Dagarna som går...

...minns jag knappt. Jag kan inte säga vilken dag det är, eller när jag ska göra vissa saker. Dagarna som gått har varit oplanerade, milslånga och till synes ändlösa, tills det blev kväll igen, och det blev dags att försöka somna. Det värsta är att vakna. Nätterna är, tack vare ett litet piller från farbror doktorn, okej, drömlösa, men okej, jag sover iallafall utan att vakna flera gånger av tankar och drömmar. Fast egentligen hade det inte spelat någon roll om jag drömt, särskilt inte om jag drömt mardrömmar, för jag lever mitt i den värsta...
Värst är mornarna. I ett och ett halvt år har jag drömt om att få sova längre än till 06.00 på morgonen, nu skulle jag göra allt, och jag menar allt, för att få vakna 06.00 av att det står en liten parvel i sin barnsäng, tittar på mej och säger "haj!"
Jag saknar honom. Varje sekund, minut, timma är en plåga utan honom. En plåga som hade varit uthärdlig om jag vetat att han bara är tillfälligt borta, om han t.ex. varit några dagar hos sin mormor och morfar, men det är ju inte så...Det är inte så, för han kommer inte tillbaka och varje gång den tanken slår mig så tappar jag liksom andan. Som jag skrivit innan, smärtan är fysisk och den känns hela tiden. Varje andetag gör ont i hela kroppen, men jag måste andas, jag måste, om inte för någon annan så för min lille Elliott. Han vill att jag andas, det vet jag.
Förra lördagen, dagen efter olyckan, följde Elliott med in till sjukhuset för att säga hejdå till lillebror och för att få se honom. Jag var lite orolig över hur Elliott skulle reagera, för hur fin Wilmer än var där han låg så var han ju kall. Jag kommer aldrig att glömma när vi öppnade dörren till regnbågsrummet, där Wilmer låg, och Elliott, utan minsta tvekan, gick rakt fram till honom, klappade honom på kinden och på armen, vände sig till sin pappa och sa: "Men pappa, det är ju bara Willes skinn som ligger här."
Så sant, så fint och så otroligt insiktsfullt. Älskade Elliott, han kände det direkt, att här är inte Wille utan bara hans skinn..

Alla fina människor som läser och som kommenterar, fortsätt gärna, för detta är, har jag upptäckt, ett sätt för mig att bearbeta det värsta jag varit med om. Vi gråter mycket i vår familj just nu, men vi skrattar också och vi pratar ofta om alla våra underbara vänner och vår fina familj som vi har omkring oss. Även om vi inte ringer eller hör av oss just nu, glöm oss inte, för vi har inte glömt er, det lovar jag...

All kärlek/K