lördag 30 juli 2011

Som en björn..

..så har jag gått i ide. Mitt i sommaren drar jag mig in i mitt skal och orkar inte mer. Jag är nästan glad att det inte är fint väder, för det passar min sinnesstämning och hur jag mår.
Jag tror att sorgen går upp och ner, ett tag var det lite upp och jag kunde skymta ljuspunkter, men den gångna veckan har varit mest mörk. Och det passar mig perfekt. Jag orkar inte ta tag i någonting just nu, jag orkar nätt och jämt vara trevlig mot min familj, jag vill helst lägga mig ner i min säng och gråta - nej, skrika ut all min sorg, all min smärta och all saknad efter min skruttunge..
Så alla ni som befinner er runt omkring mig, jag har inte glömt en endaste av er. Ni finns ofta i mina tankar, men just nu orkar jag inte ringa och föra ett vanligt samtal, det går inte. Ge inte upp, jag kommer tillbaka, snart...
Jag tror jag behöver dagar som dessa för att kunna uppskatta de dagar som är lite bättre, men när jag är mitt uppe i det så är det ändå otroligt svart och mörkt, det finns stunder som är outhärdliga. Jag försöker ändå ta emot smärtan, för jag tror inte att jag kommer undan. Jag tar emot den, jag tappar andan över insikten i att min son är död, jag gråter och gråter, och jag känner att det gör otroligt, fruktansvärt ont, men jag fortsätter ändå andas, jag lever ändå.
Wilmer finns inte mer, inte här hos oss, men han finns ändå här överallt. Vårt lilla yrväder, som satte fart på oss alla och som inte gav oss en lugn stund. Precis som det skulle vara. Nu är det för lugnt, jag har för mycket tid och jag hatar det. Jag vill ha fullt upp med att rädda mina cd-skivor, flytta ljusstakar, byta blöjor, bada barn, natta barn, gå upp 10 gånger per natt och ha största, mörkaste ringarna under ögonen av alla... Att man till och med kan sakna sömnbristen, jag hade med glädje vaknat 10 gånger per natt under resten av mitt liv om jag fått honom tillbaka.
Som jag skrev, jag har gått i tillfälligt ide. Och jag tror det behövs, för jag har ingen ork till något annat just nu. Snart, snart är jag tillbaka.




9 kommentarer:

  1. <3 Vill krama om dig, i tystnad. Var i din mörkerdal men glöm inte var dörren är. Man FÅR ha smärta, man FÅR dippa ner och gå i ide. Vi finns här allihopa när DU orkar och behöver! 10000 kramar till er och en extra till Elliott!

    SvaraRadera
  2. Finaste Ina, ta den tid du behöver så lång tid du behöver men glöm inte att andas. Jag vet att din fina familj inte låter dig gå under helt. Passa på när Elliott inte är hemma och skrik, skrik, skrik tills du kan andas lite lättare för stunden.
    Om det är något någon av er behöver så be Eva-Marie, Magdis eller ngn annan höra av sig så löser vi det! Vi är många som finns här för er ALLA!
    Kram och kärlek i överflöd

    SvaraRadera
  3. all kärlek från mig och min familj. Kämpa kämpa kämpa! Och det vet jag att ni gör. gränslös kärlek.
    Stina

    SvaraRadera
  4. Man får gå i ide.
    Styrkekramar till er alla!

    /Elin

    SvaraRadera
  5. Varma tankar o kramar!!!/Monica med familj

    SvaraRadera
  6. Man måste tillåta sig att falla emellanåt.
    För varje gång du reser dej, blir du troligen allmer stark. Även om det inte känns så just nu.
    Kram på dej!
    / Jessica

    SvaraRadera
  7. kärlek eller sorg e de starkaste känslorna som kan fylla en tror jag. Vi väljer dem inte alltid själva. Ibland bara överrumplar de oss och vi hamnar mitt i dem. Ni fick sorgen, och dess port öppnades för er och drog in er i sorgensrum.
    Tillåt dig öppna porten och gå in där och bara få känna all smärta som du beskriver. Vet också om att porten finns för dig att gå ut genom, och då hämta krafter, samla styrka, fånga insikter, känna all glädje och kärlek runtomkring dig/er, andas..... Sen kan du glutta på porten igen och tillåta dig gå in i rummet. Med tiden kommer besöken där att bli färre och inte lika långa....med tiden....
    fram tills dess får du göra precis som du gör nu, andas, skriv av dig och hitta glimtarna!
    Känner så med er... skickar cyberstyrka till er!
    Linda och Perlan

    SvaraRadera
  8. Man får absolut gå i ide (på obestämd tid)... så länge någon finns kvar vid ens sida och ser till att man vaknar upp igen. Det räcker med en enda människa, men den personen ska finnas där "för alltid" och kunna torka tårarna och få dig att le, om så bara för en sekund! *kramar*

    SvaraRadera
  9. Många tankar går till er!
    Styrkekramar charlotte T

    SvaraRadera