Små ljus i mörkret

Solen lyser och lyser, tänkte på det häromdan, att solen har lyst varje dag sedan olyckan. Kan det vara så att det är vårt lilla solsken, Wilmer, som ser till att vi får lite värme? Jag vill så gärna hoppas och tro det, och jag blir varm i kroppen när jag tänker så. Jag vill så gärna tro att han ser till att vi orkar gå vidare, även om det är så fruktansvärt svårt att gå upp varje morgon och återigen inse att, nähä, det var ingen mardröm, han finns inte kvar hos oss. Det är en levande mardröm.
Känns som att jag har provat det mesta nu, shopping (brukar hjälpa mot det mesta!), vin, (brukar hjälpa mot allt, hehe..), blogga, (funkar till en viss del), promenera, äta godis tills jag kräks, skriva dagbok, titta på foto och gråta ögonen ur mig, ja, det mesta. Ingenting känns som att det hjälper, vissa saker lindrar men hjälper inte. Aldrig.
Men så kommer ändå dessa små ljus upphoppandes här och där. Ett telefonsamtal med någon som orkar lyssna, goda vänner som kommer med en kasse fylld med mat, godis, vin mm, en paket i brevlådan med en superfin bok med tröstande ord, ett värmande sms, inlägg och tankar på facebook, mm. Det är små ljus som tänds varje dag, varje dag blir vi påminda om att människor runtomkring oss tänker på oss och det värmer så... 

Medmänskligheten är stor och den värmer oss. Vi kan gråta tårar av lycka över våra fina vänner och våra underbara familjer, och hur alla har visat att de finns för oss och ställer upp på alla sätt. Jag kan förstå när människor säger att de gärna vill hjälpa till, göra något, lindra smärtan, jag hade själv velat göra samma sak men inte vetat vad jag skulle göra. Såhär är det, att det finns ingen, ingen, som kan lindra eller ta bort vår smärta, vi måste gå igenom den. Men det känns viktigt att berätta för er alla, att bara vetskapen om att ni finns där om vi behöver er, det tröstar. Och vi vet att ni finns där, det har ni bevisat, gång på gång..

Jag tror vi alla ska öppna våra ögon lite mer för vad vi har omkring oss. Alla fantastiska människor som lever runt oss och all kärlek som faktiskt finns om vi tittar och känner efter lite extra. Vi, jag och min familj, har upplevt det de senaste 2 veckorna, så jag vet att det är så. Det finns så mycket kärlek, och kärlek är det enda vi behöver. Till oss själva, till varandra, till alla, eller hur?

Nu är det dags att njuta av, eller iallafall försöka njuta av, denna underbara sista aprildag med solsken och blå himmel. Från mitt hjärta - kärlek till er alla!

Tröstande ord..

Idag har det gått 2 veckor. 2 veckor sedan det ofattbara, grymma, hemska...
Min älskade storasyster läste detta stycket under Wilmers ceremoni, jag läser det varje dag för att försöka hitta styrka i orden som är så fina..

"Allt är bra
Döden betyder ingenting. Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum. Jag är jag och du är du. Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.

Nämn mig vid mitt vanliga familjära namn. Tala till mig på samma sätt som du alltid brukade göra. Ändra inte ditt tonfall. Håll sorgen borta från din röst. Skratta tillsammans med mig, som vi alltid brukade. Skratta åt vardagens småting.

Var med mig. Le med mig. Tänk på mig. Låt mitt namn fortsätta vara en del av din vardag. Livet betyder detsamma, ingenting har skett som förändrar det!

Livet går vidare för att det måste gå vidare. Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap. Varför skulle du sluta tänka på mig för att du inte längre kan se mig? Jag väntar på dig för en kort stund. Alldeles i närheten. Allt är bra."

Vardag?

Jag pratade med en väninna häromdagen, och vi kom in på känslan av att få sitt första barn. Det kändes som att världen stannade, att allt annat var oviktigt, och totalt oväsentligt. Man kunde nästan bli lite irriterad på omvärlden, vad höll de på med? Jobba, handla, hämta, lämna på dagis, laga mat - HALLÅ, jag har fått barn, världen är inte som den var innan, ser ni inte??! Det var lite kul att vi hade samma känsla där, och extra starkt med första barnet tror jag. Världen stannar inte, den fortsätter som innan, fast den är förändrad.

Vår värld har stannat. Tyvärr. Och just nu känns det som att en vanlig vardag, det kommer vi aldrig att få igen. Känslan är densamma," hallå därute, hur kan ni fortsätta leva som vanligt, vet ni inte?!" Men denna gången är inte de orden fyllda med lycka över att hålla det underbarste som finns, ett litet nyfött barn, i sin famn... Denna gången är orden fyllda av så mycket sorg, att jag ibland måste sätta mig, eller lägga  mig ner för att orka ta in detta ofattbara.  Jag kommer aldrig, aldrig att kunna acceptera att inte få ha Wilmer hos mig mer. Aldrig mer ska jag få hålla hans lilla hand när vi är ute och går, aldrig mer ska jag få blåsa honom i magen så han kiknar av skratt, aldrig, aldrig mer ska han somna i min famn så jag kan snusa i hans fina hår.. Aldrig, aldrig mer... Och jag kommer aldrig att acceptera det. Konstatera, ja, med aldrig acceptera.
Jag tror på Gud, har alltid gjort och kommer, trots allt, alltid att göra det. Men jag har många frågor som jag vill ha svar på, och den största av alla, den som vi alla ställer oss är, varför? Har jag gjort något fel, är detta ett straff, en påminnelse om att aldrig ta något för givet? Jag vet inte, men jag vet att när den dagen kommer så har Han däruppe en hel del att förklara för mig..!

Trots allting, all sorg, alla tårar, all smärta men också alla kramar, all omsorg om oss, tankar, blommor, sms, telefonsamtal, besök - trots det, så kommer jag aldrig att få hålla min Wilmer igen. Aldrig mer. Och det är något jag konstaterar, men aldrig, aldrig accepterar...

Livet går vidare, det gör det faktiskt.. Det är en underbar vår därute, jag ser det, men kan inte glädjas eller njuta av den. Tyvärr. Det som får mig att le dessa dagar är att höra barn, Elliotts skratt när han leker med kusinerna, eller kompisarna, hans pärlande, äkta skratt, det är det enda som lindrar just  nu. För mitt liv är i spillror, min värld har stannat och mitt hjärta är krossat. Trots det fortsätter vardagen och livet, och jag vet inte hur, men det har snart gått 2 veckor...

Ibland kan det det dock komma en ljusglimt som gör att det känns lite lättare att andas, har fotat några av dem..

                            Årets första grillning!

En väldigt god bakelse som Elliott och kusin E gjorde till mig häromdan. Smaskig, eller hur? :)

Vår tomt, fast det ser inte klokt ut just  nu... Här ska vi bygga vår dröm, och det ska heta "Wilmers Hus.."


I en av alla hälsningar vi har fått de gångna veckorna fick vi denna lilla vers, som jag även läste högt under ceremonin för Wilmer i lördags, vill gärna avsluta detta inlägg med den:

"Du kom till världen, en gåva till oss
Ett litet ljus, ett skimrande bloss
Och ingenting blir som det varit förut
Tack vare dej, lille Du..."

Älskade, älskade Wilmer, du fattas mej så mycket... Vi ses snart...

Dagarna som går...

...minns jag knappt. Jag kan inte säga vilken dag det är, eller när jag ska göra vissa saker. Dagarna som gått har varit oplanerade, milslånga och till synes ändlösa, tills det blev kväll igen, och det blev dags att försöka somna. Det värsta är att vakna. Nätterna är, tack vare ett litet piller från farbror doktorn, okej, drömlösa, men okej, jag sover iallafall utan att vakna flera gånger av tankar och drömmar. Fast egentligen hade det inte spelat någon roll om jag drömt, särskilt inte om jag drömt mardrömmar, för jag lever mitt i den värsta...
Värst är mornarna. I ett och ett halvt år har jag drömt om att få sova längre än till 06.00 på morgonen, nu skulle jag göra allt, och jag menar allt, för att få vakna 06.00 av att det står en liten parvel i sin barnsäng, tittar på mej och säger "haj!"
Jag saknar honom. Varje sekund, minut, timma är en plåga utan honom. En plåga som hade varit uthärdlig om jag vetat att han bara är tillfälligt borta, om han t.ex. varit några dagar hos sin mormor och morfar, men det är ju inte så...Det är inte så, för han kommer inte tillbaka och varje gång den tanken slår mig så tappar jag liksom andan. Som jag skrivit innan, smärtan är fysisk och den känns hela tiden. Varje andetag gör ont i hela kroppen, men jag måste andas, jag måste, om inte för någon annan så för min lille Elliott. Han vill att jag andas, det vet jag.
Förra lördagen, dagen efter olyckan, följde Elliott med in till sjukhuset för att säga hejdå till lillebror och för att få se honom. Jag var lite orolig över hur Elliott skulle reagera, för hur fin Wilmer än var där han låg så var han ju kall. Jag kommer aldrig att glömma när vi öppnade dörren till regnbågsrummet, där Wilmer låg, och Elliott, utan minsta tvekan, gick rakt fram till honom, klappade honom på kinden och på armen, vände sig till sin pappa och sa: "Men pappa, det är ju bara Willes skinn som ligger här."
Så sant, så fint och så otroligt insiktsfullt. Älskade Elliott, han kände det direkt, att här är inte Wille utan bara hans skinn..

Alla fina människor som läser och som kommenterar, fortsätt gärna, för detta är, har jag upptäckt, ett sätt för mig att bearbeta det värsta jag varit med om. Vi gråter mycket i vår familj just nu, men vi skrattar också och vi pratar ofta om alla våra underbara vänner och vår fina familj som vi har omkring oss. Även om vi inte ringer eller hör av oss just nu, glöm oss inte, för vi har inte glömt er, det lovar jag...

All kärlek/K

Igår, idag, och sen då...?

Igår begravde vi vår son, Wilmer, 1,5 år gammal. En absurd tanke och en absurd handling, men vi gjorde det igår. Jag vill egentligen inte använda ordet begravning, för som  min svärfar sa, det var ingen begravning... Det var en ceremoni, ett tillfälle att samlas och hålla kvar honom en liten, liten stund till.
Vi var helt säkra på att det skulle bli en fruktansvärd dag, en tung, tung dag, men vi hade fel, som tur är. Ceremonin för Wilmer blev ljus och fin, med fin musik, fina texter, och en massa kramar. Dessa kramar som värmer långt mer än ni kan förstå, denna fysiska kontakt som skickar styrka från kropp till kropp. Vi hade valt att avsluta ceremonin med ett bildspel som visades på storskärm, först bilder och sedan små videosnuttar, och i bakgrunden spelades"Hold your horses" med E-type. Konstigt val kan tyckas men Wilmer var inte kapabel att sitta still när han hörde den låten, oavsett var han var, det var absolut favoritlåten. Det blev mycket skratt i kyrkan, och vi hoppas att alla som gick därifrån hade en glad och lycklig Wilmer på näthinnan. Efter ceremonin åkte vi hem och samlades med bara de närmsta, som blev ca 18 vuxna.. Så är det när jag har 4 syskon, alla har respektive och några har barn. Det blev ett underbart kaos som fick mig att le, och att känna att Wilmer var där, mitt ibland oss alla.

Wilmer har fört oss alla närmre varandra, och ibland funderar jag på om det var det som var hans uppgift under sin korta stund här? När han med kavata steg spatserade ut mot gatan - från vårt hus - den där fredagen, då kanske det var så att han var klar? Han spred en kärlek som vi aldrig upplevt tidigare, och nu, efteråt har han fått oss så otroligt mycket närmre varandra, alla...Man vet att familj och vänner finns där, men att uppleva det såhär, trots den fruktansvärda anledningen, är helt enormt. Jag har aldrig, aldrig känt den kärleken från andra människor som jag gör nu. Och jag vill hålla den kvar, Wilmer vill att vi ska hålla den kvar! Och kanske är det så, att det var hans uppgift den lilla, korta, underbara tid han var här? Han ville att vi skulle komma närmre varandra, älska varandra och visa det. Ta bort allt smågnabb, allt tyckande, alla brister vi alla har, ta bort allt det och tänk såhär: "Kärlek är det enda. Utan den är vi ingenting. Vi måste älska varandra och oss själva, först då funkar vi som familj, som individ och som tänkande människa.."

Barn är så kloka. Igår när Elliott skulle sova så tog han Willes nalle, och tittade lite frågande på mig. "Ta du den", sa jag, "och ta hand om den ordentligt". Då säger Elliott "jag ska ta med den upp i himlen, till Wille, när jag blir gammal och ska dit.."

Vi sörjer, vi har ont, fysiskt ont i vår saknad och längtan. Men Wilmer gör sig påmind hela tiden, han ger oss sol varje dag, han får oss att skratta över något vi kom på att han gjorde, och han har fått oss att bli en starkare familj, en  mycket starkare familj, och då menar jag oss alla, alla 26! Det känns som  att ingenting, absolut ingenting kan knäcka mig nu. Efter detta finns det ingenting som kan få mig att backa, som kan få mig att bli rädd, eller skrämma mig...  Jag är inte så stark just nu, men vet att jag kommer att bli, och den tanken och känslan är tröstande. Wille, min Wille lägger sin hand på min kind och tröstar mig, jag känner hans närvaro och hur mycket han älskar mig och hur nöjd han är över vad han åstadkommit - en enad, underbar, stor och älskande familj..!

En liten del av vår underbara familj!

När allting förändras..

Vad gör man när livet slås i spillror, när ens hjärta krossas och ingenting, absolut ingenting blir sig likt igen? Vi förlorade vår Wilmer för exakt 1 vecka sedan idag. För exakt 1 vecka sedan hade jag hjälpt honnom med skor och sin nya jacka, som han var så oerhört stolt över. "Spring och visa Elliott din jacka", sa jag, och det gjorde han . "Gacka, gacka, skooo.." En timme senare känns det som att jag inte kan, vill eller orkar andas.. Han drunknade, i en fasansfull mardröm, jag släppte honom med blicken i 1 minut, vi hade samma rutiner den morgonen som alla andra mornar, men just för 1 vecka sedan gjorde han lite annorlunda och det resulterade i att att alla föräldrars värsta mardröm besannades och det är den mardrömmen vi lever i nu.
Egentligen orkar jag inte och vill inte leva vidare. Samtidigt som jag vill, för min Elliott, min Malin, min Joakim och min älskade, älskade, fina man..
Det finns 2 saker som jag försöker låta tanken grabba tag i  när jag känner att jag bara sjunker och ångesten och sorgen tar andan ur mej, för det gör den väldigt ofta.

1. Han led inte, han hade inte ont och läkaren säger att han hann inte ens fundera på vad som hände innan han förlorade medvetandet.
2. Han har det bra. Var Wilmer än är så har han det bra, jag känner det så starkt och jag känner ett lugn när jag tänker på honom och var han befinner sig nu.

Jag kommer aldrig mer att vara rädd för någonting, allra minst för att dö. Då får jag ju träffa honom igen. Just nu önskar jag att åren går fort, fort, fort, samtidigt som jag inte vill slösa bort den värdefulla tid vi har här.

Han fattas oss, och det är en smärta som är fysisk.

Du fattas mig, älskade lille Wille, min lilla skorpa och mitt lyckopiller....

Hyllning till bonusmamman!!

Jag har varit bonusmamma i 10 år, (tjo vad tiden går..!) och nu tycket jag det är dax att vi bonusmammor sträcker på oss lite extra och slutar ta skit! För ännu en gång har någon "tyckt till" om hur man ska behandla bonusbarn kontra biologiska barn, och nu är det nog!! Några gånger under åren som gått har jag fått kommentarer om min roll som bonusmamma, inte många gånger, men tillräckligt många. Det intressanta är att de som kommenterar och tycker så himla mycket, INGEN av dem har eller har haft bonusbarn! Till er säger jag :"Walk a mile in my shoes", SEN kan vi prata!! Dvs, jag kommer inte att försvara mitt beteende eller mina åsikter inför någon som inte är bonusmamma fler gånger, för de som inte är i situationen har ingen aning, över huvud taget ingen aning, om hur det är att leva halva sitt liv med andras barn!
Två av mina närmsta väninnor lever i samma situation och med dem diskuterar jag känslor, rätt och fel, mm, för de förstår och vet vad jag pratar om. Och de som är i min situation skulle aldrig drömma om att kritisera mig, för återigen, de vet!!!
En grej till i detta är att jag älskar mina bonusbarn, vi har en bra relation, de älskar mina barn och mina barn fullkomligt avgudar sina bonussyskon. Vi lever ett jättebra familjeliv på 6 personer varannan vecka, och ett jättebra familjeliv på 4 personer varannan vecka. Men den som påstår att man "ska" älska sina bonusbarn lika mycket som man älskar sina egna barn, de är ute på väldigt tunn is. Jag vågar påstå, att vi som har bonusbarn jobbar dubbelt så hårt som er som "bara" har biologiska barn för att livet ska gå ihop, vi trippar på tå för att allt ska funka, vi pusslar och trixar, och väger våra ord på guldvåg för att ingen ska känna sig utanför eller felbehandlad. Och varannan vecka handlar, tvättar, städar, skjutsar, pratar, skrattar, gråter, skäller, och framför allt - älskar vi dubbelt så mycket!

Bonusmammor - WE RULE!!!! Vi är bäst, och jag vet hur vi alla sliter!! Stor kram på er för att ni gör ett fantastiskt jobb!!

Världens bästa man...

... måste jag ha! Han är inte bara en av de intelligentaste män jag känner, och en fantastisk pappa, utan även en romantisk man med ett enormt hjärta...
I tisdags blev jag tillsagd att vara klar kl 12.00 på söndag, (som igår). Jag skulle ha med mig lite sminkgrejer och ett ombyte "snyggkläder", inget mer. Efter en fantastiskt rolig tjejmiddag på lördagen som blev en aning senare än jag tänkt, så var jag sådär pigg, men ändå förväntansfull.
Klockan 12.16 satte vi oss i bilen, där jag fick veta att vi skulle till Malmö. Vi kom till Triangeln, gick och mysshoppade en stund och landade sen på en thairestaurang där jag fick veta att vi skulle mellanlanda på ett hotell för att fräscha till oss, sedan skulle vi gå och se Carolas konsert, "Elvis, Barbara och jag". Ni som känner mig vet att Carola är min idol, har varit sedan jag var ca 10 år... (Och jag vet, i Sverige skaaaa man inte gilla Carola! Sen att hon alltid sjunger för utsålda hus eller får taket på Konserthuset i Malmö att lyfta och en publik, bestående av allt från 10-åringar till 70-åringar och allt däremellan, att stå upp och jubla, spelar ingen roll, det är inte fiiiint att gilla Carola, jag vet!) Jag vet det och jag säger "I don´t care"!!!! Det var en fantastisk dag och en underbar kväll, tillsammans med en av de finaste människorna jag känner, min man... En man med ett hjärta av guld, som vet att efter detta kan han be om nästan vadsomhelst och få det..! :)

I´m a happy girl!!!