fredagen den 29:e april 2011

Tröstande ord..

Idag har det gått 2 veckor. 2 veckor sedan det ofattbara, grymma, hemska...
Min älskade storasyster läste detta stycket under Wilmers ceremoni, jag läser det varje dag för att försöka hitta styrka i orden som är så fina..

"Allt är bra
Döden betyder ingenting. Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum. Jag är jag och du är du. Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.

Nämn mig vid mitt vanliga familjära namn. Tala till mig på samma sätt som du alltid brukade göra. Ändra inte ditt tonfall. Håll sorgen borta från din röst. Skratta tillsammans med mig, som vi alltid brukade. Skratta åt vardagens småting.

Var med mig. Le med mig. Tänk på mig. Låt mitt namn fortsätta vara en del av din vardag. Livet betyder detsamma, ingenting har skett som förändrar det!

Livet går vidare för att det måste gå vidare. Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap. Varför skulle du sluta tänka på mig för att du inte längre kan se mig? Jag väntar på dig för en kort stund. Alldeles i närheten. Allt är bra."

7 kommentarer:

  1. Gåshud. Fina fina! <3
    (och nu kan jag kommentera!)

    SvaraRadera
  2. Så sant, så fint, men jag gråter ändå.

    SvaraRadera
  3. Så fint <3

    SvaraRadera
  4. Så vackert skrivet o så sant så sant!
    Kram

    SvaraRadera
  5. Fina, underbara Katarina! Jag är ju "bara en kund", och ändå kan jag ärligt säga att det är sällan någon berört mig så mycket som Wille - och då har jag inte ens träffat honom. Jag läser din blogg, om och om igen. Jag ler genom tårarna när jag läser alla fina kommentarer om Wille och Elliot. Jag är helt övertygad om att det är precis som du säger: Den dagen Wille spatserade ut mot gatan var han klar. Han har under sin korta tid satt ett avtryck som det är få människor förundrat att göra.

    Under dessa två veckor har vi pratat mycket om Wille i vår lilla familj, och vi är varje dag extra måna om att pussas, kramas och tala om hur mycket vi älskar varandra. Wille kommer alltid att påminna oss om hur rädda vi ska vara om varandra, och hur viktigt det är att ta tillvara på livet och varandra, varje dag! Jag önskar så att jag på något sätt kunde hjälpa er i er sorg, känner en tacksamhet över att orden i dikten kanske hjälper lite i alla fall. Jag hoppas innerligt att ni så småningon kan hitta en ny vardag där de ljusa minnena dominerar (både Willes och de som Elliot skapar varje dag). Många styrkekramar!

    SvaraRadera
  6. Jag rös när Helena läste den dikten för den är så fin och så sann. Att prata med dom människor som fattas mi skänker mig ro och lugn. Jag hoppas det kommer en dag där du kan tala till Wille och känna ro och lugn.
    Kram och kärlek

    SvaraRadera