lördag 25 februari 2012

Tillit..

Jag har under barndomen tillbringat mycket tid i kyrkan, mina föräldrar var och är fortfarande aktiva i en mission/babtistförsamling i Höör. Jag har spenderat många söndagsförmiddagar i söndagsskolan och på gudtjänster, varit scout, varit med i kör, tonårsaktiviteter,mm.
Efter min flytt hemifrån minskade mina kyrkliga aktiviteter betydligt, men jag har alltid känt mig väldigt hemma i "min" kyrka, de få gånger jag varit där i vuxen ålder.
Min uppväxt har varit trygg och präglad av gudstron, en tro jag burit med mig och gör fortfarande. Konstigt nog? Jag borde ha tappat all tillit till den gud jag tror på, jag borde känna ett enormt svek och mina tvivel borde vara enorma.
Jag har känt allt det där. Jag har känt det, jag har gråtit, skrikit och varit fruktansvärt arg på denna gud som jag trott på i hela mitt liv och som gjorde såhär mot mig och mot oss. Jag har nästan tappat tilliten, jag har nästan gett upp mitt hopp om att den tro jag har faktiskt bär mig, men jag har inte kunnat släppa det helt.
Jag har fått höra många saker de senaste 10 månaderna, tröstande ord, goda råd, välmenande ordspråk, men det som har fastnat mest är ordet tillit. Trots att jag och min familj går igenom det värsta som kan hända så har jag en tillit. Jag försöker iallafall tänka och känna så, och om jag, när det är som värst, tänker på ordet och på dess innehåll så blir det lite lättare.
Tillit att allt kommer att bli bra. Tillit att jag och vi blir omhändertagna, tillit att Wilmer har det bra och att han ser oss och är med oss, och framför allt, tillit att vi kommer att ses igen. Sen.

I "Kristina från Duvemåla" sjunger Helen Sjöholm en sång som heter "Du måste finnas" och som sätter ord på tvivlet och på all förtvivlan, jag har alltid älskat den sången men nu känns det som att det kunde varit jag som skrivit den:



Tanken är svindlande

Framför mig gapar en avgrund

Hela mitt väsen gör uppror och vill säga nej

Frågan är väckt

Och nu darrar min själ inför svaret

Att du inte finns till

Fast jag trodde på dig



Vem skulle hjälpa mig uthärda livet här ute?

Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få?

Vem skulle trösta mig, jag är så liten på jorden?

Om du inte fanns till

Ja, vad gjorde jag då?



Nej, du måste finnas

Du måste

Jag lever mitt liv genom dig

Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav

Du måste finnas

Du måste

Hur kan du då överge mig?

Jag vore ingenstans

Jag vore ingenting om du inte fanns






3 kommentarer:

  1. Fina du! Jag skriver genast upp ordet tillit i min bok. Efter min sista krasch har jag verkligen sett hur många som står beredda att fånga mig när jag faller, det är tillit. Vet att du oxå har dessa underbara människor omkring dig. Mitt i sorgen är vi ändå tacksamma - för det som finns kvar. *kram*
    Ps. Hade oxå kunnat skriva sången, tanken har slagit mig.

    SvaraRadera
  2. För mig förknippas tillit väldigt mycket med kärlek. Jag kan inte älska någon om jag inte känner tillit.
    Kärleken e allt o som jag verkligen hoppas alla får!
    Älskar dig!

    SvaraRadera