När allting förändras..

Vad gör man när livet slås i spillror, när ens hjärta krossas och ingenting, absolut ingenting blir sig likt igen? Vi förlorade vår Wilmer för exakt 1 vecka sedan idag. För exakt 1 vecka sedan hade jag hjälpt honnom med skor och sin nya jacka, som han var så oerhört stolt över. "Spring och visa Elliott din jacka", sa jag, och det gjorde han . "Gacka, gacka, skooo.." En timme senare känns det som att jag inte kan, vill eller orkar andas.. Han drunknade, i en fasansfull mardröm, jag släppte honom med blicken i 1 minut, vi hade samma rutiner den morgonen som alla andra mornar, men just för 1 vecka sedan gjorde han lite annorlunda och det resulterade i att att alla föräldrars värsta mardröm besannades och det är den mardrömmen vi lever i nu.
Egentligen orkar jag inte och vill inte leva vidare. Samtidigt som jag vill, för min Elliott, min Malin, min Joakim och min älskade, älskade, fina man..
Det finns 2 saker som jag försöker låta tanken grabba tag i  när jag känner att jag bara sjunker och ångesten och sorgen tar andan ur mej, för det gör den väldigt ofta.

1. Han led inte, han hade inte ont och läkaren säger att han hann inte ens fundera på vad som hände innan han förlorade medvetandet.
2. Han har det bra. Var Wilmer än är så har han det bra, jag känner det så starkt och jag känner ett lugn när jag tänker på honom och var han befinner sig nu.

Jag kommer aldrig mer att vara rädd för någonting, allra minst för att dö. Då får jag ju träffa honom igen. Just nu önskar jag att åren går fort, fort, fort, samtidigt som jag inte vill slösa bort den värdefulla tid vi har här.

Han fattas oss, och det är en smärta som är fysisk.

Du fattas mig, älskade lille Wille, min lilla skorpa och mitt lyckopiller....