Men inte Wilmer. Han föddes, fick leva pyttelite, och dog, alldeles, alldeles för liten och för ung. Det är så onaturligt, en mamma ska inte begrava sitt barn, det är fel. Han skulle ju få växa upp, skaffa familj, njuta av livet, uppleva glädje och sorg och begrava mig när jag blev gammal och dog. Inte tvärtom.
Det svåra är att acceptera att det som har hänt faktiskt har hänt. Att leva med det och att inse att jag vaknar inte och upptäcker att det är en mardröm. Tyvärr. Det är sant, och hur ont det än gör så måste jag leva med det om jag ska leva vidare. Och det har jag ju tänkt mig..
Jag hittade en liten text i en bok jag fått av en väninna:
"Jag är glad för att jag lever. Jag är glad för att jag finns och för att du har funnits.
Jag är glad för allt vi fick dela och för det liv vi fick leva..."
Man ska inte behöva acceptera det! Men ändå måste ni ju det. . Hemskt med oåterkallerliga händelser. Det mesta går ju oftast att fixa vill. . Men inte detta!! Finns inga ord som räcker idag heller.
SvaraRaderaStyrkekram Linda
Acceptans innebär ju inte att "gilla läget"...Acceptans innebär att välja att se, ha och stå ut med både den inre och den yttre verkligheten utan att fly, undvika, förvränga eller döma den, och att sedan handla utifrån denna verklighet effektivt och i riktning mot sina värderingar och mål. Det är att se stunden och verkligheten som den är och samtidigt göra det som leder mot ens önskningar och mål.
SvaraRaderaAcceptans betyder INTE att man automatiskt tycker att något nödvändigtvis är bra, rätt, riktigt, rättvist, vackert etc. Bara att se verkligheten som den är, utan skygglappar och utan värderingar och frigöra sig från tankar om hur det borde eller måste vara. Därmed inte sagt att det är lätt. Om du orkar, läs mer om acceptans i Att leva ett liv inte vinna ett krig av Anna Kåver. Kram