lördag 30 april 2011

Små ljus i mörkret

Solen lyser och lyser, tänkte på det häromdan, att solen har lyst varje dag sedan olyckan. Kan det vara så att det är vårt lilla solsken, Wilmer, som ser till att vi får lite värme? Jag vill så gärna hoppas och tro det, och jag blir varm i kroppen när jag tänker så. Jag vill så gärna tro att han ser till att vi orkar gå vidare, även om det är så fruktansvärt svårt att gå upp varje morgon och återigen inse att, nähä, det var ingen mardröm, han finns inte kvar hos oss. Det är en levande mardröm.
Känns som att jag har provat det mesta nu, shopping (brukar hjälpa mot det mesta!), vin, (brukar hjälpa mot allt, hehe..), blogga, (funkar till en viss del), promenera, äta godis tills jag kräks, skriva dagbok, titta på foto och gråta ögonen ur mig, ja, det mesta. Ingenting känns som att det hjälper, vissa saker lindrar men hjälper inte. Aldrig.
Men så kommer ändå dessa små ljus upphoppandes här och där. Ett telefonsamtal med någon som orkar lyssna, goda vänner som kommer med en kasse fylld med mat, godis, vin mm, en paket i brevlådan med en superfin bok med tröstande ord, ett värmande sms, inlägg och tankar på facebook, mm. Det är små ljus som tänds varje dag, varje dag blir vi påminda om att människor runtomkring oss tänker på oss och det värmer så... 

Medmänskligheten är stor och den värmer oss. Vi kan gråta tårar av lycka över våra fina vänner och våra underbara familjer, och hur alla har visat att de finns för oss och ställer upp på alla sätt. Jag kan förstå när människor säger att de gärna vill hjälpa till, göra något, lindra smärtan, jag hade själv velat göra samma sak men inte vetat vad jag skulle göra. Såhär är det, att det finns ingen, ingen, som kan lindra eller ta bort vår smärta, vi måste gå igenom den. Men det känns viktigt att berätta för er alla, att bara vetskapen om att ni finns där om vi behöver er, det tröstar. Och vi vet att ni finns där, det har ni bevisat, gång på gång..

Jag tror vi alla ska öppna våra ögon lite mer för vad vi har omkring oss. Alla fantastiska människor som lever runt oss och all kärlek som faktiskt finns om vi tittar och känner efter lite extra. Vi, jag och min familj, har upplevt det de senaste 2 veckorna, så jag vet att det är så. Det finns så mycket kärlek, och kärlek är det enda vi behöver. Till oss själva, till varandra, till alla, eller hur?

Nu är det dags att njuta av, eller iallafall försöka njuta av, denna underbara sista aprildag med solsken och blå himmel. Från mitt hjärta - kärlek till er alla!

8 kommentarer:

  1. Katarina, du skriver så bra. Jag kan inte föreställa mig det som ni går igenom och ändå så försöker jag varje dag förstå det. Det ofattbara som hände. Att en så liten stund kunde förändra så mycket! Mina allra varmaste, ihärdigaste kramar till dig och din familj! //Emma

    SvaraRadera
  2. Min kära vän! Nä, det finns ingen bot, bara korta glimtar av lindring... Men de korta glimtarna kommer att bli allt längre - allteftersom ni sörjer och orkar acceptera lite till och lite till och lite till. Vi är så många som skickar styrka i etern till er varje dag! Kärlek/Din Tina

    SvaraRadera
  3. Det är nu andra gången jag skriver och jag hoppas att jag skickar iväg det denna gången. Jag hittar liksom inte de rätta orden....det finns nog inga rätta ord eller är kanske alla ord rätta ? Jag vet inte, allt jag vet är att ni finns i mina tankar , alltid. Jag vill så gärna trösta dig, ge er lite styrka och hopp. Vi känner inte varandra och även om jag gråter så kan jag inte föreställa mig din smärta och sorg. Jag känner, precis som du, att din älskade pojke finns här någonstans-försök finna tröst i det. Han har det bra, var han än är.
    Med tårar i ögonen skickar jag nu iväg detta. Många kramar till dig och din familj.//Åsa

    SvaraRadera
  4. Fina Ina visst är det lille Wille som skiner på oss alla! Han visar er att han har det bra och är lycklig där han är.
    Det kommer en dag när varje andetag inte gör fullt lika ont men jag förstår att den dagen känns långt borta men den kommer. Fram tills den dagen kommer så är vi här för dig/er.
    Det är dagarna som går som är livet, även dom dagarna som gör ofattbart ont.
    Kram och kärlek

    SvaraRadera
  5. Katarina, kan inte förstå vart du finner alla fina ord du skriver här. Tårarna rinner ner för mina kinder och jag lider med dig och din familj. Varför händer sådant här? Det är säkert som du säger, Wille ser till så att både ni och vi andra får lite värme nu.

    Mina varmaste tankar till er allesammans

    Kram
    Anna

    SvaraRadera
  6. Hejsan !

    Precis som du tänker nu med solen så tänker jag oxå med min Lilla Johanna. Klart det är våra små solstrålar som är där uppe och lyser & värmer oss...Jag tänker även så om stjärnorna när det är en som lyser så där extra starkt...!

    Jag vill bara ge dig en Stor Stor Värmande Kram och att jag tänker på er.

    Kram Emma

    SvaraRadera
  7. "För varje mörk natt finns det en ljusare dag."//Tupac Shakur

    Kärlek, mod och styrka/carina

    SvaraRadera
  8. Att prata om Wilmer, minnas, glädjas, gråta och skratta det är nog så ni behåller honom bäst! Kanske kan du be vänner och familj att gå igenom sina foto? Kanske kan de bidra med några för er "nya" bilder? Efterlys små händelser om Wilmer som andra har upplevt. Gör en Wilmer bok, med bilder, minnen och historier. Där Wilmers födelse får avsluta boken....Kan bli ett fint album att även dela med sig av Wilmer till nära och kära. Genom att han finns i minnen och tankar och att man pratar om honom så är han fortfarande en källa till lycka och glädje........
    Styrkekramar från Linda Hagström

    SvaraRadera