Kärlekstjat...

Under mina morgonpromenader har jag börjat lyssna på äldre avsnitt av sommar i P1. I går hittade jag ett avsnitt från sommaren 2013, där Christian Gidlund delar med sig av sin fantastiskt sorgliga och starka historia. Jag blev helt uppslukad av denna otroliga man, som hade så mycket bra att säga, så klarsynt och sund i sina tankar.

Han fick mig att tänka efter mer än en gång under den knappa timmen som programmet höll på. Tankar på vad som är viktigt och oviktigt i livet, vad jag bör fokusera mer på och vad jag behöver släppa för att må bättre. 

Tänk att leva och att veta att din tid är utmätt, att du inte har särskilt lång tid kvar. Vad skulle du göra? Vad hade du prioriterat de timmar som återstod?

Det är en ganska obekväm tanke, och egentligen finns det ju bara en sak som är viktig att göra - berätta för dem du älskar att du gör just det. Älskar dem. Vänta inte, tiden är ju snart ute... Egentligen borde vi faktiskt berätta det för varandra lite oftare, hur mycket vi uppskattar och tycker om de vi har omkring oss, även om vi inte har en obotlig sjukdom. För vår tid är utmätt, oavsett om vi blir 99 år, som min mormor, eller 19 månader, som min Wilmer.

Varför inte göra det direkt? Missa ingenting, ta alla chanser, våga prova även om du misslyckas. Då har du ju iallafall provat?  Och vi vill inte vid livets slut inse att vi borde provat, men att vi inte vågade, eller hur? Missa ingenting, framför allt inte när det gäller kärlek. Vi kan så mycket bättre, vi kan ge så mycket mer till varandra. Tänk efter, vad är det som är viktigast av allt? Jo, att känna sig älskad och att få älska. Allt annat är oväsentligt i sammanhanget, utan kärlek är vi ingenting..

Jag är säker på att Christian har sällskap med min son däruppe i himlen, två fina själar som hittat varandra. Kanske dansar de till "Hold your horses", Willes favoritlåt, tills de inte orkar mer, sedan sätter de sig och tittar på oss som är kvar här, som saknar dem och som älskar dem så intensivt..

Störst av allt är kärleken...

Att leva med ångest..

Ångest är en vän till mig, dock inte en kär sådan. Den slår till när jag minst anar det, närsomhelst på dygnet. Emellanåt kan jag hantera den, ibland inte alls.
Det kom en riktig ångestvåg över mig i går, när jag stod och jobbade. Jag ringde till Elliott som var på fritids, och sa att han kunde packa ihop sina saker och gå till mig på salongen. Vi gör så vissa dagar, lite träning för honom inför kommande år, och mycket träning för mamman, att våga släppa honom.
Att gå från skolan till mitt jobb tar max 10 minuter, och när det gått 20 minuter och fritids inte svarade i sin telefon, inte heller Elliott i sin, så var jag i upplösningstillstånd. Jag ville kasta allt jag hade i händerna och springa hela vägen till skolan för att se om han var nånstans på vägen. Det blir som en explosion av kallt vatten i hela bröstet, jag får svårt att andas och kan inte fokusera.
Värsta tänkbara scenario far genom mitt huvud, och jag ser hur han, min älskade unge, min förstfödde, min son, har blivit kidnappad, rånad, bortförd och mördad. Jag inser hur galet det låter, men det är en fruktansvärd känsla..
Men sen ser jag honom komma gående utanför fönstret, hans blonda huvud guppar i takt med hans steg, och han är glad för han har haft sina nya, efterlängtade skor på sig i skolan. Han är glad, nöjd och helt ovetande om min fruktansvärda ångest som äntligen släpper greppet.
När jag ser honom komma gående, precis i den sekunden när jag får syn på honom, så är ingenting annat i hela världen viktigt. Han lever, han andas och han är hos mig. Jag fylls av den varmaste känslan - kärleken till mina barn.

                                                                                                                                                                   

Förändringar

Vi satt och tittade på cancergalan i går kväll och jag förundras över hur livet så otroligt fort kan förändras. Familjer som mister någon älskad inom loppet av några månader, var finns rättvisan i det?

Var finns rättvisan i att någon ska behöva förlora en älskad familjemedlem genom sjukdom eller olycka, vad är det som gör att vissa drabbas medan andra lever ett liv utan att uppleva denna grymma sorg?

Livet har sett till att jag förändrat hur jag tänker, hur jag lever och hur jag beter mig mot andra, och jag försöker se det som någonting bra som kommit ur allt det hemska, ur all bottenlös sorg.

Jag är tacksam för var dag och jag försöker verkligen leva i stunden, även om det emellanåt är väldigt svårt. Jag tar mig tid när mina barn vill visa något, när de vill att jag leker med dem eller när en envis 2-åring tvunget ska klä på sig själv. Att ge dem den lilla stunden gör mig varm i hjärtat, och vem vet?  

Jag kanske inte finns kvar i morgon så jag kan bygga klossar med lilla P, läsa högt för Elliott eller se dem bada tillsammans på kvällen..

Var glad för det du har, var stolt över den du är, sprid ljus, värme, omtänksamhet och kärlek. Det kostar ingenting, men det ger så mycket tillbaka, tro mig.

Ord från min älskade man..

I know you're going crazy,
I've been there too.
I can see how the weight is making your knees bend,
Let me take some of it from you.
Don't keep yourself closed off,
I am here for you to open up and let go.
There is so much you can't forget or forgive,
Let me help you cope, we can work things out together.
I hear the pain in your voice,
You need me now.
Don't worry, I'll move heaven and hell to get there.
You can't talk, you won't talk about it,
I understand.
Put your worries in my hands.
Lay your head down,
And believe that I will do anything to stop your tears.
You're ready to give up, you've stopped,
I want to be able to give you the strength to keep going.
Link arms with me, Let's move on,
As one living, breathing, loving, being.
Know that you can put faith in me.
I will be your rock, I will be your dwelling,
I am here with you, for you always.❤️

Grattis min lille prins..

I tisdags, den 16/9, fyllde Wilmer 5 år. För 5 år sedan föddes han, på en solig dag, precis som alla hans födelsedagar varit sedan dess.
Det är en dag som är tung, men inte lika svart som den 15/4. Den är tung, men genomsyras ändå av att det är födelsedag, dagen då en son och en efterlängtad lillebror kom till oss.
Jag undrar så ofta hur du skulle sett ut idag om du fått leva? Hade ditt hår skiftat färg, hade dina ögon fortfarande varit lika bruna? Jag undrar, men får aldrig svar. Jag brukar titta på din jämnåriga kusin, det skiljer 5 veckor mellan er, och undra om du varit lika lång, lika bra på att prata, lika vetgirig, lika duktig på att sjunga? Undrar hur din lilla röst låtit.. Vad hade du tyckt om för mat, vad hade du gillat att göra?
Alla dessa frågor som aldrig nånsin får ett svar..

Grattis på födelsedag nummer fem, älskade lille du. Hoppas du dansade lite extra i din himmel i tisdags, och att du tittade ner på oss och såg ljusen vi tände för dig. Jag saknar dig så..

Äntligen är påskhelgen över. Jag är lite kluven eftersom påsken egentligen är en väldigt mysig helg, med kravlös ledighet och många dagar utan jobb och skola. Ofta har även våren hunnit göra sig påmind, och vi har tid att njuta av sol, trädgård, vänner och familj.
Vi begravde vår son på påskafton 2011, och sedan dess är påsken inte lika rolig. Hela våren är en lång känslostorm, eftersom Wilmer dog en solig dag, en dag då vitsipporna stod i full blom och det var grönt överallt. Solen lyste den dagen och den fortsatte att lysa varje dag i flera veckor därefter.
Våren är även nu väldigt fin och skön, men hela tiden med en smula ångest i bakgrunden.
Solen är lika underbar som den är avskydd, jag kan längta efter att få krypa ner i soffan och dra täcket över huvudet och bara gråta, men det är svårt när solen skiner och man helst ska vara glad över att våren är tillbaka och fåglarna kvittrar..

Saknaden kommer över mig flera gånger om dagen, som hugg mitt i ett andetag. Jag saknar, jag gråter, jag sörjer och jag försöker andas och ta mig igenom var dag, var vecka och var månad.
Hur kan en så liten människa lämna så otroligt mycket saknad efter sig? Obegripligt och märkligt. Men det är så. Saknaden är grym, ibland känns det som att den sliter mig itu. Mitt enda andningshål, mitt enda sätt att komma över ångestens höga berg, är att umgås med Elliott och Philippa. Det är enda medicinen, bättre än alla antidepressiva och ångestdämpande i världen. Mina fina ungar, det finns ingenting bättre..

Bröder

Linus Svennings låt "kära bröder" går rakt in i mitt hjärta.
Jag fokuserar ofta på mitt, att jag förlorat en son. Men Elliott har förlorat en bror. Elliott var med den dagen Wilmer försvann, han hjälpte mig att leta efter honom. Han var inte just där när jag hittade Wille, men han hörde mitt skrik, han såg ambulansen komma, han såg brandmännen och poliserna som kom till platsen.
Han var där, han förstod allvaret och han kommer att leva med det i hela sitt liv.
Att svara på Elliotts fråga när vi kom hem från sjukhuset på kvällen, när han såg mig i ögonen och frågade om Wilmer klarade sig och jag var tvungen att sätta mig på huk, hålla om honom och säga nej, Wilmer klarade sig inte... Mycket i livet är svårt, men det är något av det svåraste jag någonsin gjort.
Att förlora en bror när man är 6 år gammal, en bror som var så efterlängtad, så älskad.. Orättvisan gör mig rasande ibland.
Orättvisan gör mig lika arg som kärleken till lillasyster är stor. Och Elliott älskar sin syster, han är så stolt över henne, rädd om henne och väldigt mycket storebror. Han brukar säga till henne: "Jag ska alltid ta hand om dig..." Och det kommer han att göra, hela sitt liv.
Saknaden efter lillebror finns ändå där hos en funderande och tänkande 9-åring. Frågor om varför, frågor om vems fel det var att Wilmer dog, om han kunde gjort något annat, om han kommer att träffa Wille i himlen..

Vad ska man göra när ett hjärta blöder??

Livet utan dig

Älskade Wilmer,

att leva ett liv utan dig är att leva utan en del av mig själv. Att leva kvar här utan dig, din livsglädje, din energi och din busighet är att sakna någonting var sekund.
Livet utan dig är inte detsamma, men jag har lärt mig att det går att leva utan dig.
Jag trodde inte att jag skulle överleva den första tiden efter din död, och det fanns stunder då jag inte ville det.
Men jag har lärt mig att det går. Konstigt, eller hur?
För hur ont det än gör, hur svårt det än är att andas ibland, så lever jag. Och jag har faktiskt livsglädje kvar, jag somnar vissa kvällar och ser fram emot morgondagen. Ibland kan jag få dåligt samvete över det, att jag ser fram emot att fortsätta leva trots att du inte finns kvar. Är det okej? Får jag tänka så? Får jag tacka ja till livet och även känna en viss livsglädje, trots att du inte är här hos mig?
Jag tror att du vill precis det, min lille prins. Jag tror att du vill se din mamma glad, så glad jag kan vara, så ofta som möjligt. För även om jag kan känna att jag borde ha dåligt samvete över glädjen som kommer ibland, så har jag inte det. Och det är nog tack vare dig.

Livet utan dig har gett mig väldigt mycket. Det låter konstigt, men livet utan dig har gett mig ett liv som innefattar en annan liten människa, din lillasyster.
En liten underbar tjej, som ser ut ungefär som du, som har dina vackra ögon och din fantastiska glädje. Hon har kommit in i mitt liv, tack vare dig.
Livet utan dig har gett mig förståelse och ödmjukhet, det har gett mig förmågan att se bort från småsaker och fokusera på det som är viktigt. Saker som jag såg som enorma hinder innan du försvann är idag små kullar som är relativt lätta att ta sig över.
Allt jag fått lära mig och allt jag fått och fortfarande får är väldigt mycket tack vare dig, underbara lilla du. Viljan att tänka kärlek istället för ilska, att tänka hopp istället för förtvivlan, att tänka medmänsklighet istället för utanförskap.
Allt det är tack vare dig.

Undrar om du vet det? Jag undrar om du vet det och om du är nöjd när du ser vad du åstadkommit? Det borde du vara, mitt hjärta.Tack vare dig så tror och vet jag att många människor tänker lite annorlunda. Att de tänker mer på vad de har, och uppskattar det och varandra istället för att se vad de inte har.
Jag är en av dem.
Livet har blivit svårare och tuffare utan dig, men samtidigt är det fullt av mer värme, mer kärlek och mer ödmjukhet. Jag kan leva ett liv utan dig, det är inte frivilligt, men jag kan.
Och jag vet att du ser hur jag kämpar, jag vet att du vill att jag ska vara glad och lycklig, i allafall så mycket jag kan.

Jag är så stolt över dig, över hur du ändrat mitt tankesätt och över allt fint du fört in i mitt liv. Saknaden efter dig är inte borta och den försvinner aldrig, men du hjälper mig att fylla tomrummet, du hjälper mig att leva på ett bättre sätt.

Du är så saknad och så älskad. Till vi möts igen, lille fine du...

Finaste Fars Dag hälsningen..

I söndags var det pappornas dag, och i vår familj uppmärksammade vi den genom att göra god frukost till pappan i huset, skämma bort honom med presenter och senare en god middag. Vi hade en härligt mysig dag tillsammans, och jag märkte hur min man njöt av att ha sina barn nära, att bara umgås och att få vara tillsammans.
På kvällen medan jag nattade Philippa så satt Elliott vid köksbordet och ritade och min man satt i soffan. När jag kom ut från sovrummet så frågade jag Elliott hur det gick med den fina teckningen, och då sa han: "Bra, men pappa är ledsen". Jag gick bort till soffan och möttes av en man som grät, tårarna rann nerför hans kinder. Jag frågade vad som hänt, fast jag visste att han tänkte på Wilmer.
Svaret jag fick var: " Han var här alldeles nyss, jag kände honom så tydligt. Wille stod här framför mig, jag sträckte ut mina armar och jag kände hur han var här. När jag blundade såg jag honom stå här framför mig och jag ville ta upp honom i mitt knä och krama honom. Att inte kunna göra det gör så ont, det känns som att en lastbil kör rakt in i bröstet.."
Min första känsla var avundsjuka. Jag har aldrig så tydligt känt Wilmers närvaro, inte på det viset. Jag kan känna att han finns här, men inte så som min man beskrev det i söndags, och jag är faktiskt avundsjuk.
Vi satt kvar i soffan en stund och pratade, och då kom Elliott och kröp upp till sin pappa för att krama honom. Han sa ingenting, kröp bara upp och la sig nära, låg kvar där i ca 3 minuter för att sedan resa sig och gå tillbaka till sin teckning. Precis som om han kände att pappa behövde en kram och lite närhet.

Jag tror att Wille kom med en hälsning på Fars Dag, den finaste hälsningen. Den från en saknad och älskad liten ängel..

Att falla..

Mina dippar, då jag faller ni i svackorna, kommer mer och mer sällan. Idag kom det en rejäl och helt skoningslös svacka, som tog andan ur mig totalt.

Elliotts klass skulle gå till kyrkogården idag, som de brukar göra kring allhelgonahelgen. Jag tänkte att de nog skulle besöka Willes plats, och körde dit när jag lämnat barnen för att tända ljus och göra fint. 

Idag räckte det med att parkera bilen på parkeringsplatsen, då kom ångesten och sorgen som en enorm våg som vällde över mig. Ofta kan jag hejda min gråt, hålla den inne och bestämma mig för att gråta senare, vid ett mer passande tillfälle, men idag gick det inte. När det kommer över mig så starkt så finns det ingenting som kan hejda tårarna, och idag lät jag dem komma. Den sortens gråt är enormt energikrävande, den tar all kraft och jag är konstigt trött och liksom håglös resten av den dagen.  Idag var inget undantag.

Ikväll somnar jag med barnen hos mig i min säng, så nära det går, för de påminner mig om att jag måste vidare. Jag måste orka gå upp i morgon och jag måste orka leva. Jag måste, även om dagar som dessa gör att jag gärna somnat ikväll för att få sova tills jag vaknar och ser min lille gosse dansa igen. Det gör ont, förbannat ont, och ingenting kan lindra den smärtan..

Människor som gör avtryck

Sedan Wilmers död har jag träffat en del människor som lämnat avtryck hos mig. Människor som sagt eller gjort något som gör att de har en extra plats i mitt hjärta, någon jag läser om eller någon på tv som säger något tänkvärt.
Ni som ser Skavlan på fredagar minns kanske fredagen den 20:e september, då Jeanette Bonnier var gäst hos denna fantastiska man. En stark kvinna med mycket makt och mycket vilja, en otroligt pigg "tant" som visade sig vara strax över 80 år, något jag aldrig kunnat gissa.
Jag och min man låg i soffan och lyssnade på deras konversation, intressant och underhållande som det brukar vara i det programmet. Plötsligt säger Fredrik (Skavlan) till Jeanette:
"Jag har läst i en intervju med dig någonstans att du har sagt att du är inte rädd för någonting, hur menar du då?"
Jeanette Bonnier berättade då att hon hade ett barn, en dotter som hon stod väldigt nära. Denna dotter dog i en bilolycka när hon var 20 år gammal, och Jeanette fortsätter med att säga:
"När du varit med om det absolut värsta, att ditt barn dör, det mest fruktansvärda som kan hända, då finns det ingenting som skrämmer dig."
Jag vet inte hur många gånger jag sagt just så. Det finns ingenting som skrämmer mig, ingenting att vara rädd för. Vad ska jag vara rädd för? Att något hemskt händer mig, sjukdom eller liknande som gör att jag dör? Men då får jag ju träffa Wille igen, så det är jag inte ett dugg rädd för..
Jeanette Bonnier fortsatte prata om just denna svåra händelse och hon sa ännu en sak som kunde varit mina ord. Hon sa att när det värsta händer så har man som människa två val. Antingen tar man livet av sig för att man inte orkar leva vidare, eller så bestämmer man sig för att leva kvar och för att göra det fullt ut. Att leva väl.
Tårarna rann på både mig och min man, hennes ord träffade så rätt, det är exakt så det är och hon uttryckte tankar vi tänkt hundratals gånger.

Jag har valt livet. För att jag måste, men framför allt för att jag vill. Visst har jag svackor, rejäla sådana, men livet vinner. Och jag gör mitt bästa för att kunna se tillbaka när jag är 80 år och känna att jo, jag gjorde så gott jag kunde, jag levde väl och jag behandlade andra som jag själv vill bli behandlad.
Jag vill se tillbaka och känna att jag försökte vara medmänsklig, vänlig och kärleksfull, att mitt mål med livet var att vara en bra människa, mamma, fru och vän som var till glädje för andra.
Jag kämpar varje dag och det kommer jag att göra resten av livet. Det är inte alltid lätt men det är, trots allt, värt det..

Här är en av anledningarna som gör mitt liv värt att fortsätta..

Att vara stark

Det har gått 28 månader. En evighet men samtidigt en väldigt kort tid. Mycket har hänt, mycket har förändrats och skorpan på mitt sår blir lite hårdare allt eftersom dagarna går.
Jag får ofta höra att jag är stark, att jag har tagit situationen så bra, att jag hanterar livet och sorgen på ett bra sätt. Men vad är starkt egentligen? Hur mäter man styrkan i en människas psyke?
Jag tror inte att man vet hur stark man är som människa förrän man verkligen utsätts för en prövning. Vad den prövningen består av är totalt olika - separation, skilsmässa, arbetslöshet, sjukdom eller, som i mitt fall, ett barns död.
Olika saker hanterar vi olika såklart, men en sak är densamma, du har ingen aning om din reaktion förrän du ställs inför det som är ditt trauma, din sorg.
Jag har, sedan jag fick mitt första barn och fick uppleva den största kärleken, sagt att om något av mina barn dör så dör jag.
Det gjorde jag inte.
Mitt barn dog, han är död och jag kommer aldrig mer att träffa honom, aldrig mer får jag krama honom eller se honom dansa, obekymrad och lycklig.
Och att överleva det, att fortsätta framåt, att försöka se ljuset och att ändå vilja se det goda i livet trots mörker och trots en sorg som är för stor att förklara, det måste vara ren styrka. För vad är det annars? Dessa dagar när jag helst vill stanna i sängen, när ingenting ger mig glädje och när ångesten tar andan ur mig. Att ändå gå upp, att ändå fortsätta framåt och att nånstans ändå vilja göra det, det måste vara det som kallas att vara stark..

Påminnelse..

I torsdags var jag på begravning i Växjö, en av min pappas bröder gick hastigt bort för ett litet tag sedan, alldeles för tidigt. Ceremonin i kyrkan var väldigt fin, med enormt vacker musik som nog inte bara berörde mig, utan alla som var där. Jag fick verkligen stålsätta mig i kyrkan, och jag klarade av hela stunden utan att gråta. Inte för att jag inte tyckte det var sorgligt och inte för att jag inte ville, utan för att om jag börjat gråta så hade jag inte kunnat sluta. Jag har gråtit nu, dagarna därefter och mina tårar verkar aldrig ta slut. Jag gråter för min faster, för mina kusiner, för deras förlust och för deras barn som förlorade sin morfar och farfar. Men jag gråter även för min egen skull, för att våren lockar fram minnen som jag är för svag att hantera just nu. Dagen då Wilmer försvann var det strålande sol och det höll i sig i veckor därefter. Så solen är för mig lika underbar som den är ångestladdad, även om det låter märkligt.
Jag vet att min farbror är på samma ställe som min Wille, och ibland kommer känslan över mig - jag vill också vara där. Nästan en känsla av avundsjuka, hur konstigt det än låter..
Min lillasyster sa något fint när vi körde hem, hon sa att begravningar är inte bara ett tillfälle att säga farväl, utan även en påminnelse om att verkligen ta tillvara på livet, på varandra och det vi har. Det kan vända väldigt snabbt och plötsligt kanske vi vaknar upp i en helt annan verklighet än vi valt själva, en verklighet som vi måste vänja oss vid och leva med, hur brutal och främmande den än känns.
Jag har lovat mig själv att bli ännu bättre på att visa uppskattning, och på att ta vara på det jag har. För trots allt så har jag väldigt mycket att vara väldigt tacksam för. Trots en enorm förlust så finns det så mycket kvar..

Bonustankar

Jag har en underbar kund, (jag har många underbara kunder, detta är en av dem) som har följt mig och min resa genom sorgen på ett väldigt speciellt sätt. Vi träffas ungefär en gång var fjärde vecka, och varje gång hon har varit hos mig så är jag uppfylld av ett lugn och av lite ny energi.
Vi pratar om allt, om livet, om saker som inte blev som man tänkt, om olika sorger, vi skrattar och vi trivs ihop. Hennes ögon fylls av tårar när vi pratar om Wilmer och när hon berättar om saker som hennes fina, kloka dotter säger, saker om Wilmer som kommer ur ett barns mun.
Denna fina kund har sagt en sak som jag funderat mycket på och som hjälpt mig lite när är sorgen trycker på för mycket.
Hon har sagt att hon tror att Wille är vårt bonusbarn. Elliott och Philippa var det meningen att vi skulle få och ha kvar, medan Wilmer kom som en bonus, en liten underbar krabat som vi fick njuta av en kort tid.
Kanske är det så? Han kom som en virvelvind och stannade hos oss en stund, för att sedan skynda vidare. Och jag skulle inte vilja vara utan den erfarenheten, aldrig nånsin. Jag vill hellre ha upplevt att få ha haft honom hos mig och förlorat honom, än att inte få ha haft honom alls. Wilmer har gett mig så mycket och gör det fortfarande, på ett sätt som är svårt att förklara.
Min fine lille prins, han berikade våra liv så makalöst och han gör det än, var dag.

Vissa dagar trycker ångesten på hårdare än andra. Undrar ibland om det finns någon därute som tycker att jag ska sluta "gnälla", det har ju snart gått 2år?! Om nästan exakt 2 månader så är det 2 år sedan som mitt liv gick i bitar, 2 år sedan mitt hjärta gick itu, 2 år sedan min son, min Wilmer, rycktes bort från mig. Undrar om det finns någon som tycker att det är nog nu, nu är det dags för mig att släppa taget, för livet går ju vidare!? Jag kan ibland tycka det själv. Framför allt så undrar jag hur länge det verkligen ska göra såhär ont? Är det fel på mig som inte kan släppa taget, som fortfarande mår såhär?
Jag älskar det jag har, min familj och mina barn, och jag är så oändligt tacksam över vår Philippa, men ändå så saknar jag Wille så mycket att smärtan emellanåt är outhärdlig.
Ska det inte bli bättre allt eftersom tiden går? Jag hörde nånstans att det tar ca 7 år innan sorgen efter ett barns död har lagt sig. Jag vet inte om det stämmer, men 7 år?? Den som sa det kan ju inte på allvar mena att det ska göra såhär ont hela tiden..

Det ser kanske ut som att jag är stark, men jag är inte det.. Jag är jättesvag inuti och orken sviker mig väldigt ofta. Det är då jag måste dra mig tillbaka in i mitt skal, då är det inte så många jag släpper in. Dessa perioder varar i ungefär en vecka, därefter brukar jag ha hittat lite ny kraft och ork, så jag kan ta itu med vardagen igen.
Men saknaden och tomheten finns där ständigt...

Att fokusera

Det finns några saker som hjälpt mig att hantera den enorma ångest som jag lever med efter förlusten av min son.
Det första är träning. Att få ta ut sig i gymmet, att lyfta tungt och låta det göra riktigt ont i musklerna, det hjälper. Smärtan förflyttas för en stund och trycket över bröstet lättar en aning. Det finns få saker som är så sköna som duschen efter ett stenhårt pass.
Den andra, väldigt viktiga saken är att vara fokuserad. Det är väldigt lätt att tappa fokus och låta tankarna vandra iväg, och plötsligt är jag där igen, i träsket av tårar och saknad.
Men om jag håller mig fokuserad på det jag gör så fungerar jag bättre. Detta gäller även, har jag upptäckt, mina relationer till andra människor. Ibland måste man, även om det är tungt, inse att vissa relationer tar mer än de ger och då måste jag sätta den på paus. För det fungerar inte, jag kan i nuläget inte ge mer än vad jag får utan det måste vara iallafall lika mycket från båda håll.
Jag har valt att fokusera på de som ger mig något, som ger mig energi, glädje och trygghet. Och för dem är jag oändligt tacksam, för utan de relationerna så hade jag varit mycket längre ner i mörkret än vad jag är idag. De är de relationerna som ger mitt liv energi och mening.

Det viktigaste och finaste vi har är varandra..

När livet vinner...

Vissa dagar är livskraften svag, men oftast är den stark, så stark att jag fortsätter trots allt. Jag fortsätter gå upp på morgonen och när jag lägger mig på kvällen så kan jag summera min dag och känna att det varit helt okej. 
Märkligt egentligen, det där med livskraften. Att den kan vara så stark att man när man varit med om det värsta ändå kan känna viljan att leva. Viljan att fortsätta och att kämpa för att få ett såpass bra liv som möjligt. Jag vet att alla inte har den, jag vet att det finns de som ger upp och som väljer den andra vägen, men jag kommer aldrig att göra det. Aldrig.

Viljan att leva och längtan efter livsglädje finns där. Jag är så tacksam för det, att viljan finns där. Ibland inbillar jag mig att det är min Wilmer som hjälper mig att orka vidare..

Hopp..?

När man pratar om sorg så används ofta ordet hopp. Ett ord med fin innebörd, ett ord som jag tycker om. Utom när det gäller min egen sorg. För jag förstår inte var och hur jag ska känna hopp? Inför vad, vad ska jag hoppas på? Om du är sjuk så kan du hoppas på att bli frisk, om du har gjort ditt bästa i ett sammanhang så kan du hoppas att det räcker, du kan hoppas att världen förändras och att alla får leva i fred med varandra - men vad ska jag hoppas på? Att Wilmer kommer tillbaka? Att olyckan bara är en mardröm, en mardröm som jag levt i under ett år och nio månader men som fortfarande känns som i går? Jag kanske är naiv ibland, men inte så naiv att jag tror att det jag hoppas när det gäller Wilmer kommer att bli verklighet.
Det är här jag blir lite vilsen. Hur ska jag då använda mitt hopp? Detta ord som betyder så mycket och som gör att vi kan se ljuset i tunneln, hur kan jag i egenskap av Wilmers mamma ha nytta av det ordet?
Jag vet inte. För det jag hoppas på, som jag egentligen vet att jag inte kan hoppas på, det kommer ju aldrig nånsin att inträffa. Jag måste överleva denna mardrömmen eller ge upp, och det är jag inte beredd på, jag har för mycket att leva för, jag har för mycket kvar.
Jag kommer att hoppas varje kväll att jag får vakna nästa morgon med mindre ångest, lite mindre saknad och en aning mindre sorg, så att jag kan andas lite, lite lättare....
Det kommer jag att hoppas på.

Kärlek..

Vi har kärlek, massor av kärlek...

Ljusare dagar..?

Jag är inne i en period då det är otroligt svårt att hitta ljuset. Saknaden är så svår och längtan efter min lille kille överstiger det mesta..
Vissa dagar är naturligtvis lättare än andra, men det är tungt, otroligt tungt. Att se pojkar i Wilmers ålder gör ont i hela hjärtat, samtidigt som jag kan le åt dessa fina, nyfikna 3-åringar.
Varför fick inte min son, min lille pojke uppleva livet? Varför fick inte han leva och upptäcka allt fint, allt vackert och underbart som finns runt omkring? Varför fick inte min Wilmer vara kvar och uppleva en härlig barndom, en trotsig tonårsperiod och en förhoppningsvis lycklig vuxentid, med en fin fru och goa barn? Varför inte?

Jag vet att jag aldrig får svar. Men jag sörjer honom så djupt och jag saknar honom mer än jag någonsin kan sätta ord på...
I sorgen är jag så otroligt ensam, och det finns ingen tröst, inga ord som lindrar. Många gånger undrar jag om jag verkligen orkar leva hela mitt liv utan min lille gosse..