Höst..

Wilmer är född på hösten, den 16/9 2009. Det var en jättefin höst det året, jag var ute och gick mycket med honom i vagnen, jag njöt av hösten, min underbara bebis och av livet i allmänhet.
Denna hösten, två år senare, är livet totalt annorlunda. Jag upplever det hemskaste av det hemska och kvällarns mörker gör att min ångest och mina skuldkänslor bara ökar. Ju mer tiden går desto mer inser jag att han kommer aldrig tillbaka. Min älskade, underbare, makalöst söta och charmiga son kommer aldrig mer tillbaka och jag har så fruktansvärt svårt att förlika mig med den tanken, det går inte. Den är alltför hemsk, jag vill inte inse fakta. Jag vill ha honom här hos mig, i sin lilla säng brevid min där jag kan höra hans andetag om natten... Här i min famn, så jag kan pussa hans huvud, hans mjuka, fjuniga lilla huvud... Det känns som att jag nånstans alltid kommer att hoppas att historien slutar annorlunda, att läkaren kommer ut från akutrummet och säger att Wilmer lever. Att det var på håret, men han lever.

Jag vet, det kommer aldrig att hända. Men så länge jag kan klamra mig fast vid den tanken känns det lite bättre, om jag får leva i en låtsasvärld en liten stund så känns det lättare. En låtsasvärd där han är hos mig, med mig, och där vi är lyckliga och där allt är som det ska...