wilmer lever. Att det var på håret, men han lever.

Jag vet, det kommer aldrig att hända. Men så länge jag kan klamra mig fast vid den tanken känns det lite bättre, om jag får leva i en låtsasvärld en liten stund så känns det lättare. En låtsasvärd där han är hos mig, med mig, och där vi är lyckliga och där allt är som det ska...

Tomt

Vissa dagar är det nästan tomt på ord, känslorna tar över och tar helt musten ur mig. Inatt har det varit fruktansvärt, ångesten har haft mig i ett stadigt grepp hela natten och hur jag än försöker vända tankarna så går det inte...

Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans...

Sorg

Jag tänker ofta på ordet sorg och vad det innebär. Innan Wilmer försvann hade jag upplevt sorg, men på en helt annan nivå än idag. Min farmor och farfar, min mormor och morfar, min mans farmor, mm, sorgen när alla dessa gick bort, men detta var gamla människor och döden är så mycket mer naturlig då. Jag har varit ledsen varje gång, men det har varit en sorg som lättat ganska snabbt just för att det är livets gång. Man föds, lever, blir gammal, dör.
Men inte Wilmer. Han föddes, fick leva pyttelite, och dog, alldeles, alldeles för liten och för ung. Det är så onaturligt, en mamma ska inte begrava sitt barn, det är fel. Han skulle ju få växa upp, skaffa familj, njuta av livet, uppleva glädje och sorg och begrava mig när jag blev gammal och dog. Inte tvärtom.

Det svåra är att acceptera att det som har hänt faktiskt har hänt. Att leva med det och att inse att jag vaknar inte och upptäcker att det är en mardröm. Tyvärr. Det är sant, och hur ont det än gör så måste jag leva med det om jag ska leva vidare. Och det har jag ju tänkt mig..
Jag hittade en liten text i en bok jag fått av en väninna:

"Jag är glad för att jag lever. Jag är glad för att jag finns och för att du har funnits.
Jag är glad för allt vi fick dela och för det liv vi fick leva..."

Ljus och mörker

Jag har så väldigt mycket att vara tacksam för och glädjas över i mitt liv. Mycket av det jag tog för givet innan, för exakt 6 månader sedan på dagen, uppskattar jag enormt mycket idag.
Vi är inne i en väldigt rolig fas i vårt liv, min man och jag, vårt hus börjar bli klart och vi är mitt uppe i val av kakel, klinkers, kök, badrum mm. Otroligt trevliga saker och det är enormt roligt, men hela tiden finns det en liten tagg som liksom sticker till och påminner mig om att det var ju inte såhär det skulle bli.. Det var ju inte såhär vi hade tänkt det, detta var inte vår plan. Vi har ett rum som kommer att stå tomt, det rummet som skulle vara Wilmers. Det kommer att fyllas upp, såklart, som gästrum, kontor eller något annat, men det var inte tanken. Tanken var att Wilmer och Elliott skulle växa upp i det nya huset, tillsammans, som syskon.
Jag är så oändligt glad över Elliotts halvsyskon, även om de bara är hos oss varannan vecka så har han iallafall dem. Och vi har också dem, och är såklart glada över det..

Det gör ont. Hela tiden. Idag är det exakt 6 månader sedan, ett halvår har gått, och ändå är smärtan lika stor. Jag gråter inte lika ofta, men trycket över bröstet släpper inte. Mitt i skrattet kan verkligheten komma ikapp och jag förstår inte hur jag över huvud taget kan skratta.. För sex månader sedan befann jag mig i ett chocktillstånd, jag hade precis fått veta att Wilmers liv inte gick att rädda, att han var död. Den smärtan går inte att beskriva. Det hade varit skönare om någon högg mig i magen med en kniv, jag lovar... Jag orkar nästan inte tänka tillbaka på den dagen, samtidigt som jag aldrig kommer att glömma den.
Min man, min starke, fine, underbara man, han höll mig ovanför ytan de första timmarna. Hur han nu orkade det, jag vet inte. Han kunde lika gärna vänt sig inåt och fokuserat på sin egen sorg och sin egen chock, men han släppte inte taget om mig, och har inte gjort det sedan dess. Han är en stor anledning till att jag över huvud taget lever, han är min drivkraft och det är hos honom jag hämtar min styrka.
Jag vaknar varje morgon och försöker tänka positivt. När jag mår dåligt så tänker jag på hur Wilmer skulle velat att jag mådde, och svaret är ju alltid att han vill ha mig glad. Så jag försöker. Livet blir lättare om jag försöker vara positiv, även om det är väldigt tufft ibland.

Finisar.. <3