Vardag?

Jag pratade med en väninna häromdagen, och vi kom in på känslan av att få sitt första barn. Det kändes som att världen stannade, att allt annat var oviktigt, och totalt oväsentligt. Man kunde nästan bli lite irriterad på omvärlden, vad höll de på med? Jobba, handla, hämta, lämna på dagis, laga mat - HALLÅ, jag har fått barn, världen är inte som den var innan, ser ni inte??! Det var lite kul att vi hade samma känsla där, och extra starkt med första barnet tror jag. Världen stannar inte, den fortsätter som innan, fast den är förändrad.

Vår värld har stannat. Tyvärr. Och just nu känns det som att en vanlig vardag, det kommer vi aldrig att få igen. Känslan är densamma," hallå därute, hur kan ni fortsätta leva som vanligt, vet ni inte?!" Men denna gången är inte de orden fyllda med lycka över att hålla det underbarste som finns, ett litet nyfött barn, i sin famn... Denna gången är orden fyllda av så mycket sorg, att jag ibland måste sätta mig, eller lägga  mig ner för att orka ta in detta ofattbara.  Jag kommer aldrig, aldrig att kunna acceptera att inte få ha Wilmer hos mig mer. Aldrig mer ska jag få hålla hans lilla hand när vi är ute och går, aldrig mer ska jag få blåsa honom i magen så han kiknar av skratt, aldrig, aldrig mer ska han somna i min famn så jag kan snusa i hans fina hår.. Aldrig, aldrig mer... Och jag kommer aldrig att acceptera det. Konstatera, ja, med aldrig acceptera.
Jag tror på Gud, har alltid gjort och kommer, trots allt, alltid att göra det. Men jag har många frågor som jag vill ha svar på, och den största av alla, den som vi alla ställer oss är, varför? Har jag gjort något fel, är detta ett straff, en påminnelse om att aldrig ta något för givet? Jag vet inte, men jag vet att när den dagen kommer så har Han däruppe en hel del att förklara för mig..!

Trots allting, all sorg, alla tårar, all smärta men också alla kramar, all omsorg om oss, tankar, blommor, sms, telefonsamtal, besök - trots det, så kommer jag aldrig att få hålla min Wilmer igen. Aldrig mer. Och det är något jag konstaterar, men aldrig, aldrig accepterar...

Livet går vidare, det gör det faktiskt.. Det är en underbar vår därute, jag ser det, men kan inte glädjas eller njuta av den. Tyvärr. Det som får mig att le dessa dagar är att höra barn, Elliotts skratt när han leker med kusinerna, eller kompisarna, hans pärlande, äkta skratt, det är det enda som lindrar just  nu. För mitt liv är i spillror, min värld har stannat och mitt hjärta är krossat. Trots det fortsätter vardagen och livet, och jag vet inte hur, men det har snart gått 2 veckor...

Ibland kan det det dock komma en ljusglimt som gör att det känns lite lättare att andas, har fotat några av dem..

                            Årets första grillning!

En väldigt god bakelse som Elliott och kusin E gjorde till mig häromdan. Smaskig, eller hur? :)

Vår tomt, fast det ser inte klokt ut just  nu... Här ska vi bygga vår dröm, och det ska heta "Wilmers Hus.."


I en av alla hälsningar vi har fått de gångna veckorna fick vi denna lilla vers, som jag även läste högt under ceremonin för Wilmer i lördags, vill gärna avsluta detta inlägg med den:

"Du kom till världen, en gåva till oss
Ett litet ljus, ett skimrande bloss
Och ingenting blir som det varit förut
Tack vare dej, lille Du..."

Älskade, älskade Wilmer, du fattas mej så mycket... Vi ses snart...