måndag 25 april 2011

Dagarna som går...

...minns jag knappt. Jag kan inte säga vilken dag det är, eller när jag ska göra vissa saker. Dagarna som gått har varit oplanerade, milslånga och till synes ändlösa, tills det blev kväll igen, och det blev dags att försöka somna. Det värsta är att vakna. Nätterna är, tack vare ett litet piller från farbror doktorn, okej, drömlösa, men okej, jag sover iallafall utan att vakna flera gånger av tankar och drömmar. Fast egentligen hade det inte spelat någon roll om jag drömt, särskilt inte om jag drömt mardrömmar, för jag lever mitt i den värsta...
Värst är mornarna. I ett och ett halvt år har jag drömt om att få sova längre än till 06.00 på morgonen, nu skulle jag göra allt, och jag menar allt, för att få vakna 06.00 av att det står en liten parvel i sin barnsäng, tittar på mej och säger "haj!"
Jag saknar honom. Varje sekund, minut, timma är en plåga utan honom. En plåga som hade varit uthärdlig om jag vetat att han bara är tillfälligt borta, om han t.ex. varit några dagar hos sin mormor och morfar, men det är ju inte så...Det är inte så, för han kommer inte tillbaka och varje gång den tanken slår mig så tappar jag liksom andan. Som jag skrivit innan, smärtan är fysisk och den känns hela tiden. Varje andetag gör ont i hela kroppen, men jag måste andas, jag måste, om inte för någon annan så för min lille Elliott. Han vill att jag andas, det vet jag.
Förra lördagen, dagen efter olyckan, följde Elliott med in till sjukhuset för att säga hejdå till lillebror och för att få se honom. Jag var lite orolig över hur Elliott skulle reagera, för hur fin Wilmer än var där han låg så var han ju kall. Jag kommer aldrig att glömma när vi öppnade dörren till regnbågsrummet, där Wilmer låg, och Elliott, utan minsta tvekan, gick rakt fram till honom, klappade honom på kinden och på armen, vände sig till sin pappa och sa: "Men pappa, det är ju bara Willes skinn som ligger här."
Så sant, så fint och så otroligt insiktsfullt. Älskade Elliott, han kände det direkt, att här är inte Wille utan bara hans skinn..

Alla fina människor som läser och som kommenterar, fortsätt gärna, för detta är, har jag upptäckt, ett sätt för mig att bearbeta det värsta jag varit med om. Vi gråter mycket i vår familj just nu, men vi skrattar också och vi pratar ofta om alla våra underbara vänner och vår fina familj som vi har omkring oss. Även om vi inte ringer eller hör av oss just nu, glöm oss inte, för vi har inte glömt er, det lovar jag...

All kärlek/K

16 kommentarer:

  1. Du skriver så fint Katarina! Tror också det är "nyttigt" att ha en plats där du får sätta dina ord på sorgen! Ibland kan det vara lättare att skriva orden än att tala dem! Kram!

    SvaraRadera
  2. jag läser, följer o gråter med er ...tycker du skriver så fint katarina.....jätte fint....kram

    SvaraRadera
  3. Kramar till er alla!
    Det går inte en timme utan att jag tänker på detta ofattbara som hänt...

    Jag tror också det är bra att få ventilera hela tiden.... slut er inte, men ta allt i er takt.
    Det är er familj som är det viktiga!

    Kram

    SvaraRadera
  4. Tänker på Er jättemycket även om vi inte känner varandra. Min mardröm är Er verklighet, så fruktansvärt.
    All styrka till Er.
    Kram Sara

    SvaraRadera
  5. Det finns inga ord som räcker till för vad ni måste gå igenom nu.
    Jag hoppas att Eliott kan hjälpa er att känna glädje igen så småningom.

    Kram Helén (Jeanettes syster)

    SvaraRadera
  6. "Hittade" hit idag (via facebook)! Kunde knappt läsa din fina blogg för tårarna gjorde allt suddigt.
    Känner så med er och önskar att jag kunde göra nåt för att lätta er smärta, men det ända som jag kommer på är vad min käre farfar alltid sa när man var ledsen "bara gråt du, så kissar du mindre" Kanske en väldigt dum kommentar men jag tror (och har alltid gjort det) att han menade att gråten är läkande i sig själv.
    Många styrkekramar till er alla/Gerda

    SvaraRadera
  7. Vill bara säga att jag tänker på dig och din fina familj Katarina...

    kramar Malin(din nagelkund)

    SvaraRadera
  8. Många varma kramar till er alla! Jag förstår om ni inte orkar höra ev er just nu och svara på ev. sms osv. Ta hand om varandra och fortsätt att andas, min kära vän! Och tack för att du delar med dig av din verklighet - Även om det smärtar att läsa så känns det skönt att du har hittat denna ventil. Kram

    SvaraRadera
  9. Kära Katarina! Jag kan inte med ord uttrycka min sorg jag känner för er och jag gråter en skvätt när jag läser dina inlägg här. Fortsätt med det -det är en del av ditt sätt att bearbeta det hela.
    Ebba säger nästan varje dag hur söt hon tycker att Wilmer är - tror att det är hennes sätt att bearbeta det hela. Hon saknar honom oxå!!
    Massor av styrkekramar till dig från oss på Vårgatan, Linn och Ebbas mamma, Ann

    SvaraRadera
  10. Jag tänker på er ofta. Ofta.
    Stora varma kramar

    SvaraRadera
  11. Så många tårar som rullat ner för både mina och min sambos kinder när vi läser din blogg. Är så hemskt ledsen för er skull. Massa stora kramar!

    SvaraRadera
  12. Jag säger som så många andra, det går inte att få fram några tröstande ord! Det gör ont ända in i märgen på mig, saken gör det inte bättre att jag jobbar på en kyrkogård och när klockorna ringer i kyrkan gråter jag varje gång för jag tänker på dig o din familj, sätter mig in i situtionen att det varit min lille son... Jag känner med er och önskar där fanns något man kunde göra!
    Styrke kramar /Emilie

    www.grese.blogg.se

    SvaraRadera
  13. jag hejar på dig!

    SvaraRadera
  14. Din blogg får mig att gråta. Det är så mycket av mig själv som speglas i dina rader. Sångerna du fick av Nina K handlar om mig, så vet du vem jag är.

    SvaraRadera
  15. Min starka mamma
    Min mamma är så stark,
    det säger faktiskt alla.
    Men i ensamhet om natten har
    jag sett hennes tårar falla.

    Under sömnlösa nätter
    kommer jag tassande på tå.
    Hon vet inte att jag är där
    för att hjälpa henne förstå.

    Lika ändlöst som strandens vågor
    och hennes smärta...
    Jag vakar över min starka mamma
    som alltid bär mig i sitt hjärta.

    Hon bär ett leende,
    ett leende som hon tror döljer.
    Men genom Himlens dörr
    ser jag tårarna som följer

    Min mamma försöker hantera döden
    för att hålla mig kvar.
    Men alla som känner henne vet
    att det är den enda möjlighet hon har.

    När jag vakar över min starka mamma...
    genom Himlens öppna dörr
    försöker jag förklara att änglar skyddar mig
    nu så som hon gjorde förr.

    Men jag vet att det inte hjälper
    eller lättar bördorna hon bär.
    Har du möjlighet, gör ett besök...
    och visa att du håller henne kär.

    Vad hon än säger...
    hur hon än mår.
    Min starka mamma har ett
    hjärta fullt av sår.
    /
    av Kaye Des Ormeaux

    SvaraRadera
  16. Jag känner inte dig, men jag känner så med dig. Tårarna trillar för dig och din familj. Och alla andra familjer som är med om detta fruktansvärda.

    Och jag kommer aldrig att glömma dessa ord som du skrev i detta inlägg för över ett år sedan. Du är en vacker och stark kvinna.

    Viktoria

    SvaraRadera