Avundsjuk på alla barn som slipper vara med om den enorma förlusten av ett oerhört älskat syskon, på alla föräldrar som har alla sina barn kvar, på alla som kan lämna på dagis och skola för att sedan fortsätta sin dag på jobbet utan denna fruktansvärda vetskap som finns med hela tiden - min son är död.
Jag tänker på hur enkelt livet var innan, för snart 6 månader sedan. Tänk så enkelt och lätt det var, om jag jämför. Självklart hade jag mina mörka dagar, precis som alla andra, men jämförelsevis var det ingenting. Ingenting mot att behöva gå upp varje morgon och slås av verkligheten, att faktiskt behöva kämpa sig igenom en hel dag och vara utmattad varje kväll för att sorgen tar så hårt.
Jag vill absolut inte förringa andras sorger och problem, jag vet att alla bär på något och jag vet att många har perioder som är tuffa. Men om jag bara går till mig själv så hamnar alla andra problem i skymundan, de känns väldigt små.
Om några dagar har det gått ett halvår, det tyngsta och längsta halvåret i mitt liv. För två år sedan var jag lyckligast i världen med en nyfödd, underbar liten bebis, idag känns det som att livet kan inte bli tyngre.. Ska det aldrig sluta göra såhär ont? Ska det aldrig sluta ta andan ur mig flera gånger om dagen?
Jag är så tacksam över det jag har, min familj, mina bonusbarn, min älskade, underbara man och min fine Elliott.. Utan alla runtomkring hade jag inte gått upp på morgonen av den enkla anledningen att jag hade inte sett någon mening med det. Nu måste jag och jag tror det är tur, annars vet jag inte var jag varit nånstans..
Men jag måste hitta ett sätt att andas, att lära mig att leva med detta. Hur vet jag inte, men det måste finnas något sätt..
Vägen till sann lycka, bestående och villkorslös kärlek oavsett vad, är ens barn!
SvaraRaderaInget barn ersätter något annat. Alla är unika och kommer till en i olika tider i ens liv, av olika anledningar. Den ena anledningen är inte mer värd än den andra. Vinsten är densamma, kärlek och meningen med livet!
Många Kramizar till dig
Fina Ina, tårarna rullar ner för kinderna. Om jag bara kunde lätta din smärta. <3
SvaraRaderaDet kommer att komma en dag när det är lite lättare att andas men ingen kan säga när den dagen kommer, tyvärr.
Ni finns alltid i mina tankar och böner.
Kram & kärlek
Jag har just läst ut boken "Varför gråter inte Emma?" som handlar om Arboga mamman som förlorade sina två barn 2008, och själv blev skadad. En mycket läsvärd bok som får en att fundera. Man får följa Emma och hur hon tar sig igenom sin sorg, söka svar och nå dit hon är idag. Emma är också runt i Sverige och föreläser om just "att bearbeta och gå vidare" och kommer till Skåne i höst.
SvaraRaderaIbland kan det vara övermäktigt att lyssna på andra som har/ har haft det svårt när man själv är mitt uppe i en sorg process, men det kan också leda till att kanske hantera vardagen annorlunda och se ljuset i tunneln som annars är så mörk...
Vi känner inte varan, men jag följer din blogg och känner med dig.
Ta hand om dig, du är viktig!
Kommer du på det där "mirakel sättet" att lära dig andas och finnas kvar, dela med dig... Jag når inte dit... allt är bara svart, tyst, tomt och hemskt. *kram J*
SvaraRaderaJag råkade hamna på din blogg när jag sökte på bonusbarn". Det här var förstås inte alls vad jag tänkt läsa och jag måste bara säga att du måste vara en oerhört stark människa. Själv grinar jag och känner det helt outhärligt. Jag vill inte veta att sånt här händer, men det händer! Och hur måste inte du då känna som tvingas leva mitt i den hemska verkligheten!!! Själv kan gå vidare och försöka blunda. Det kan inte du.
SvaraRaderaMen(!) jag vill säga att han hade tur som fick en mamma som du..