Igår, idag, och sen då...?

Igår begravde vi vår son, Wilmer, 1,5 år gammal. En absurd tanke och en absurd handling, men vi gjorde det igår. Jag vill egentligen inte använda ordet begravning, för som  min svärfar sa, det var ingen begravning... Det var en ceremoni, ett tillfälle att samlas och hålla kvar honom en liten, liten stund till.
Vi var helt säkra på att det skulle bli en fruktansvärd dag, en tung, tung dag, men vi hade fel, som tur är. Ceremonin för Wilmer blev ljus och fin, med fin musik, fina texter, och en massa kramar. Dessa kramar som värmer långt mer än ni kan förstå, denna fysiska kontakt som skickar styrka från kropp till kropp. Vi hade valt att avsluta ceremonin med ett bildspel som visades på storskärm, först bilder och sedan små videosnuttar, och i bakgrunden spelades"Hold your horses" med E-type. Konstigt val kan tyckas men Wilmer var inte kapabel att sitta still när han hörde den låten, oavsett var han var, det var absolut favoritlåten. Det blev mycket skratt i kyrkan, och vi hoppas att alla som gick därifrån hade en glad och lycklig Wilmer på näthinnan. Efter ceremonin åkte vi hem och samlades med bara de närmsta, som blev ca 18 vuxna.. Så är det när jag har 4 syskon, alla har respektive och några har barn. Det blev ett underbart kaos som fick mig att le, och att känna att Wilmer var där, mitt ibland oss alla.

Wilmer har fört oss alla närmre varandra, och ibland funderar jag på om det var det som var hans uppgift under sin korta stund här? När han med kavata steg spatserade ut mot gatan - från vårt hus - den där fredagen, då kanske det var så att han var klar? Han spred en kärlek som vi aldrig upplevt tidigare, och nu, efteråt har han fått oss så otroligt mycket närmre varandra, alla...Man vet att familj och vänner finns där, men att uppleva det såhär, trots den fruktansvärda anledningen, är helt enormt. Jag har aldrig, aldrig känt den kärleken från andra människor som jag gör nu. Och jag vill hålla den kvar, Wilmer vill att vi ska hålla den kvar! Och kanske är det så, att det var hans uppgift den lilla, korta, underbara tid han var här? Han ville att vi skulle komma närmre varandra, älska varandra och visa det. Ta bort allt smågnabb, allt tyckande, alla brister vi alla har, ta bort allt det och tänk såhär: "Kärlek är det enda. Utan den är vi ingenting. Vi måste älska varandra och oss själva, först då funkar vi som familj, som individ och som tänkande människa.."

Barn är så kloka. Igår när Elliott skulle sova så tog han Willes nalle, och tittade lite frågande på mig. "Ta du den", sa jag, "och ta hand om den ordentligt". Då säger Elliott "jag ska ta med den upp i himlen, till Wille, när jag blir gammal och ska dit.."

Vi sörjer, vi har ont, fysiskt ont i vår saknad och längtan. Men Wilmer gör sig påmind hela tiden, han ger oss sol varje dag, han får oss att skratta över något vi kom på att han gjorde, och han har fått oss att bli en starkare familj, en  mycket starkare familj, och då menar jag oss alla, alla 26! Det känns som  att ingenting, absolut ingenting kan knäcka mig nu. Efter detta finns det ingenting som kan få mig att backa, som kan få mig att bli rädd, eller skrämma mig...  Jag är inte så stark just nu, men vet att jag kommer att bli, och den tanken och känslan är tröstande. Wille, min Wille lägger sin hand på min kind och tröstar mig, jag känner hans närvaro och hur mycket han älskar mig och hur nöjd han är över vad han åstadkommit - en enad, underbar, stor och älskande familj..!

En liten del av vår underbara familj!