Höst..

Wilmer är född på hösten, den 16/9 2009. Det var en jättefin höst det året, jag var ute och gick mycket med honom i vagnen, jag njöt av hösten, min underbara bebis och av livet i allmänhet.
Denna hösten, två år senare, är livet totalt annorlunda. Jag upplever det hemskaste av det hemska och kvällarns mörker gör att min ångest och mina skuldkänslor bara ökar. Ju mer tiden går desto mer inser jag att han kommer aldrig tillbaka. Min älskade, underbare, makalöst söta och charmiga son kommer aldrig mer tillbaka och jag har så fruktansvärt svårt att förlika mig med den tanken, det går inte. Den är alltför hemsk, jag vill inte inse fakta. Jag vill ha honom här hos mig, i sin lilla säng brevid min där jag kan höra hans andetag om natten... Här i min famn, så jag kan pussa hans huvud, hans mjuka, fjuniga lilla huvud... Det känns som att jag nånstans alltid kommer att hoppas att historien slutar annorlunda, att läkaren kommer ut från akutrummet och säger att Wilmer lever. Att det var på håret, men han lever.

Jag vet, det kommer aldrig att hända. Men så länge jag kan klamra mig fast vid den tanken känns det lite bättre, om jag får leva i en låtsasvärld en liten stund så känns det lättare. En låtsasvärd där han är hos mig, med mig, och där vi är lyckliga och där allt är som det ska...

Tomt

Vissa dagar är det nästan tomt på ord, känslorna tar över och tar helt musten ur mig. Inatt har det varit fruktansvärt, ångesten har haft mig i ett stadigt grepp hela natten och hur jag än försöker vända tankarna så går det inte...

Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans...

Sorg

Jag tänker ofta på ordet sorg och vad det innebär. Innan Wilmer försvann hade jag upplevt sorg, men på en helt annan nivå än idag. Min farmor och farfar, min mormor och morfar, min mans farmor, mm, sorgen när alla dessa gick bort, men detta var gamla människor och döden är så mycket mer naturlig då. Jag har varit ledsen varje gång, men det har varit en sorg som lättat ganska snabbt just för att det är livets gång. Man föds, lever, blir gammal, dör.
Men inte Wilmer. Han föddes, fick leva pyttelite, och dog, alldeles, alldeles för liten och för ung. Det är så onaturligt, en mamma ska inte begrava sitt barn, det är fel. Han skulle ju få växa upp, skaffa familj, njuta av livet, uppleva glädje och sorg och begrava mig när jag blev gammal och dog. Inte tvärtom.

Det svåra är att acceptera att det som har hänt faktiskt har hänt. Att leva med det och att inse att jag vaknar inte och upptäcker att det är en mardröm. Tyvärr. Det är sant, och hur ont det än gör så måste jag leva med det om jag ska leva vidare. Och det har jag ju tänkt mig..
Jag hittade en liten text i en bok jag fått av en väninna:

"Jag är glad för att jag lever. Jag är glad för att jag finns och för att du har funnits.
Jag är glad för allt vi fick dela och för det liv vi fick leva..."

Ljus och mörker

Jag har så väldigt mycket att vara tacksam för och glädjas över i mitt liv. Mycket av det jag tog för givet innan, för exakt 6 månader sedan på dagen, uppskattar jag enormt mycket idag.
Vi är inne i en väldigt rolig fas i vårt liv, min man och jag, vårt hus börjar bli klart och vi är mitt uppe i val av kakel, klinkers, kök, badrum mm. Otroligt trevliga saker och det är enormt roligt, men hela tiden finns det en liten tagg som liksom sticker till och påminner mig om att det var ju inte såhär det skulle bli.. Det var ju inte såhär vi hade tänkt det, detta var inte vår plan. Vi har ett rum som kommer att stå tomt, det rummet som skulle vara Wilmers. Det kommer att fyllas upp, såklart, som gästrum, kontor eller något annat, men det var inte tanken. Tanken var att Wilmer och Elliott skulle växa upp i det nya huset, tillsammans, som syskon.
Jag är så oändligt glad över Elliotts halvsyskon, även om de bara är hos oss varannan vecka så har han iallafall dem. Och vi har också dem, och är såklart glada över det..

Det gör ont. Hela tiden. Idag är det exakt 6 månader sedan, ett halvår har gått, och ändå är smärtan lika stor. Jag gråter inte lika ofta, men trycket över bröstet släpper inte. Mitt i skrattet kan verkligheten komma ikapp och jag förstår inte hur jag över huvud taget kan skratta.. För sex månader sedan befann jag mig i ett chocktillstånd, jag hade precis fått veta att Wilmers liv inte gick att rädda, att han var död. Den smärtan går inte att beskriva. Det hade varit skönare om någon högg mig i magen med en kniv, jag lovar... Jag orkar nästan inte tänka tillbaka på den dagen, samtidigt som jag aldrig kommer att glömma den.
Min man, min starke, fine, underbara man, han höll mig ovanför ytan de första timmarna. Hur han nu orkade det, jag vet inte. Han kunde lika gärna vänt sig inåt och fokuserat på sin egen sorg och sin egen chock, men han släppte inte taget om mig, och har inte gjort det sedan dess. Han är en stor anledning till att jag över huvud taget lever, han är min drivkraft och det är hos honom jag hämtar min styrka.
Jag vaknar varje morgon och försöker tänka positivt. När jag mår dåligt så tänker jag på hur Wilmer skulle velat att jag mådde, och svaret är ju alltid att han vill ha mig glad. Så jag försöker. Livet blir lättare om jag försöker vara positiv, även om det är väldigt tufft ibland.

Finisar.. <3

Vi ska ses igen..

På Wilmers begravning sjöng min brors flickvän en jättefin sång som vi valt ut, en sång som jag själv sjungit på några begravningar. En sång som har en text som går rakt in i hjärtat och som stämmer så bra..

"Livet kan vara vackert som en sommardag
där himlen är fri från varje moln
Men plötsligt, som en blixt ifrån en himmel klar
det känns en iskall vind

Alla har vi haft någon som vi hållit av
som varit en del av våra liv
Men den som var vår älskade, vår bäste vän
finns inte längre kvar

Jag har en tro, som ger mig tröst och styrka
att vi ska ses igen, när tiden tagit slut
Trots att skiljas var så svårt
så vet jag att du lever i ett ljus
I det hemmet som vi kallar faderns hus"

Vi ses igen, och idag hoppas jag att det går fort tills den dagen kommer då jag får ta dej i min famn igen, krama dej och pussa dej... <3

Brev till min son..

Älskade Wilmer.

När din pappa och jag började prata om att försöka få ytterliggare ett barn så trodde vi aldrig att vi skulle ha en sådan tur. Tur som fick just dig.
Du blev till av ren kärlek, redan från början kallade vi dig för vår lilla lyx, vår välfärdsbebis. Graviditeten med dig var okomplicerad och mysig, förlossningen var ganska enkel. Du var en underbar, nöjd liten bebis, älskad och ompysslad av både dina föräldrar och dina syskon.
Under tiden du växte och blev större var det precis som att din livsglädje och din utstrålning gjorde detsamma. Vi kallade dig ofta för vårt lyckopiller, för du spred en sådan glädje omkring dig var vi än var. Du satte spår i alla, på ett positivt sätt, alla har något litet minne av dig och oftast är det att du alltid skrattade och var glad.
Du var glad och lycklig, ivrig och aktiv. Det var precis som att du var tvungen att hinna med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt, och du gjorde allt med ett leende och ett skratt. Man kunde liksom inte bli arg på dig, det var omöjligt..
Du var så älskad av din dagmamma och dina kompisar där. Jag och Elliott var där och fikade häromdan och din dagmamma berättade att barnen kastar slängpussar upp i himlen till dig, och pratar ofta om dig. En dag hade två av treåringarna stått i hallen och hoppat och hoppat, och när dagmamman frågade vad de gjorde sa de att de skulle hoppa upp i himlen för att kunna leka med dig..
Dagen du försvann vill jag helst glömma, men det går inte. Jag vet att det var din nyfikenhet som fick dig att gå iväg, men det hjälper inte. Jag kommer aldrig att sluta klandra mig själv för det som hände, även om jag vet att det inte var mitt fel. Det hjälper inte, inte en sekund. Jag önskar att jag kunde få säga till dig hur ledsen jag är och få säga förlåt. Förlåt för att jag tappade bort dig en sekund för länge, förlåt att jag letade på fel ställen, att jag sprang åt andra hållet och inte hittade dig, förlåt, förlåt, förlåt...
Det enda som gör att jag inte är inlagd på psyket är min oerhört trygga förvissning om att du har det bra, många gånger bättre än oss som är kvar här. Vi saknar, längtar, gråter och minns. Jag tror inte att du känner så, utan jag tror att du har det underbart bra, och att tiden i himlen går mycket snabbare, du hinner inte sakna oss förrän vi faktiskt är där.
Ofta önskar jag att jag fick vara med dig, väldigt ofta. Under en period nu har paniken och tårarna varit nära hela tiden, och när det är som värst försöker jag fokusera på hur jag tror du vill att jag ska vara. Jag tror du vill att jag ska försöka leva ett lyckligt liv, att använda mina omprioriterade värderingar till någonting bra och kunna se tillbaka på ett liv som jag är stolt över. Att slösa med kärlek, inte döma andra och försöka se det bästa i alla. För så levde du, du underbara unge..

Vi ses snart igen, men glöm aldrig hur älskad du är. Av så oerhört många...
Många kramar & pussar från din mamma.

Avundsjuka..

Jag kan bli så avundsjuk på alla runtomkring. På alla som slipper uppleva denna grymma sorgen, som slipper leva i dessa enorma skuldkänslor och som slipper vakna varje morgon med en enda önskan - att kunna vrida tiden tillbaka.
Avundsjuk på alla barn som slipper vara med om den enorma förlusten av ett oerhört älskat syskon, på alla föräldrar som har alla sina barn kvar, på alla som kan lämna på dagis och skola för att sedan fortsätta sin dag på jobbet utan denna fruktansvärda vetskap som finns med hela tiden - min son är död.
Jag tänker på hur enkelt livet var innan, för snart 6 månader sedan. Tänk så enkelt och lätt det var, om jag jämför. Självklart hade jag mina mörka dagar, precis som alla andra, men jämförelsevis var det ingenting. Ingenting mot att behöva gå upp varje morgon och slås av verkligheten, att faktiskt behöva kämpa sig igenom en hel dag och vara utmattad varje kväll för att sorgen tar så hårt.

Jag vill absolut inte förringa andras sorger och problem, jag vet att alla bär på något och jag vet att många har perioder som är tuffa. Men om jag bara går till mig själv så hamnar alla andra problem i skymundan, de känns väldigt små.

Om några dagar har det gått ett halvår, det tyngsta och längsta halvåret i mitt liv. För två år sedan var jag lyckligast i världen med en nyfödd, underbar liten bebis, idag känns det som att livet kan inte bli tyngre.. Ska det aldrig sluta göra såhär ont? Ska det aldrig sluta ta andan ur mig flera gånger om dagen?
Jag är så tacksam över det jag har, min familj, mina bonusbarn, min älskade, underbara man och min fine Elliott.. Utan alla runtomkring hade jag inte gått upp på  morgonen av den enkla anledningen att jag hade inte sett någon mening med det. Nu måste jag och jag tror det är tur, annars vet jag inte var jag varit nånstans..

Jag saknar så oändligt... Ibland känns det som att jag inte står ut en enda sekund till, men vad är mina alternativ? Det är för tidigt att ta sig dit Wilmer är, jag kan inte lämna allt jag har här..
Men jag måste hitta ett sätt att andas, att lära mig att leva med detta. Hur vet jag inte, men det måste finnas något sätt..

Balsam för själen

Att omge sig med människor som får mig att må bra är balsam för min själ. Att få skratta, att få vara mig själv och ändå känna att jag är omtyckt och älskad just därför, det är det bästa just nu.
Helgen som gått har varit precis sådan, jag har varit på spa med 3 väninnor som betyder väldigt mycket för mig. Tre tjejer som vet vad jag gått och går igenom, som står mig och min familj nära och kände Wilmer väl, som också sörjer men som ändå ger mig utrymme för skratt och en massa prat. De finns alltid där och det är en otroligt skön känsla..

Tårar och glädje

En tuff vecka - för tuff för dagliga blogginlägg. Viljan och lusten att skriva, att sätta ord på min känslor, finns där men ingen ork.
Det har varit en vecka som varit ångestfylld, av mer än en anledning. Min saknad och min längtan efter min son har varit otroligt påtaglig, nästan lite mer än vanligt, det har varit ofta som jag har behövt stanna upp och blunda, andas djupt och tänka på ett roligt minne för att inte bryta ihop, precis där jag befinner mig just då.

I går var det begravning för en väldigt nära vän till min lillasyster, en tjej som på så sätt funnits lite i mitt liv också. Jag hade tänkt gå dit, men det gick inte. Min egen sorg tog över, den blev nästan förstärkt av tanken på vad de anhöriga går igenom, och jag kände att om jag går dit så kommer jag att bryta ihop, och det känns inte rätt. Jag kände att fokus igår skulle vara på den sörjande familjen, på maken och dottern som nu ska lära sig leva ett nytt liv, ett liv utan en av de viktigaste människorna, ett liv utan en av de som de älskade mest.  Det är fruktansvärt, det är orättvist och det är supertufft. Men det går. Det går för att vi är överlevare, vi överlever för att vi måste, men även för att vi vill, trots allt...
M vet att jag tänker på henne ändå, trots att jag inte var på begravningen, och jag är helt övertygad om att hon tar hand om Wilmer åt mig nu. Ett tag till...
I går kändes det att Höör är en liten ort. Jag tyckte att det blev stilla på något konstigt vis när klockorna slog 13.30, det var inte så mycket folk ute och det kändes dämpat.  Kan vara inbillning, men det kändes så..
Vi ses snart M, pussa min son från mig och glöm att du får lugn och ro i himlen, han kommer att köra med dig ordentligt! <3

Det finns ett litet glädjestänk i livet just nu - vårt hus som börjar ta form ordentligt. Det är fantastiskt roligt, en dröm som håller på att gå i uppfyllelse. Fast jag kommer inte att tro på att det är mitt förrän jag verkligen bor där..!

Några bilder på vårt blivande hus. Mi casa..

Och sist - men inte minst, en extra rad om min fantstiske make, som alltid finns där, som tröstar, som kramar, som torkar mina tårar och som håller om mig tills jag somnat. Trots att han bär på sin egen sorg, jag vet hur mycket han saknar din son, orden räcker inte tillför att beskriva det, men ändå finns han där för mig och för oss. Utan klagan, utan frågor, han bara är där. Mannen i mitt liv...