torsdag 28 april 2011

Vardag?

Jag pratade med en väninna häromdagen, och vi kom in på känslan av att få sitt första barn. Det kändes som att världen stannade, att allt annat var oviktigt, och totalt oväsentligt. Man kunde nästan bli lite irriterad på omvärlden, vad höll de på med? Jobba, handla, hämta, lämna på dagis, laga mat - HALLÅ, jag har fått barn, världen är inte som den var innan, ser ni inte??! Det var lite kul att vi hade samma känsla där, och extra starkt med första barnet tror jag. Världen stannar inte, den fortsätter som innan, fast den är förändrad.

Vår värld har stannat. Tyvärr. Och just nu känns det som att en vanlig vardag, det kommer vi aldrig att få igen. Känslan är densamma," hallå därute, hur kan ni fortsätta leva som vanligt, vet ni inte?!" Men denna gången är inte de orden fyllda med lycka över att hålla det underbarste som finns, ett litet nyfött barn, i sin famn... Denna gången är orden fyllda av så mycket sorg, att jag ibland måste sätta mig, eller lägga  mig ner för att orka ta in detta ofattbara.  Jag kommer aldrig, aldrig att kunna acceptera att inte få ha Wilmer hos mig mer. Aldrig mer ska jag få hålla hans lilla hand när vi är ute och går, aldrig mer ska jag få blåsa honom i magen så han kiknar av skratt, aldrig, aldrig mer ska han somna i min famn så jag kan snusa i hans fina hår.. Aldrig, aldrig mer... Och jag kommer aldrig att acceptera det. Konstatera, ja, med aldrig acceptera.
Jag tror på Gud, har alltid gjort och kommer, trots allt, alltid att göra det. Men jag har många frågor som jag vill ha svar på, och den största av alla, den som vi alla ställer oss är, varför? Har jag gjort något fel, är detta ett straff, en påminnelse om att aldrig ta något för givet? Jag vet inte, men jag vet att när den dagen kommer så har Han däruppe en hel del att förklara för mig..!

Trots allting, all sorg, alla tårar, all smärta men också alla kramar, all omsorg om oss, tankar, blommor, sms, telefonsamtal, besök - trots det, så kommer jag aldrig att få hålla min Wilmer igen. Aldrig mer. Och det är något jag konstaterar, men aldrig, aldrig accepterar...

Livet går vidare, det gör det faktiskt.. Det är en underbar vår därute, jag ser det, men kan inte glädjas eller njuta av den. Tyvärr. Det som får mig att le dessa dagar är att höra barn, Elliotts skratt när han leker med kusinerna, eller kompisarna, hans pärlande, äkta skratt, det är det enda som lindrar just  nu. För mitt liv är i spillror, min värld har stannat och mitt hjärta är krossat. Trots det fortsätter vardagen och livet, och jag vet inte hur, men det har snart gått 2 veckor...

Ibland kan det det dock komma en ljusglimt som gör att det känns lite lättare att andas, har fotat några av dem..


                            Årets första grillning!


En väldigt god bakelse som Elliott och kusin E gjorde till mig häromdan. Smaskig, eller hur? :)


Vår tomt, fast det ser inte klokt ut just  nu... Här ska vi bygga vår dröm, och det ska heta "Wilmers Hus.."


I en av alla hälsningar vi har fått de gångna veckorna fick vi denna lilla vers, som jag även läste högt under ceremonin för Wilmer i lördags, vill gärna avsluta detta inlägg med den:

"Du kom till världen, en gåva till oss
Ett litet ljus, ett skimrande bloss
Och ingenting blir som det varit förut
Tack vare dej, lille Du..."

Älskade, älskade Wilmer, du fattas mej så mycket... Vi ses snart...

8 kommentarer:

  1. Wilmers hus. En så fin tanke och underbar gest!

    Du skriver så vackert och öppet om allt det svåra ni går igenom. Tack för att du delar med dig.

    Kan Gud ha saknat en liten ängel vid sin sida? Varför blev det annars så här?

    Kramar till er

    SvaraRadera
  2. Fina, fina Katarina. Jag finner inga ord...
    Jag tror precis som Kristina att Gud saknade en ängel, och han valde den vackraste av alla, Wilmer!

    Kram

    SvaraRadera
  3. Sorg går inte över. Den tar bara en annan form. En sorg är som havet. Till att börja med är vågorna väldigt stora. Sen kommer dyningarna men havet blir aldrig mer stilla.
    //Iben Sandemose

    Kram/carina

    SvaraRadera
  4. Kan inte föreställa mig hur jobbigt och fruktansvärt det måste vara för er just nu, jag kan bara ana vilken hemsk mardröm ni lever i. Mina tankar är hos er varje dag. Många varma kramar till er från mig

    SvaraRadera
  5. Att Wilmer försvann kommer sitta som en tagg i hjärtat på oss för alltid. Det känns ofattbart och fruktansvärt orättvist.
    Ville egentligen bara skriva att jag är full av beundran över hur ni klarar av det som hänt. Jag kan som sagt inte föreställa mig vilka kval ni går igenom. Ni är så starka!
    Vi tänker på er ständigt här hemma.
    Många kramar
    Martin A / Onsala

    SvaraRadera
  6. Ibland, Katarina, finns inte någon riktig mening med sånt som händer. Vissa saker är bara sorliga händelser som just "händer". Jag tror att det är upp till er att finna ut vilken mening ni ska ge detta hemska som hänt. Kanske er mening är att ni ska vara extra rädda om varandra och älska mer? Känna mer värme? Stanna upp och leva varje dag som det unika varje dag faktiskt är? Ta vara på livet och all glädje och alla mirakel som sker här...?
    Styrka till er!

    SvaraRadera
  7. Katarina...Dina ord är så sanna så rätta så vackra och jag kan inte sluta läsa. Du är så enkel men ändå så djup. Du berör...
    Du har så rätt att världen stannar när man får barn och man vill stanna den så många gånger för att hålla kvar vid små ögonblick i deras liv. Är så ledsen att du inte fick behålla din älskade minsting men ögonblicken med honom dem stannar hos dig...
    kram

    SvaraRadera
  8. Fäller en miljon tårar så fort jag kikar in här. Tände ett ljus för honom samma kväll som händelsen inträffade - http://www.hannahchristensson.com/?p=4032

    SvaraRadera