Om jag bara fått säga hejdå, pussa dig en sista gång, stryka med min hand över din mjuka kind, fått se glittret i dina ögon en sista gång...

Tillit..

Jag har under barndomen tillbringat mycket tid i kyrkan, mina föräldrar var och är fortfarande aktiva i en mission/babtistförsamling i Höör. Jag har spenderat många söndagsförmiddagar i söndagsskolan och på gudtjänster, varit scout, varit med i kör, tonårsaktiviteter,mm.
Efter min flytt hemifrån minskade mina kyrkliga aktiviteter betydligt, men jag har alltid känt mig väldigt hemma i "min" kyrka, de få gånger jag varit där i vuxen ålder.
Min uppväxt har varit trygg och präglad av gudstron, en tro jag burit med mig och gör fortfarande. Konstigt nog? Jag borde ha tappat all tillit till den gud jag tror på, jag borde känna ett enormt svek och mina tvivel borde vara enorma.
Jag har känt allt det där. Jag har känt det, jag har gråtit, skrikit och varit fruktansvärt arg på denna gud som jag trott på i hela mitt liv och som gjorde såhär mot mig och mot oss. Jag har nästan tappat tilliten, jag har nästan gett upp mitt hopp om att den tro jag har faktiskt bär mig, men jag har inte kunnat släppa det helt.
Jag har fått höra många saker de senaste 10 månaderna, tröstande ord, goda råd, välmenande ordspråk, men det som har fastnat mest är ordet tillit. Trots att jag och min familj går igenom det värsta som kan hända så har jag en tillit. Jag försöker iallafall tänka och känna så, och om jag, när det är som värst, tänker på ordet och på dess innehåll så blir det lite lättare.
Tillit att allt kommer att bli bra. Tillit att jag och vi blir omhändertagna, tillit att Wilmer har det bra och att han ser oss och är med oss, och framför allt, tillit att vi kommer att ses igen. Sen.

I "Kristina från Duvemåla" sjunger Helen Sjöholm en sång som heter "Du måste finnas" och som sätter ord på tvivlet och på all förtvivlan, jag har alltid älskat den sången men nu känns det som att det kunde varit jag som skrivit den:

Tanken är svindlande

Framför mig gapar en avgrund

Hela mitt väsen gör uppror och vill säga nej

Frågan är väckt

Och nu darrar min själ inför svaret

Att du inte finns till

Fast jag trodde på dig



Vem skulle hjälpa mig uthärda livet här ute?

Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få?

Vem skulle trösta mig, jag är så liten på jorden?

Om du inte fanns till

Ja, vad gjorde jag då?



Nej, du måste finnas

Du måste

Jag lever mitt liv genom dig

Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav

Du måste finnas

Du måste

Hur kan du då överge mig?

Jag vore ingenstans

Jag vore ingenting om du inte fanns

En lättnadsflytt

Att flytta till vårt nya hus, där vi bott exakt 6 veckor nu, var en ren lättnad, rakt igenom. Jag har kontakt med några mammor i liknande situationer, som förlorat ett barn, och inte alla kan tänka sig att flytta från huset där barnet de förlorat levt, men för  mig var det så otroligt skönt. Framför allt var det väldigt skönt att komma  från omgivningarna, att slippa den enorma ångest som tog stryptag på mig så fort jag gick utanför dörren.
Här, i det nya, har Wilmer aldrig varit. Han har aldrig satt sin lilla fot här och lika sorgligt som det är, lika skönt är det. Det betyder inte att han inte finns här, hos mig, alltid. Det kan låta väldigt dumt, men jag känner hans närvaro väldigt tydligt och det är så skönt.
Vårt nya hus är byggt med så mycket kärlek, min pappa som byggt det har lagt ner hela sin själ och hela sitt hjärta i varenda liten spik, detta har varit ett av hans sätt att visa att han vill göra allt han kan för att vi ska må bättre. Ingenting som någon gör kan nånsin uppfylla min absolut högsta önskan, att få Wilmer tillbaka, men att kunna uthärda, att kunna andas är ett måste och att komma ifrån det gamla är ett litet steg på vägen..

Några husbilder..

Lycka och olycka

Tänk att livet kan svänga som det gör, känslorna pendlar som en bergochdalbana.. Idag känner jag dock en enorm värme inombords, jag gläds så med Viktoria och Daniel, trots att jag egentligen är emot kungahuset..
Att se Daniels glädje och otroliga värme i sitt lilla tal, där hans röst nästan bröts, att känna att snart, snart ska vi, jag och min man, få uppleva samma enorma lycka igen. Att föda ett barn är det största, det absolut finaste och den starkaste upplevelse man kan vara med om, anser jag iallafall. Oavsett om man är kunglig eller icke kunglig.
Jag längtar, min familj längtar och jag hoppas och tror att lilla Wilmer gör detsamma i sin himmel och att han kommer att vara med vår bebis varje dag... <3

Blivande stolta storasyskon!!

Lyckokick

Idag, för första gången, fick både min man och Elliott känna bebisens sparkar. Elliott har väntat på denna stunden och han blev så glad!
En riktig, äkta lyckokick! Tack lilla hjärtat därinne för att du förgyllde vår morgon! <3

I en perfekt värld...

...så hade allting nästan varit som det är just nu, jag hade levt med min man som är mitt livs kärlek, jag hade omgett mig med min fantastiska familj och våra fina vänner, jag hade bott i mitt drömhus, precis som jag gör, jag hade jobbat med det jag gör och trivs så bra med, men i en perfekt värld hade Wilmer funnits kvar här hos oss. Allting, utom tomheten, är som det ska vara, jag är så tacksam och nöjd över allting runt mig.
Men i en perfekt värld hade jag kunnat pussa och krama min Wille godnatt, sucka över att han vaknar på natten, skratta åt hans dans när jag spelar E-type, njuta av hela hans uppenbarelse, av hans skratt, hans goa, våta pussar och få lyfta upp honom när han sträcker sina armar mot mig för att jag ska ta upp honom i min famn.
Men världen är inte perfekt. Tyvärr.

Wilmer?

Ni som har träffat min Wilmer - detta är nästan lite småläskigt! Det är min man som sitter i knät på sin mamma och sin pappa, men det ser ut som att det är Wille..!



Svart hål..

Vissa dagar, som idag, känns det som ett stort svart hål som jag bara faller rakt ner i och från den sekunden som jag slår upp ögonen på morgonen så känner jag hur jag inte har något fotfäste, hur min värld känns helt obetydlig och hur lite jag vill leva.
Men, precis som att någon därinne vet hur jag mår, så buffar det och sparkar i magen och sen vaknar Elliott, kommer upp till mig och vill mysa, vill känna på magen och hoppas på att få känna en spark, och då krymper liksom det stora svarta hålet ihop och ersätts av en känsla som är röd och intensiv.
Kärlek.

Till dej, Elliott....



Att ha en Malin...

är inte alla förunnat, men jag har en. En fin, empatisk, omtänksam, barnkär och stark Malin. En Malin som har funnits i mitt liv sedan hon var 9 år och som jag räknar lite som min..
Malin är min bonusdotter, Elliotts och Wilmers halvsyster som de båda fullkomligt avgudar. Wilmer skrek alltid av glädje när Malin kom hem till oss, han nästan grät av lycka. Malin och Wilmer hade ett mycket speciellt band och jag tror att de har det fortfarande. Han tydde sig till Malin redan från början, var trygg med henne och hade full tillit till henne.
När Wilmer försvann så tror jag att Malin, näst efter mig och min man, tog det hårdast. Hon sörjde så djupt och jag vet att hon gör det fortfarande. Wilmer var hennes hjärtebarn, hennes lilla favorit och hennes prins. På begravningen, som jag helst vill kalla ceremoni, gick hon fram till Wilmers lilla vita kista, tog mikrofonen och berättade för alla samlade hur mycket han betydde för henne och hur mycket hon älskade honom.
Jag vet ingen annan artonåring som gjort det. Ingen. Hon spelade även en sång, som för alltid kommer vara etsad i mitt minne som Wilmers sång:

"Jag fick låna en ängel
Som spred sitt ljus i mitt liv
I varje andetag
Du togs bort från mig
Alldeles för tidigt
Jag fick låna en ängel
För en stund"

När sången spelades i kyrkan såg jag hur hon mimade texten medan tårarna rann utför hennes kinder. Mitt hjärta går sönder lite grand varje gång jag tänker på den stunden..

Självklart har Malin och jag våra duster, självklart har hon, precis som jag, sina brister men alla fina egenskaper som hon besitter gör henne till en mycket speciell person, som vann mitt hjärta första gången vi träffades. Jag har privilegiet att inte vara mamma utan jag "får lov" att bara vara en vän, en vän som ändå har lite att säga till om iallafall på hemmaplan. Vi har gjort, och gör fortfarande saker tillsammans, och jag vet att jag fått förtroenden som varken hennes mamma eller pappa fått, och det är en ära. Det finns ingen som kan få mig att skratta som Malin, och hennes förvirring ger oss många roliga stunder! Jag brukar säga att hon är en tredjedel min, och det känns faktiskt så.
Jag är stolt över att ha den finaste Malin i mitt liv! <3

Lånat citat

Jag har några bloggar jag följer, "att vara någons fru" är en av dem. Följande citat hittade jag där:

"Each morning we are born again

What we do today is what matters most"

Så fint, så tänkvärt. Jag vill leva så.

Konflikter

Alla känslor som trycker på skapar stora konflikter i mitt huvud. Det är ju så, att om Wilmer fortfarnde levt så hade vi inte försökt få fler barn. Vi hade två fina, välskapta, efterlängtade barn och eftersom min man har två barn sedan tidigare så kände vi oss nöjda med den familj vi hade skapat.
Men sedan krossades allt och verkligheten blev helt annorlunda. I mitt huvud har vi fortfarande två fina barn, men jag har bara ett barn i livet, vilket såklart inte är så "bara" med tanke på att få barn är ett privilegium.
Men jag hade ju levt i den verklighet som jag ville ha, jag hade haft turen att få det jag önskade, men det förändrades så snabbt och så brutalt. Och nu har vi den enorma turen, lyckan och förmånen att (om allt går bra) få välkomna ännu ett litet liv, en underbar liten bebis som kommer att hjälpa oss att gå vidare mot en ljus framtid, som kommer att svetsa oss samman och som kommer att ge oss en mening.
Ändå går mina tankar och funderingar runt, runt i mitt huvud. Hade Wilmer funnits så hade detta lilla livet inte sparkat i min mage just nu och det känns så konstigt. Jag älskar min lilla "inneboende" redan, men får jag göra det, är det verkligen okej? Ibland känns det som att om jag älskar detta barnet så sviker jag Wilmer, märkligt, men så känns det. Samtidigt är det försent, jag är redan hopplöst förälskad... Och känslorna för Wilmer är precis lika starka som de alltid varit, så förnufter säger att det går, men mina tankar drar åt ett annat håll... Svåra frågor, frågor och tankar som det inte finns självklara svar på utan som jag måste reda ut själv.
En sak är säker, oavsett hur många barn jag får så kommer kärleken till min Wille att bestå, alltid, så länge jag andas. Och även därefter, eftersom jag är så fast övertygad om att vi kommer att ses igen. Min fina lille pojke...

 

Änglar finns - överallt

Jag är ingen människa som tittar särskilt mycket på tv, men igår tittade jag på "Sofias änglar", och grät en liten skvätt. Dessa kämpande människor som väntar på det värsta men ändå väljer livet, denna otroliga 3-barnsmamma som oroade sig för hur det skulle gå för barnen när hon hade gått bort. För hon visste att hon skulle dö, hon visste bara inte när.
Så kort livet är, så fort det kan gå och så otroligt lätt det är att lägga fokus på totalt fel saker. Spelar det verkligen väldigt stor roll att jag inte sminkade mig i morse? Eller att jag inte alltid är moderiktigt klädd? Eller att jag faktiskt väger lite mer än jag egentligen borde? Helt ärligt?
Att mitt fokus har flyttats ganska ordentligt sedan 10 månader tillbaka betyder inte att jag inte tycker det är kul att shoppa, sminka mig eller köpa fina saker till mitt hem, MEN det är, i grund och botten totalt oväsentligt.
Jag väljer att försöka se människan bakom, jag kämpar verkligen med det för även jag kan ha fördomar, inte för att jag vill utan för att de bara finns där. Jag fokuserar inte på att umgås med "rätt" människor, utan med de som ger mig något och som jag kan vara mig själv med. Då är de ju rätt för mig, eller hur?
Och det finns så många människor som har så mycket att ge, även om man inte ser det på ytan. För mig är de en sorts änglar, för de ger mig styrka, hopp och kraft, varje dag.. Och min egna lilla ängel är den som verkligen fått mig att inse att ytan bara är en fasad som är väldigt enkel att se igenom. Tack Wille.

Att orka - för att jag måste eller för att jag vill?

I perioder har jag efter olyckan bara funnits, bara flutit med och känt att det kvittar, allt kvittar. Låt livet gå fort, fort så jag kan få dö och få träffa min son igen. Jag vet att det låter hemskt, men tänk dig att du förlorat det finaste i ditt liv, något du burit på, vårdat, tagit hand om och som du älskat mer än det finns ord. På mindre än 30 minuter förlorar du detta och marken dras bort under dina fötter, bokstavligt talat. Jag har orkat gå vidare, men ibland vet jag inte hur och varför, och ändå vet jag. Jag har så mycket, jag har min fine Elliott och utan honom vågar jag nog påstå att jag hamnat i en djup depression. Han ger mig min livsgnista, han tvingar mig att starta min morgon senast 06.30 varje dag, oavsett veckodag. Han håller min hand, han kryper upp i min famn när jag sitter i soffan, han berättar för mig att jag är den bästa mamman, den vackraste mamman och han somnar på min axel. Jag älskar honom villkorslöst, och jag vill skydda honom från allt. Han är min anledning att orka, att orka för att jag vill, inte bara för att jag måste. Jag vill se honom växa upp, jag vill följa hans skolgång, hans karriär, jag vill se honom gifta sig, jag vill få barnbarn och jag vill njuta av det hela tiden, under resten av mitt liv, oavsett om det blir långt eller kort.
Oavsett om det finns dagar då jag känner att jag finns till för att jag inte kan ta steget att avsluta mitt liv här, så tror jag att min livsgnista är för stark, att min vilja finns där allra längst inne, jag vill egentligen inte ge upp.
Jag kan inte ge upp, vad skulle det göra mot min son då, och mot resten av min familj? Nej, jag stannar här, där jag är, även om det är en kamp var dag..

Min prins..! <3

Flashback..

I gårkväll, ganska sent, skulle min man gå ut för att hämta ved i vårt vedförråd, det var -14 grader och han tog på sig en jacka över sina pyamasbyxor och t-shirt, och ett par tofflor utan strumpor på fötterna. Att hämta ved brukar ta ca 2 minuter, men när det gått 10 minuter blev jag lite orolig, öppnade dörren och ropade på honom, jag fick inget svar så jag gick in igen och väntade en stund. Då kände jag paniken komma krypande, så jag drog på mig joggingbyxor och jacka, hoppade i ett par skor och gick ut, lämnade en sovande Elliott i huset. Det enda jag kunde se framför mig var att min man trillat och slagit sig så hårt att han svimmat av, vilket inte varit omöjligt med tanke på temperatur och isfylld mark.
Jag gick bort till vedförrådet, ingen där, jag gick runt huset och ropade, ingen där och inget svar.
Det kan verka som en struntsak, för självklart måste han finnas någonstans, men den paniken och fasan jag kände går inte att beskriva i ord. Helt plötsligt var jag tillbaka till den 15 april, den absolut värsta dagen i mitt liv, och kände exakt samma panik, samma fruktansvärda dödsångest.
När jag sprungit ett varv till runt huset så gick jag runt garagebyggnaden och såg att det lyste i det sk "teknikrummet", där vi har allt som hör till uppvärmningen av huset, jag såg också att nycklarna satt i dörren, och det var där han var, där han varit de senaste 20 minuterna. 20 minuter då jag sett min tillvaro krossats ännu en gång, sett framför mig hur jag måste förklara för Elliott att inte bara hans lillebror ryckts från honom, utan nu även hans älskade pappa. Min mans första fråga när han såg mig, iklädd en märklig kombination av morgonrock, jacka och pyamasbyxor, helt rödgråten, förtvivlad och väldigt, väldigt nära fullkomlig panik, var om det hänt Elliott något. Men nej, Elliott sov inne i huset, trygg, lugn och helt omedveten om det drama hans pappa ställt till med..
Det tog en halvtimme innan min man lyckats lugna ner mig och en timme innan jag slutat gråta, men känslan av panik sitter i fortfarande, ett dygn senare. Jag kan inte leva utan min man, han är min livlina, min trygghet och min fasta punkt, en av dem jag lever för. Jag har aldrig känt så tydligt att han faktiskt kan försvinna från mig.

Ta hand om dem du älskar, det kan gå så fort innan de faktiskt är borta. Tro mig, jag vet...