Små ljus i mörkret

Solen lyser och lyser, tänkte på det häromdan, att solen har lyst varje dag sedan olyckan. Kan det vara så att det är vårt lilla solsken, Wilmer, som ser till att vi får lite värme? Jag vill så gärna hoppas och tro det, och jag blir varm i kroppen när jag tänker så. Jag vill så gärna tro att han ser till att vi orkar gå vidare, även om det är så fruktansvärt svårt att gå upp varje morgon och återigen inse att, nähä, det var ingen mardröm, han finns inte kvar hos oss. Det är en levande mardröm.
Känns som att jag har provat det mesta nu, shopping (brukar hjälpa mot det mesta!), vin, (brukar hjälpa mot allt, hehe..), blogga, (funkar till en viss del), promenera, äta godis tills jag kräks, skriva dagbok, titta på foto och gråta ögonen ur mig, ja, det mesta. Ingenting känns som att det hjälper, vissa saker lindrar men hjälper inte. Aldrig.
Men så kommer ändå dessa små ljus upphoppandes här och där. Ett telefonsamtal med någon som orkar lyssna, goda vänner som kommer med en kasse fylld med mat, godis, vin mm, en paket i brevlådan med en superfin bok med tröstande ord, ett värmande sms, inlägg och tankar på facebook, mm. Det är små ljus som tänds varje dag, varje dag blir vi påminda om att människor runtomkring oss tänker på oss och det värmer så... 

Medmänskligheten är stor och den värmer oss. Vi kan gråta tårar av lycka över våra fina vänner och våra underbara familjer, och hur alla har visat att de finns för oss och ställer upp på alla sätt. Jag kan förstå när människor säger att de gärna vill hjälpa till, göra något, lindra smärtan, jag hade själv velat göra samma sak men inte vetat vad jag skulle göra. Såhär är det, att det finns ingen, ingen, som kan lindra eller ta bort vår smärta, vi måste gå igenom den. Men det känns viktigt att berätta för er alla, att bara vetskapen om att ni finns där om vi behöver er, det tröstar. Och vi vet att ni finns där, det har ni bevisat, gång på gång..

Jag tror vi alla ska öppna våra ögon lite mer för vad vi har omkring oss. Alla fantastiska människor som lever runt oss och all kärlek som faktiskt finns om vi tittar och känner efter lite extra. Vi, jag och min familj, har upplevt det de senaste 2 veckorna, så jag vet att det är så. Det finns så mycket kärlek, och kärlek är det enda vi behöver. Till oss själva, till varandra, till alla, eller hur?

Nu är det dags att njuta av, eller iallafall försöka njuta av, denna underbara sista aprildag med solsken och blå himmel. Från mitt hjärta - kärlek till er alla!