Att gå vidare

Ibland får jag frågan om hur jag orkar gå vidare. Jag har inget svar på det, jag undrar väldigt ofta samma sak. Nånstans har jag nog en livsgnista, en låga som är för stark för att ta den enkla utvägen - att ta mitt liv för att få vara där Wilmer är. Det är den enkla utvägen för mig, men inte för min familj som jag isåfall lämnar kvar, och tanken på att Elliott ska förlora sin mamma också är fruktansvärd.
Nej, jag lever vidare. Hur och varför, det är saker jag inte är helt säker på, men jag lever. Just nu är jag inne i en enorm svacka, vill helst inte umgås med någon utom mina närmsta, orkar inte prata, skratta, orkar ingenting. Jag vill ingenting. Och ändå fungerar livet, hyfsat iallafall.
Saknaden är enorm och fruktansvärd. Det är ett tomt, svart hål och det finns ingen utväg, jag bara faller tills någon är där och fångar upp mig. Att man kan sakna en liten människa så oerhört, jag hade ingen aning.. Jag ville inte ta reda på det, har aldrig bett om att få veta hur det känns, men jag fick inget val, någon annan valde detta åt mig. Och jag står kvar här, saknar, längtar, gråter och har så ont i mitt hjärta och min själ. Han fattas mig så..

I hjärtat finns ett rum
som bara är för dig
Och var jag än tar plats
så finns du här hos mig

Jag hör din varma röst
som inspelad musik
jag lyssnar om igen
för den är helt unik

I mörker och i ljus
ditt ansikte jag ser
Ur minnet tar jag fram
de bilder där du ler

Men bland allt du är för mig
finns något svårt att bära
- min längtan efter dig
när jag inte har dig nära...