Tårar och glädje

En tuff vecka - för tuff för dagliga blogginlägg. Viljan och lusten att skriva, att sätta ord på min känslor, finns där men ingen ork.
Det har varit en vecka som varit ångestfylld, av mer än en anledning. Min saknad och min längtan efter min son har varit otroligt påtaglig, nästan lite mer än vanligt, det har varit ofta som jag har behövt stanna upp och blunda, andas djupt och tänka på ett roligt minne för att inte bryta ihop, precis där jag befinner mig just då.

I går var det begravning för en väldigt nära vän till min lillasyster, en tjej som på så sätt funnits lite i mitt liv också. Jag hade tänkt gå dit, men det gick inte. Min egen sorg tog över, den blev nästan förstärkt av tanken på vad de anhöriga går igenom, och jag kände att om jag går dit så kommer jag att bryta ihop, och det känns inte rätt. Jag kände att fokus igår skulle vara på den sörjande familjen, på maken och dottern som nu ska lära sig leva ett nytt liv, ett liv utan en av de viktigaste människorna, ett liv utan en av de som de älskade mest.  Det är fruktansvärt, det är orättvist och det är supertufft. Men det går. Det går för att vi är överlevare, vi överlever för att vi måste, men även för att vi vill, trots allt...
M vet att jag tänker på henne ändå, trots att jag inte var på begravningen, och jag är helt övertygad om att hon tar hand om Wilmer åt mig nu. Ett tag till...
I går kändes det att Höör är en liten ort. Jag tyckte att det blev stilla på något konstigt vis när klockorna slog 13.30, det var inte så mycket folk ute och det kändes dämpat.  Kan vara inbillning, men det kändes så..
Vi ses snart M, pussa min son från mig och glöm att du får lugn och ro i himlen, han kommer att köra med dig ordentligt! <3

Det finns ett litet glädjestänk i livet just nu - vårt hus som börjar ta form ordentligt. Det är fantastiskt roligt, en dröm som håller på att gå i uppfyllelse. Fast jag kommer inte att tro på att det är mitt förrän jag verkligen bor där..!

Några bilder på vårt blivande hus. Mi casa..

Och sist - men inte minst, en extra rad om min fantstiske make, som alltid finns där, som tröstar, som kramar, som torkar mina tårar och som håller om mig tills jag somnat. Trots att han bär på sin egen sorg, jag vet hur mycket han saknar din son, orden räcker inte tillför att beskriva det, men ändå finns han där för mig och för oss. Utan klagan, utan frågor, han bara är där. Mannen i mitt liv...