En lättnadsflytt

Att flytta till vårt nya hus, där vi bott exakt 6 veckor nu, var en ren lättnad, rakt igenom. Jag har kontakt med några mammor i liknande situationer, som förlorat ett barn, och inte alla kan tänka sig att flytta från huset där barnet de förlorat levt, men för  mig var det så otroligt skönt. Framför allt var det väldigt skönt att komma  från omgivningarna, att slippa den enorma ångest som tog stryptag på mig så fort jag gick utanför dörren.
Här, i det nya, har Wilmer aldrig varit. Han har aldrig satt sin lilla fot här och lika sorgligt som det är, lika skönt är det. Det betyder inte att han inte finns här, hos mig, alltid. Det kan låta väldigt dumt, men jag känner hans närvaro väldigt tydligt och det är så skönt.
Vårt nya hus är byggt med så mycket kärlek, min pappa som byggt det har lagt ner hela sin själ och hela sitt hjärta i varenda liten spik, detta har varit ett av hans sätt att visa att han vill göra allt han kan för att vi ska må bättre. Ingenting som någon gör kan nånsin uppfylla min absolut högsta önskan, att få Wilmer tillbaka, men att kunna uthärda, att kunna andas är ett måste och att komma ifrån det gamla är ett litet steg på vägen..

Några husbilder..