Vi är inne i en väldigt rolig fas i vårt liv, min man och jag, vårt hus börjar bli klart och vi är mitt uppe i val av kakel, klinkers, kök, badrum mm. Otroligt trevliga saker och det är enormt roligt, men hela tiden finns det en liten tagg som liksom sticker till och påminner mig om att det var ju inte såhär det skulle bli.. Det var ju inte såhär vi hade tänkt det, detta var inte vår plan. Vi har ett rum som kommer att stå tomt, det rummet som skulle vara Wilmers. Det kommer att fyllas upp, såklart, som gästrum, kontor eller något annat, men det var inte tanken. Tanken var att Wilmer och Elliott skulle växa upp i det nya huset, tillsammans, som syskon.
Jag är så oändligt glad över Elliotts halvsyskon, även om de bara är hos oss varannan vecka så har han iallafall dem. Och vi har också dem, och är såklart glada över det..
Det gör ont. Hela tiden. Idag är det exakt 6 månader sedan, ett halvår har gått, och ändå är smärtan lika stor. Jag gråter inte lika ofta, men trycket över bröstet släpper inte. Mitt i skrattet kan verkligheten komma ikapp och jag förstår inte hur jag över huvud taget kan skratta.. För sex månader sedan befann jag mig i ett chocktillstånd, jag hade precis fått veta att Wilmers liv inte gick att rädda, att han var död. Den smärtan går inte att beskriva. Det hade varit skönare om någon högg mig i magen med en kniv, jag lovar... Jag orkar nästan inte tänka tillbaka på den dagen, samtidigt som jag aldrig kommer att glömma den.
Min man, min starke, fine, underbara man, han höll mig ovanför ytan de första timmarna. Hur han nu orkade det, jag vet inte. Han kunde lika gärna vänt sig inåt och fokuserat på sin egen sorg och sin egen chock, men han släppte inte taget om mig, och har inte gjort det sedan dess. Han är en stor anledning till att jag över huvud taget lever, han är min drivkraft och det är hos honom jag hämtar min styrka.
Jag vaknar varje morgon och försöker tänka positivt. När jag mår dåligt så tänker jag på hur Wilmer skulle velat att jag mådde, och svaret är ju alltid att han vill ha mig glad. Så jag försöker. Livet blir lättare om jag försöker vara positiv, även om det är väldigt tufft ibland.
Finisar.. <3
*kärlek*
SvaraRaderaJa, livet ska ju handla om något mer än att stå ut...Du har skrivit att din make träffar en psykolog, men hur gör du för egen del??? Nära o kära är bra, men professionell hjälp måste till. Vill också passa på att tacka den som rekommenderade boken Varför gråter inte Emma? för tipset.
SvaraRaderaDe smärtar o läsa dina ord!!! Att livet kan förändras så på ett ögonblick!Man förstår inte hur skört livet är o man tar för givet att inget sånt ska hända(så tänker jag iaf)
SvaraRaderaTur att vi inget vet om vår framtid för jag tror inte man skulle vilja veta vad som skall komma att ske....ta en dag i taget o jag måste skriva att de glädjer mig mycket att du har din man o att han håller sig uppe..Vilken man!!!!Helt oegoistisk!De tycker jag är fantastiskt o läsa!!!
Roligt för Elliott att få ett nytt rum o jag kan tänka mig att ni frossar i tankar på olika gardiner sängkläder,möbler osv..Har han någon favortifigur?Våra killar har haft allt från star wars till toy stort dinosarier spiderman osv..nu när vi fck vår flicka så har jag fullkommligen frossat i rosa saker docksskåp osv,,jättekul med bygge o renovering, önskar er all lycka på vägen tappra människor!!!! Hoppas att få ta del av goda nyheter från er framöver!!!!!Kanske tar livet en annan vända änn ni tänkt men jag tror o hoppas att ni kan gå vidare med frid i era bröst o sinne o se med glädje på framtiden...många kramar Monica
Det hugger i hjärtat och tårarna rinner när jag läser det du skriver. Jag vill bara säga att du, genom att läsa din blogg, fått mig att uppskatta livet och vardagen mer och inte ta människor för givet. Jag tänker ofta på din terapeuts ord att det inte är en mening med allt som sker men att det kan komma en mening ur det som sker....
SvaraRaderaStor kram från Frida (en medmänniska som inte känner dig men som tänker på dig och din familj varje dag)