Brev till min son..

Älskade Wilmer.

När din pappa och jag började prata om att försöka få ytterliggare ett barn så trodde vi aldrig att vi skulle ha en sådan tur. Tur som fick just dig.
Du blev till av ren kärlek, redan från början kallade vi dig för vår lilla lyx, vår välfärdsbebis. Graviditeten med dig var okomplicerad och mysig, förlossningen var ganska enkel. Du var en underbar, nöjd liten bebis, älskad och ompysslad av både dina föräldrar och dina syskon.
Under tiden du växte och blev större var det precis som att din livsglädje och din utstrålning gjorde detsamma. Vi kallade dig ofta för vårt lyckopiller, för du spred en sådan glädje omkring dig var vi än var. Du satte spår i alla, på ett positivt sätt, alla har något litet minne av dig och oftast är det att du alltid skrattade och var glad.
Du var glad och lycklig, ivrig och aktiv. Det var precis som att du var tvungen att hinna med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt, och du gjorde allt med ett leende och ett skratt. Man kunde liksom inte bli arg på dig, det var omöjligt..
Du var så älskad av din dagmamma och dina kompisar där. Jag och Elliott var där och fikade häromdan och din dagmamma berättade att barnen kastar slängpussar upp i himlen till dig, och pratar ofta om dig. En dag hade två av treåringarna stått i hallen och hoppat och hoppat, och när dagmamman frågade vad de gjorde sa de att de skulle hoppa upp i himlen för att kunna leka med dig..
Dagen du försvann vill jag helst glömma, men det går inte. Jag vet att det var din nyfikenhet som fick dig att gå iväg, men det hjälper inte. Jag kommer aldrig att sluta klandra mig själv för det som hände, även om jag vet att det inte var mitt fel. Det hjälper inte, inte en sekund. Jag önskar att jag kunde få säga till dig hur ledsen jag är och få säga förlåt. Förlåt för att jag tappade bort dig en sekund för länge, förlåt att jag letade på fel ställen, att jag sprang åt andra hållet och inte hittade dig, förlåt, förlåt, förlåt...
Det enda som gör att jag inte är inlagd på psyket är min oerhört trygga förvissning om att du har det bra, många gånger bättre än oss som är kvar här. Vi saknar, längtar, gråter och minns. Jag tror inte att du känner så, utan jag tror att du har det underbart bra, och att tiden i himlen går mycket snabbare, du hinner inte sakna oss förrän vi faktiskt är där.
Ofta önskar jag att jag fick vara med dig, väldigt ofta. Under en period nu har paniken och tårarna varit nära hela tiden, och när det är som värst försöker jag fokusera på hur jag tror du vill att jag ska vara. Jag tror du vill att jag ska försöka leva ett lyckligt liv, att använda mina omprioriterade värderingar till någonting bra och kunna se tillbaka på ett liv som jag är stolt över. Att slösa med kärlek, inte döma andra och försöka se det bästa i alla. För så levde du, du underbara unge..

Vi ses snart igen, men glöm aldrig hur älskad du är. Av så oerhört många...
Många kramar & pussar från din mamma.