Man pratar om att man kan göra saker helhjärtat eller halvhjärtat, men man kan även befinna sig i ett tillstånd då man verkligen känner sig halvhjärtad. Där är jag nu. Halva mitt hjärta saknas, det är borta och jag tror aldrig att det kommer att kännas som att det är helt igen. Känslan av att fattas någon såhär mycket är helt otrolig. Den känslan finns med mig alltid, varje sekund på dygnet och även när jag vaknar om natten. Jag kommer ihåg mina drömmar nu, sen jag slutade med sömntabletterna, och det är skönt, för ofta finns Wilmer med i drömmen. Som en påminnelse om sin existens. För han existerar i högsta grad, jag pratar om honom varje dag, men även med honom. Idag var en dörr öppen till en av golvlyktorna i vardagsrummet, en lykta han älskade att öppna och stänga, men egentligen inte fick. Idag när jag gick genom rummet såg jag i ögonvrån hur den stod öppen och sa halvhögt, "Wille, du får ju inte röra lyktan!" När jag kom på mig själv med vad jag sa så log jag faktiskt. Och kände en enorm värme i hela mig. Han påminner mig varje dag om att han är här och ser mig. Varje dag.
Älsakade Wilmer, du fattas mig. Kom tillbaka, så ska jag låta dig öppna lyktorna så mycket du vill... <3
onsdag 29 juni 2011
tisdag 28 juni 2011
Värme och stolthet
Min älskade lillasyster med familj har bott i Barcelona i ca 1 år, och har nyligen flyttat hem till Höör igen. Hela familjen kom från Barcelona dagen efter olyckan för att stötta oss och finnas där, och de stannade nästan 2 veckor. Min syster har berättat att när de kom tillbaka till Barcelona efter olyckan och ceremonin (begravningen) så längtade de tillbaka till Sverige, trots att de visste att de snart skulle flytta hem. Hon har berättat att hon kände en stolthet hon aldrig känt förut över att bo i och komma från Höör, och hon syftade på den enorma medmänsklighet, värme och kärlek alla visat oss.
Jag kan bara hålla med. I vissa situationer är det nog skönt att bo i en stor stad, där man kan vara anonym, men i detta fallet känns det så skönt att bo på en liten ort. Nästan alla vet vad som hänt, jag behöver inte berätta om och om igen, och den kärleken vi fått uppleva och fortfarande upplever är enorm. Överväldigande. Det är så mycket omtanke och kramar, så mycket medmänsklighet.
Jag är, och kommer alltid att vara stolt över att vara Höörsbo. En olycka som denna berör ett helt samhälle, den saken är säker, men jag har inte upplevt att någon "gottar" sig i vår olycka, utan tvärtom. Omtanke, medmänsklighet, kärlek och stöd är vad jag upplevt, och hela min familj med mig. Jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet, men nu är den nedskriven och jag hoppas att alla ni som läser tar åt er. Ni kommer aldrig att förstå betydelsen av era tankar, ord, handlingar, sms, telefonsamtal och kramar, men allt detta har hjälpt oss framåt, till den nivå vi befinner oss på idag. Av hela mitt brustna hjärta, tack... <3
![]()
Jag kan bara hålla med. I vissa situationer är det nog skönt att bo i en stor stad, där man kan vara anonym, men i detta fallet känns det så skönt att bo på en liten ort. Nästan alla vet vad som hänt, jag behöver inte berätta om och om igen, och den kärleken vi fått uppleva och fortfarande upplever är enorm. Överväldigande. Det är så mycket omtanke och kramar, så mycket medmänsklighet.
Jag är, och kommer alltid att vara stolt över att vara Höörsbo. En olycka som denna berör ett helt samhälle, den saken är säker, men jag har inte upplevt att någon "gottar" sig i vår olycka, utan tvärtom. Omtanke, medmänsklighet, kärlek och stöd är vad jag upplevt, och hela min familj med mig. Jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet, men nu är den nedskriven och jag hoppas att alla ni som läser tar åt er. Ni kommer aldrig att förstå betydelsen av era tankar, ord, handlingar, sms, telefonsamtal och kramar, men allt detta har hjälpt oss framåt, till den nivå vi befinner oss på idag. Av hela mitt brustna hjärta, tack... <3
måndag 27 juni 2011
Ont
Hur kan det göra så ont? Det syns inte utanpå, men det gör så oerhört, fruktansvärt, vansinnigt ont inuti. Ändå lever jag, jag lever, andas, äter och pratar. Jag förstår inte hur jag klarar det, när det gör så ont hela, hela tiden... Mitt hjärta är krossat i tusen bitar och just nu tror jag aldrig att det kommer att bli helt igen...
![]()
![]()
Wilmer, mammas skatt, min prins, du fattas mig. Jag vet att jag har massor runtomkring att glädjas åt, men idag är det bara svart. Och jag låter det vara så, försöker inte låtsas något annat.
Du är så saknad och så oerhört älskad. Till den dagen mitt hjärta slår sitt sista slag ska jag älska dig, och även efter det... <3
söndag 26 juni 2011
Sorgesteg..
Vissa dagar gråter jag inte så mycket, idag är en sådan dag. Jag gråter, men inte helt okontrollerat och otröstligt, utan lite lättare och tårarna går att få stopp på, om jag vill. Jag vet inte alls vad det betyder, och jag är rädd att jag stannat upp i min sorg. Jag är rädd att jag har ställt mig brevid och tittar på, det är så svårt att acceptera och förstå att det är verkligheten, det jag lever i. Det gör så ont att tänka på det så att jag är rädd för att jag har tagit avstånd från det. Och om det är så, när kommer det då? För nånstans kommer det ut, det måste det göra, det går inte att bära på allt det utan att det nån gång exploderar inombords och vad gör man då? Är det då man blir inlagd på psyket? Jag vet inte..
Jag hoppas att det är så, att det absolut värsta är över. Att spetsen på sorgen, den som sitter så hårt och gör så ont, att den är borta. Det är inte så att sorgen är borta, men kanske har jag kommit över det allra, allra värsta? Jag vet inte, och det svåra är att jag har ingen att fråga, ingen som varit där jag är, vilket gör att det är så svårt att veta om jag är på rätt väg eller inte? Är jag på väg mot ett sammanbrott eller ifrån det?
Jag går upp varje dag, jag sminkar mig och tar på mig kläder varje dag, även om jag nånstans långt inne känner att det spelar ingen roll. Wilmer kommer ju inte tillbaka? Men jag vill inte titta mig i spegeln och rygga tillbaka, jag har ju som sagt, bestämt mig för att leva vidare, och då vill jag göra det till 100%. Och då ingår det att gör sig ordning på morgonen, tycker jag! Om inte för min egen, så för min mans och för övriga jag träffars skull..! :)
Jag måste lära mig att sorgen kommer att vara en del av mig och den kommer alltid att finnas med mig, gå brevid mig livet ut. Även om den tanken är jobbig så är det ju så att Wilmer kommer inte tillbaka, men han kommer alltid att finnas med oss och jag kommer aldrig nånsin att sluta prata om honom, han är en del av vår familj, nu och alltid.
![]()
Jag hoppas att det är så, att det absolut värsta är över. Att spetsen på sorgen, den som sitter så hårt och gör så ont, att den är borta. Det är inte så att sorgen är borta, men kanske har jag kommit över det allra, allra värsta? Jag vet inte, och det svåra är att jag har ingen att fråga, ingen som varit där jag är, vilket gör att det är så svårt att veta om jag är på rätt väg eller inte? Är jag på väg mot ett sammanbrott eller ifrån det?
Jag går upp varje dag, jag sminkar mig och tar på mig kläder varje dag, även om jag nånstans långt inne känner att det spelar ingen roll. Wilmer kommer ju inte tillbaka? Men jag vill inte titta mig i spegeln och rygga tillbaka, jag har ju som sagt, bestämt mig för att leva vidare, och då vill jag göra det till 100%. Och då ingår det att gör sig ordning på morgonen, tycker jag! Om inte för min egen, så för min mans och för övriga jag träffars skull..! :)
Jag måste lära mig att sorgen kommer att vara en del av mig och den kommer alltid att finnas med mig, gå brevid mig livet ut. Även om den tanken är jobbig så är det ju så att Wilmer kommer inte tillbaka, men han kommer alltid att finnas med oss och jag kommer aldrig nånsin att sluta prata om honom, han är en del av vår familj, nu och alltid.
lördag 25 juni 2011
Positiv energi..
Att spendera tid med goda vänner där man kan vara sig själv ger mig väldigt mycket positiv energi. Midsommarafton blev precis så. Vi träffade 3 andra familjer, goda och nära vänner, och det var helt perfekt. Jordnära, mysigt, skrattfyllt med en aning tårar, precis som det skulle vara! Vänner är guld värda och i vårt fall blir det extra tydligt hur mycket det betyder med riktiga vänner!
![]()
![]()
Wilmer har lärt mig ännu mer - han har lärt mig och väldigt många andra att säga ifrån när något inte känns bra, att våga säga nej och att våga välja bort vissa saker. Livet är alldeles för kort för att göra saker som inte känns bra eller att ta på sig saker som man egentligen inte har tid eller lust med. För några månader sedan hade jag tackat ja till väldigt mycket mer än vad jag gör idag, både saker jag ville och inte ville. Nu är jag stenhård mot mig själv, känns det inte bra eller om jag har minsta tvivel så säger jag nej. Mina mål och min mening med mitt liv har totalt förändrats, och det känns faktiskt okej. För mina mål idag ser mycket mer till mig själv och till min familj, våra behov, och inte så mycket till omgivningen, hur man "ska" vara eller se ut, och det känns väldigt bra. När min tur kommer och mitt liv här är slut så vill jag veta att jag gjort någonting meningsfullt och viktigt, och förhoppningsvis kan jag lämna någonting bra efter mig.
Tack Wille. <3
Wilmer har lärt mig ännu mer - han har lärt mig och väldigt många andra att säga ifrån när något inte känns bra, att våga säga nej och att våga välja bort vissa saker. Livet är alldeles för kort för att göra saker som inte känns bra eller att ta på sig saker som man egentligen inte har tid eller lust med. För några månader sedan hade jag tackat ja till väldigt mycket mer än vad jag gör idag, både saker jag ville och inte ville. Nu är jag stenhård mot mig själv, känns det inte bra eller om jag har minsta tvivel så säger jag nej. Mina mål och min mening med mitt liv har totalt förändrats, och det känns faktiskt okej. För mina mål idag ser mycket mer till mig själv och till min familj, våra behov, och inte så mycket till omgivningen, hur man "ska" vara eller se ut, och det känns väldigt bra. När min tur kommer och mitt liv här är slut så vill jag veta att jag gjort någonting meningsfullt och viktigt, och förhoppningsvis kan jag lämna någonting bra efter mig.
Tack Wille. <3
torsdag 23 juni 2011
Kärleksstyrka
Jag lever med skuldkänslor varje dag och kommer att göra det resten av mitt liv. Skuld för att jag inte var snabb nog, skuld för att jag inte letade på rätt ställe, skuld för att jag släppte honom med blicken denna lilla, lilla stund - skuld för att Wilmer är död, jag klandrar mig själv och kommer alltid att göra det oavsett vad någon annan säger eller tycker.
Ingen har, hittills eller vad jag vet, klandrat mig för detta hemska, ofattbara, ingen utom jag själv. Den människa som jag är räddast för att han ska klandra mig eller ge mig skulden är min man - och det har han aldrig gjort, inte en sekund. När vi fick beskedet att Willes liv inte gick att rädda, då var jag på väg in till Ingemar som befann sig i ett rum brevid akutrummet, och när jag hörde min mans skrik, ett skrik som jag aldrig kommer att glömma, när jag förstod att det inte fanns någonting mer att göra, att läkarna gjort allt de kunnat, då var en av mina första tankar, "min man kommer att lämna mig". Jag tänkte direkt att detta kommer han aldrig att förlåta mig för, han kommer att tycka att det är mitt fel. Men aldrig, inte en sekund, har min älskade man yttrat de orden, han har aldrig anklagat eller klandrat mig utan tvärtom. Han har tröstat, kramat och hållt om mig, vi har gråtit tillsammans över det barn vi förlorat, men han har aldrig klandrat mig.
För snart åtta år sedan stod vi i kyrkan och sa ja till varandra, jag och Ingemar. Ja till att älska varandra i lust och nöd. Just nu är det nöd, och jag tror aldrig att vår kärlek varit starkare. Aldrig.
![]()
Ingen har, hittills eller vad jag vet, klandrat mig för detta hemska, ofattbara, ingen utom jag själv. Den människa som jag är räddast för att han ska klandra mig eller ge mig skulden är min man - och det har han aldrig gjort, inte en sekund. När vi fick beskedet att Willes liv inte gick att rädda, då var jag på väg in till Ingemar som befann sig i ett rum brevid akutrummet, och när jag hörde min mans skrik, ett skrik som jag aldrig kommer att glömma, när jag förstod att det inte fanns någonting mer att göra, att läkarna gjort allt de kunnat, då var en av mina första tankar, "min man kommer att lämna mig". Jag tänkte direkt att detta kommer han aldrig att förlåta mig för, han kommer att tycka att det är mitt fel. Men aldrig, inte en sekund, har min älskade man yttrat de orden, han har aldrig anklagat eller klandrat mig utan tvärtom. Han har tröstat, kramat och hållt om mig, vi har gråtit tillsammans över det barn vi förlorat, men han har aldrig klandrat mig.
För snart åtta år sedan stod vi i kyrkan och sa ja till varandra, jag och Ingemar. Ja till att älska varandra i lust och nöd. Just nu är det nöd, och jag tror aldrig att vår kärlek varit starkare. Aldrig.
onsdag 22 juni 2011
Dyrköpta lärdomar..
Min Wilmer blev 1 år och 7 månader gammal, men det är få personer i världen som har lärt mig så mycket som han gjorde och framför allt, har gjort, sedan den 15/4 2011.
Han har lärt mig att ta vara på varje dag, att leva varje sekund och varje minut, för livet kan förändras på ett ögonblick.
Han har lärt mig att uppskatta allt det fina jag har omkring mig, alla människor och all kärlek som finns runt oss hela tiden.
Han har lärt mig att inte ta någonting för givet, att inte hänga upp mig på småsaker och att se kärlek först.
Han har lärt mig att jag duger precis som jag är, att inte fixera mig vid vikt och utseende.
Han har lärt mig att ytan är det minst viktiga, att om man skrapar lite på den så hittar man så mycket fint och så mycket djup och vackra egenskaper hos så många.
Han har lärt mig att världen är, trots allt, en plats som är byggd av kärlek, och ju mer kärlek man ger, desto mer får man, det är faktiskt så.
Vem mer känner jag som har lärt mig så mycket på så kort tid?
Allt detta har han lärt mig, min underbara lilla prins. Allt detta och mycket mer. Jag skulle kunna känna ilska, hat och bitterhet men jag vägrar. Jag har bestämt mig för att leva, och jag vill leva resten av mitt liv i kärlek, annars är det inte lönt. Då är det ingen mening med att finnas kvar, och jag vill ju vara kvar.
Jag vill vara kvar så länge jag får, och när det är min tur att bli en ängel, som jag hoppas att jag blir, då ser jag fram emot att få krama och pussa min älskade lilla unge igen...
![]()
Han har lärt mig att ta vara på varje dag, att leva varje sekund och varje minut, för livet kan förändras på ett ögonblick.
Han har lärt mig att uppskatta allt det fina jag har omkring mig, alla människor och all kärlek som finns runt oss hela tiden.
Han har lärt mig att inte ta någonting för givet, att inte hänga upp mig på småsaker och att se kärlek först.
Han har lärt mig att jag duger precis som jag är, att inte fixera mig vid vikt och utseende.
Han har lärt mig att ytan är det minst viktiga, att om man skrapar lite på den så hittar man så mycket fint och så mycket djup och vackra egenskaper hos så många.
Han har lärt mig att världen är, trots allt, en plats som är byggd av kärlek, och ju mer kärlek man ger, desto mer får man, det är faktiskt så.
Vem mer känner jag som har lärt mig så mycket på så kort tid?
Allt detta har han lärt mig, min underbara lilla prins. Allt detta och mycket mer. Jag skulle kunna känna ilska, hat och bitterhet men jag vägrar. Jag har bestämt mig för att leva, och jag vill leva resten av mitt liv i kärlek, annars är det inte lönt. Då är det ingen mening med att finnas kvar, och jag vill ju vara kvar.
Jag vill vara kvar så länge jag får, och när det är min tur att bli en ängel, som jag hoppas att jag blir, då ser jag fram emot att få krama och pussa min älskade lilla unge igen...
Likheter
Vi låg och tittade på foto från när vi var små, min man och jag. Hittade dessa bilderna på Ingemar med sin mamma och med sin pappa, han och Wilmer är så otroligt lika!
tisdag 21 juni 2011
Många säger till mig att de tycker att jag är så stark, men jag håller inte med. Jag är inte stark, jag är svag och liten, jag är en människa som har insett hur skört livet är, hur fort det kan gå och hur snabbt det kan brista. Jag är inte stark, jag är svag och utan ork, utan kraft och utan livsglädje.
Jag vet att jag kan verka stark på ytan, men det är jag inte... Jag är svag, skör och väldigt ömtålig just nu. Samtidig känner jag att få saker påverkar mig, ingenting känns viktigt och väsentligt. Ingenting, utom att finnas där för Elliott, att lyssna på honom, hålla hans lilla hand, läsa för honom, baka med honom, finnas där.. Just nu är det enda som verkligen betyder något att få vara med honom. Ingen fråga är för svår, inget tjat är för jobbigt, jag njuter av att vara med honom och att skratta med honom.
Jag är inte stark, även om det ser ut så. Jag bryter ihop varje dag, även om det är i min ensamhet, jag gråter och gråter och jag saknar och längtar och frågar varför..
Ju mer tiden går, desto mer distans får jag till det som hänt och för varje dag ser jag det klarare: Jag måste leva utan Wilmer. Hur gör jag då? Det är som att leva utan en del av mig, utan en del av mitt hjärta, som att leva utan en arm eller ett ben. Jag är trasig och min ständiga fråga är, blir jag nånsin hel? Jag tror inte det. Jag kommer att lära mig att leva igen, ett annorlunda liv, utan Wille, men jag blir aldrig riktigt hel. Det går inte.
Jag har hört att "för att känna verklig lycka måste man uppleva verklig sorg." Jag väntar på den lyckan, för jag har upplevt, och upplever, den största sorgen, en förälders mardröm, det värsta som kan hända. Jag upplever det just nu och jag lever faktiskt fortfarande, även om jag för varje dag undrar hur jag överlevt ännu en? Jag lever och jag väntar på lyckan. Och när den kommer hoppas jag på något extra, med tanke på sorgen jag nu lever i. Men jag lever, konstigt nog..
Jag vet att jag kan verka stark på ytan, men det är jag inte... Jag är svag, skör och väldigt ömtålig just nu. Samtidig känner jag att få saker påverkar mig, ingenting känns viktigt och väsentligt. Ingenting, utom att finnas där för Elliott, att lyssna på honom, hålla hans lilla hand, läsa för honom, baka med honom, finnas där.. Just nu är det enda som verkligen betyder något att få vara med honom. Ingen fråga är för svår, inget tjat är för jobbigt, jag njuter av att vara med honom och att skratta med honom.
Jag är inte stark, även om det ser ut så. Jag bryter ihop varje dag, även om det är i min ensamhet, jag gråter och gråter och jag saknar och längtar och frågar varför..
Ju mer tiden går, desto mer distans får jag till det som hänt och för varje dag ser jag det klarare: Jag måste leva utan Wilmer. Hur gör jag då? Det är som att leva utan en del av mig, utan en del av mitt hjärta, som att leva utan en arm eller ett ben. Jag är trasig och min ständiga fråga är, blir jag nånsin hel? Jag tror inte det. Jag kommer att lära mig att leva igen, ett annorlunda liv, utan Wille, men jag blir aldrig riktigt hel. Det går inte.
Jag har hört att "för att känna verklig lycka måste man uppleva verklig sorg." Jag väntar på den lyckan, för jag har upplevt, och upplever, den största sorgen, en förälders mardröm, det värsta som kan hända. Jag upplever det just nu och jag lever faktiskt fortfarande, även om jag för varje dag undrar hur jag överlevt ännu en? Jag lever och jag väntar på lyckan. Och när den kommer hoppas jag på något extra, med tanke på sorgen jag nu lever i. Men jag lever, konstigt nog..
måndag 20 juni 2011
Tårar...
Flera av er därute har tipsat om denna sången. Hoppas att alla som läser detta får upp länken och kan lyssna, för det kunde lika gärna varit jag som skrivit den...
http://youtu.be/fcpBwB5ruu0
![]()
http://youtu.be/fcpBwB5ruu0
söndag 19 juni 2011
Blandade känslor..
Elliotts kusiner är på plats i sitt eget hem igen och det är mycket blandade känslor som jag släpper fram nu.. De är så fina och det är så mysigt att ha dem här, samtidigt som det fattas någon, så fruktansvärt mycket. Alva är född 5 veckor innan min Wille och det var en härlig första tid i hans (och hennes) liv, vi umgicks mycket, min syster, jag och barnen. Vi såg fram emot att få se dem växa upp tillsammans, jämnåriga kusiner, så underbart roligt! Men nu saknas någon, hela tiden...
Samtidigt som jag njuter av att höra barnens skratt och lek så gör det så ont. Ont i hela min själ och i hela mitt brustna, krossade hjärta. Jag kan inte sluta tänka på vad jag gjort för fel som tvingas gå igenom detta? Inte bara gå igenom, jag tvingas börja leva ett helt nytt liv, ett liv som jag inte bett om, ett liv utan Wilmer.
Ångesten kryper innanför skinnet och hotar att ta över hela mitt förstånd. I dessa situationer, när paniken kryper närmre, paniken över insikten i vår enorma förlust, då måste jag fokusera på Elliott. Full fokus, och bara tänka på honom, på allt jag har kvar att lära honom, på hur mycket han behöver mig. Annars kunde det faktiskt kvitta, iallafall stunder som dessa. Vad gör jag här, när min lille glada, skrattande prins inte är hos mig? Varför är jag inte hos honom, med honom, skyddar honom från allt och ser till att han inte är ledsen?
Saknaden är olidlig, oändlig och fruktansvärd. Jag har sagt det tidigare och säger det igen - om jag inte känt att Wilmer har det bra så hade jag nog legat inlagd på psyket. Men mitt hjärta säger att han har det bra, fantastiskt, underbart bra, och den känslan måste jag bära med mig alltid, så länge jag lever. Annars orkar jag inte. Idag behöver jag styrka och kärlek...
![]()
Samtidigt som jag njuter av att höra barnens skratt och lek så gör det så ont. Ont i hela min själ och i hela mitt brustna, krossade hjärta. Jag kan inte sluta tänka på vad jag gjort för fel som tvingas gå igenom detta? Inte bara gå igenom, jag tvingas börja leva ett helt nytt liv, ett liv som jag inte bett om, ett liv utan Wilmer.
Ångesten kryper innanför skinnet och hotar att ta över hela mitt förstånd. I dessa situationer, när paniken kryper närmre, paniken över insikten i vår enorma förlust, då måste jag fokusera på Elliott. Full fokus, och bara tänka på honom, på allt jag har kvar att lära honom, på hur mycket han behöver mig. Annars kunde det faktiskt kvitta, iallafall stunder som dessa. Vad gör jag här, när min lille glada, skrattande prins inte är hos mig? Varför är jag inte hos honom, med honom, skyddar honom från allt och ser till att han inte är ledsen?
Saknaden är olidlig, oändlig och fruktansvärd. Jag har sagt det tidigare och säger det igen - om jag inte känt att Wilmer har det bra så hade jag nog legat inlagd på psyket. Men mitt hjärta säger att han har det bra, fantastiskt, underbart bra, och den känslan måste jag bära med mig alltid, så länge jag lever. Annars orkar jag inte. Idag behöver jag styrka och kärlek...
lördag 18 juni 2011
Kärlek
Kärlek är att få tillbringa tid tillsammans med min lillasysters fina flickor... De ska sova hos oss inatt och det är så mysigt! Jag var rädd att det skulle bli jobbigt, det skiljer bara 5 veckor på lilla Alva och Wilmer, men det känns så skönt att ha henne här...
![]()
![]()
Så fort man vänjer sig av vid blöjbyte, nappar och vällingblandning... Så otroligt mycket jag saknar det, till och med blöjbytena. Jag saknar min Wilmer så oändligt, det är en sorg som inte går att sätta ord på och inte går att förklara. Men idag så får Alva ta hans plats, och jag ger all min energi och tid till dessa tre små busar.. <3
Så fort man vänjer sig av vid blöjbyte, nappar och vällingblandning... Så otroligt mycket jag saknar det, till och med blöjbytena. Jag saknar min Wilmer så oändligt, det är en sorg som inte går att sätta ord på och inte går att förklara. Men idag så får Alva ta hans plats, och jag ger all min energi och tid till dessa tre små busar.. <3
fredag 17 juni 2011
Ett bloggstopp...
...har det varit denna veckan. Jag har inte haft någon direkt inspiration, det har hänt mycket och det har varit många tankar som blandats i mitt huvud så jag har inte haft tid, lust eller ork. Men jag märker hur mycket jag saknat att skriva, det är min terapi. Vi träffar både psykolog och kurator, utan dem hade vi inte varit där vi är, men min blogg är också en slags terapi.
![]()
Allt jag gör nuförtiden försöker jag göra med kärlek. Kärlek är faktiskt det enda vi behöver ge varandra och visa varandra för att vår värld ska bli bättre. Jag vet också att min man gör allt för vår Wilmer. Allt fix han håller på med nu, varje spadtag han tar, varje penseldrag och varje spik, allt är för Wilmer. Och för den kärlek han gav oss i 19 fina månader.
Jag är uppvuxen i kyrkan, har suttit på otaliga gudstjänster, både frivilligt och mindre frivilligt, jag har gått i söndgsskola och deltagit i kyrkans aktiviteter. Min grundtro finns och den är stark. Jag trodde, den 15 april, att jag kommer att hata Gud, jag kommer aldrig att förlåta honom för att han tog min bebis, min lille Wille, ifrån mig. Men inte en sekund, inte ett ögonblick har jag hatat. Jag har skällt, skrikit och gråtit, men aldrig känt ett hat mot Gud. Tvärtom. Konstigt nog känner jag att min tro på Honom, på livet efter döden och på en himmel där Wilmer nu finns tillsammans med så många andra, den tron har förstärkts och den blir starkare hela tiden. Det finns inga alternativ. Som jag har skrivit tidigare - jag fullkomligt vägrar tro på att Wilmer har dött förgäves. För om han har det så finns det ingen mening med att någon av oss lever, eller hur? Varför lever vi då? För att ha finast hus, mest kläder, finaste bilen och största samlingen av skor, klockor, teknikprylar eller vad det nu kan vara? Skulle inte tro det... Världsliga, trevliga, men fullkomligt oväsentliga tecken på en köpt lycka som inte existerar mer än kanske en timme eller en dag... Oj, vad präktig jag låter, jag som är shoppoholic light och älskar både skor och kläder! Men faktum är, att glädjen och lyckan som tidigare fanns över att ha köpt något nytt, den finns inte längre. Jag hade med glädje suttit i en lägenhet, utan bil och jobb, om jag bara fått ha Wilmer kvar. Jag hade gärna gett bort alla mina skor, vårt blivande, nybyggda hus, våra bilar och alla möbler, om jag fick min prins tillbaka. Jag kan göra vadsomhelst, precis vadsomhelst, för att få ha honom här igen, om den saken råder ingen som helst tvekan. Och hur präktigt och klychigt det än låter så kan jag säga det igen, och stå för det till 100 %, det går INTE att köpa lycka. Tro mig, för jag vet. Jag har försökt, det går inte.
De stunder jag kan känna något som kan liknas vid lycka är stunder jag tillbringar med min familj och alla som ingår i den, och när jag kan spendera tid med riktigt goda vänner. För det är skillnad på vänner och på riktigt goda vänner, det är bara så. Igår åt jag middag tillsammans med 3 vänner som betyder oerhört mycket för mig. Det finns fler i den kategorin, men just igår var det med dessa tre, fantastiska, underbara tjejer som jag insåg värdet av vänskap. Vilken positiv energi jag fick och så bra jag mådde när jag kom hem! <3
Wilmer är så saknad, jag gråter varje dag och jag hoppas varje kväll att jag ska få möta honom i mina drömmar. Jag vet också att jag kommer att möta honom igen. En dag ska jag få krama honom, pussa honom och hålla honom intill mig. Och då kommer jag aldrig att släppa honom...
![]()
Allt jag gör nuförtiden försöker jag göra med kärlek. Kärlek är faktiskt det enda vi behöver ge varandra och visa varandra för att vår värld ska bli bättre. Jag vet också att min man gör allt för vår Wilmer. Allt fix han håller på med nu, varje spadtag han tar, varje penseldrag och varje spik, allt är för Wilmer. Och för den kärlek han gav oss i 19 fina månader.
Jag är uppvuxen i kyrkan, har suttit på otaliga gudstjänster, både frivilligt och mindre frivilligt, jag har gått i söndgsskola och deltagit i kyrkans aktiviteter. Min grundtro finns och den är stark. Jag trodde, den 15 april, att jag kommer att hata Gud, jag kommer aldrig att förlåta honom för att han tog min bebis, min lille Wille, ifrån mig. Men inte en sekund, inte ett ögonblick har jag hatat. Jag har skällt, skrikit och gråtit, men aldrig känt ett hat mot Gud. Tvärtom. Konstigt nog känner jag att min tro på Honom, på livet efter döden och på en himmel där Wilmer nu finns tillsammans med så många andra, den tron har förstärkts och den blir starkare hela tiden. Det finns inga alternativ. Som jag har skrivit tidigare - jag fullkomligt vägrar tro på att Wilmer har dött förgäves. För om han har det så finns det ingen mening med att någon av oss lever, eller hur? Varför lever vi då? För att ha finast hus, mest kläder, finaste bilen och största samlingen av skor, klockor, teknikprylar eller vad det nu kan vara? Skulle inte tro det... Världsliga, trevliga, men fullkomligt oväsentliga tecken på en köpt lycka som inte existerar mer än kanske en timme eller en dag... Oj, vad präktig jag låter, jag som är shoppoholic light och älskar både skor och kläder! Men faktum är, att glädjen och lyckan som tidigare fanns över att ha köpt något nytt, den finns inte längre. Jag hade med glädje suttit i en lägenhet, utan bil och jobb, om jag bara fått ha Wilmer kvar. Jag hade gärna gett bort alla mina skor, vårt blivande, nybyggda hus, våra bilar och alla möbler, om jag fick min prins tillbaka. Jag kan göra vadsomhelst, precis vadsomhelst, för att få ha honom här igen, om den saken råder ingen som helst tvekan. Och hur präktigt och klychigt det än låter så kan jag säga det igen, och stå för det till 100 %, det går INTE att köpa lycka. Tro mig, för jag vet. Jag har försökt, det går inte.
De stunder jag kan känna något som kan liknas vid lycka är stunder jag tillbringar med min familj och alla som ingår i den, och när jag kan spendera tid med riktigt goda vänner. För det är skillnad på vänner och på riktigt goda vänner, det är bara så. Igår åt jag middag tillsammans med 3 vänner som betyder oerhört mycket för mig. Det finns fler i den kategorin, men just igår var det med dessa tre, fantastiska, underbara tjejer som jag insåg värdet av vänskap. Vilken positiv energi jag fick och så bra jag mådde när jag kom hem! <3
Wilmer är så saknad, jag gråter varje dag och jag hoppas varje kväll att jag ska få möta honom i mina drömmar. Jag vet också att jag kommer att möta honom igen. En dag ska jag få krama honom, pussa honom och hålla honom intill mig. Och då kommer jag aldrig att släppa honom...
måndag 13 juni 2011
Ett hål
Idag är allt bara ett stort hål. Det känns helt tomt. Hur kan det vara verklighet? Varför hände det? Hur orkar jag leva?
Tankarna far kors och tvärs genom huvudet, jag undrar om detta är ett straff för något jag gjort? Isåfall ett livslångt straff...
Han fattas mig, oss, alla, varför hände detta? Och varför hände det oss? Han fattas oss, älskade Wille, du fattas oss...
Tankarna far kors och tvärs genom huvudet, jag undrar om detta är ett straff för något jag gjort? Isåfall ett livslångt straff...
Han fattas mig, oss, alla, varför hände detta? Och varför hände det oss? Han fattas oss, älskade Wille, du fattas oss...
söndag 12 juni 2011
Omvärdering
Sedan den 15 april i år har mina värderingar förändrats radikalt. Saker som upptog mycket av min tid för två månader sedan är plötsligt så oerhört mycket mindre värda. Till exempel köpte jag ett par nya skor häromdagen och i normala fall hade jag varit hög på dem fortfarande (bokstavligt talat, nästan 10 cm klack..! :o ) men nu var det kul i ca 5 minuter... Jag funderar på inredning, färger och tapeter till nya huset, men det är inte lika roligt som det var innan. Bekymmer som "vad ska jag ha på mig, hur ska jag hinna allt, jag måste fixa det o det" är borta. Jag gör det jag orkar, det min kropp orkar och inte mer. Punkt liksom. Udden är borta i allt, i alla känslor utom i sorgen. Sorgen är stark, intensiv och med mig hela tiden, var jag än befinner mig.
Jag upplever att många runtomkring har gjort som jag och min familj, omvärderat i princip allting. Det viktigaste just nu är kärleken som vi fortfarande har och som vi delar med så många. Det är inte så viktigt hur vi ser ut och vad vi har på oss, eller vad vi väger eller inte väger, vad den eller den sa, och framför allt känner jag ett oerhört lugn och har satt mig över saker som kanske störde mig innan, typiska sandlådefasoner som "vem som var bjuden hit eller dit, varför var de där men inte de", osv. Jag tror alla känner igen sig nånstans i det, sådant man kunde fundera på hur mycket som helst tidigare, innan den 15 april, betyder ingenting nu. Vad andra människor har på sig eller hur de ser ut struntar jag i. Det är fullständigt oviktigt. De som jag älskar älskar jag oavsett.
En sak som har blivit självklar i den situation jag och min familj lever i är att vi omger oss och umgås bara med människor som ger oss positiv energi, annars funkar det inte. Annars orkar vi inte. De som har en negativ syn på livet och mest ser till sig själva och sitt eget finns inte i vårt umgänge just nu.
Denna helgen har gått i familjens tecken, vi har träffat hela min underbara familj plus Ingemars fantastiska bror med sitt fina tjejgäng, en helg där vi faktiskt skrattat en hel del. Två härliga, positiva och energigivande dagar. Men nu är jag trött...!! :)
Så nu ska jag ta min halvfeta, vinterbleka kropp och lägga mig i soffan med en massa smågodis! Och jag tänker inte fundera på att "i morgon är det måndag, då börjar mitt nya liv", för jag lever nu, här, och såhär är jag, såhär ser jag ut. Take it or leave it. Och att jag känner så och har känt så de senaste 8 veckorna är tack vare min son, den finaste ängeln som Gud har i sin himmel. Tack Wille för insikten att jag duger precis som jag är....
Jag upplever att många runtomkring har gjort som jag och min familj, omvärderat i princip allting. Det viktigaste just nu är kärleken som vi fortfarande har och som vi delar med så många. Det är inte så viktigt hur vi ser ut och vad vi har på oss, eller vad vi väger eller inte väger, vad den eller den sa, och framför allt känner jag ett oerhört lugn och har satt mig över saker som kanske störde mig innan, typiska sandlådefasoner som "vem som var bjuden hit eller dit, varför var de där men inte de", osv. Jag tror alla känner igen sig nånstans i det, sådant man kunde fundera på hur mycket som helst tidigare, innan den 15 april, betyder ingenting nu. Vad andra människor har på sig eller hur de ser ut struntar jag i. Det är fullständigt oviktigt. De som jag älskar älskar jag oavsett.
En sak som har blivit självklar i den situation jag och min familj lever i är att vi omger oss och umgås bara med människor som ger oss positiv energi, annars funkar det inte. Annars orkar vi inte. De som har en negativ syn på livet och mest ser till sig själva och sitt eget finns inte i vårt umgänge just nu.
Denna helgen har gått i familjens tecken, vi har träffat hela min underbara familj plus Ingemars fantastiska bror med sitt fina tjejgäng, en helg där vi faktiskt skrattat en hel del. Två härliga, positiva och energigivande dagar. Men nu är jag trött...!! :)
Så nu ska jag ta min halvfeta, vinterbleka kropp och lägga mig i soffan med en massa smågodis! Och jag tänker inte fundera på att "i morgon är det måndag, då börjar mitt nya liv", för jag lever nu, här, och såhär är jag, såhär ser jag ut. Take it or leave it. Och att jag känner så och har känt så de senaste 8 veckorna är tack vare min son, den finaste ängeln som Gud har i sin himmel. Tack Wille för insikten att jag duger precis som jag är....
En av mina absoluta favoritbilder!!!
lördag 11 juni 2011
Bilddax!!
Idag mår jag en aning bättre, och anledningen till det är att min fina lillasyster med familj flyttar tillbaka till Sverige idag! Jag har saknat, saknat, saaaaknat dem och nu är de snart här! Det sk bli underbart att få krama dem igen, och att få ha dem här alltid! Min storasyster har också kommit till Skåne, så nu är nästan hela familjen samlad, väldigt mysigt...
Satt och tittade på foto, vissa dagar går det bra och jag orkar göra det, ibland går det inte alls. Idag hittade jag några favoriter:
Satt och tittade på foto, vissa dagar går det bra och jag orkar göra det, ibland går det inte alls. Idag hittade jag några favoriter:
Underbart och smärtsamt...
fredag 10 juni 2011
Lite lycka..
Lycka är att ha detta i mitt liv..
... Plus en massa annat, detta var bara ett litet, litet axplock...
- Posted using BlogPress from
my iPhone
... Plus en massa annat, detta var bara ett litet, litet axplock...
- Posted using BlogPress from
my iPhone
Sorg
Idag tror jag verkligen på att man kan dö av sorg, av att ens hjärta går sönder..
Idag är en "sådan" dag, en dålig dag, när jag undrar vad meningen är med att jag finns här.
Idag vill jag inte mer, idag vill jag vara där Wilmer är, känner nästan panik över att inte ha honom här.
Idag är en av de dagarna då jag måste tvinga mig till allt.
Idag gör det ont hela, hela tiden.
Idag är en dag som snart går över till en annan dag, till i morgon, då måste det bli bättre.
Idag känner jag skuld, enorm ånger och ännu mera skuld.
Idag är jag avunsjuk på alla andra, andra som kan leva vidare utan denna sorg och skuld, lyckliga ni...
Idag är en hemsk dag, som jag hoppas att jag slipper uppleva igen..
Idag saknar, gråter och älskar jag..
Idag är en "sådan" dag, en dålig dag, när jag undrar vad meningen är med att jag finns här.
Idag vill jag inte mer, idag vill jag vara där Wilmer är, känner nästan panik över att inte ha honom här.
Idag är en av de dagarna då jag måste tvinga mig till allt.
Idag gör det ont hela, hela tiden.
Idag är en dag som snart går över till en annan dag, till i morgon, då måste det bli bättre.
Idag känner jag skuld, enorm ånger och ännu mera skuld.
Idag är jag avunsjuk på alla andra, andra som kan leva vidare utan denna sorg och skuld, lyckliga ni...
Idag är en hemsk dag, som jag hoppas att jag slipper uppleva igen..
Idag saknar, gråter och älskar jag..
torsdag 9 juni 2011
Fina drömmar...
I natt hade jag underbara, fina drömmar. Jag drömde om Wilmer och att han var nånstans, vet inte var men det var ett fint ställe. Han sprang omkring och lekte och skrattade, och var omgiven av många människor, min mormor, min farmor, Ingemars farmor, min faster, min morfar och min farfar, min väninnas pojke som blev en ängel innan han föddes, och en massa andra barn. Han var lycklig och satt i knät på min farmor, Elsa, han log och var glad.
När jag vaknade slog det mig att alla de människorna som var med i drömmen inte längre finns kvar hos oss på jorden, utan är i himlen. Och där är min pojke, väl omhändertagen och älskad. det finns underbara människor där som tar hand om honom, kramar honom och tröstar honom om det behövs...
Idag mår jag bättre, är lite lugnare och kan andas lite lättare...
När jag vaknade slog det mig att alla de människorna som var med i drömmen inte längre finns kvar hos oss på jorden, utan är i himlen. Och där är min pojke, väl omhändertagen och älskad. det finns underbara människor där som tar hand om honom, kramar honom och tröstar honom om det behövs...
Idag mår jag bättre, är lite lugnare och kan andas lite lättare...
Glädjesnutt
Det finns glädjeämnen i mitt liv, trots allt, här är ett foto på min största glädjekälla just nu - min store prins, som hittade en gammal solhatt han blev väldigt söt i!!
- Posted using BlogPress from my iPhone
- Posted using BlogPress from my iPhone
onsdag 8 juni 2011
Tunga tankar..
Jag vet att min blogg, just nu, präglas av sorg, ledsamhet och ilska. Det är svårt att skratta och göra det från hjärtat, jag har en mask som jag sätter på mig när jag ska ut i "offentligheten". Hemma behöver jag inte bry mig, där kan jag släppa allt och gråta och skrika så mycket jag vill, även om jag inte får mina värsta bryt när Elliott är hemma. Så är mitt liv och vissa dagar är värre än andra, idag är det en sådan dag som bara är tung och jobbig.
Vi, min man och jag, har varit och sett ut en plats där Wilmers aska ska grävas ner och där vi kan ha stenen, en plats att gå till för oss och för alla andra.
Hur normalt är det? Hur många känner vi som måste välja en gravplats till sitt barn? Det är absurt, groteskt och helt galet.. Fortfarande, efter nästan 2 månader, tror jag, en liten microsekund, att han ligger i sin säng och sover när jag går upp på morgonen, men nej, hans lilla säng är ju borta och han också... Om jag varit ute ett ärende så kan tanken slå mig när jag är på väg hem, att han står säkert i dörren, skrikande av glädje när jag kommer. Det gör han inte. Det gör han aldrig.
Jag har kommit in i en ny fas i sorgen känns det som, en fas som präglas av insikt och saknad. En insikt i att jo, han är borta, det är faktiskt så. Och en saknad som inte går att sätta ord på. Helt sanslöst. Det gör så fruktansvärt, vansinnigt ont i hela mig, och ångesten kryper innanför skinnet. Jag har inte fler ord...
Vi, min man och jag, har varit och sett ut en plats där Wilmers aska ska grävas ner och där vi kan ha stenen, en plats att gå till för oss och för alla andra.
Hur normalt är det? Hur många känner vi som måste välja en gravplats till sitt barn? Det är absurt, groteskt och helt galet.. Fortfarande, efter nästan 2 månader, tror jag, en liten microsekund, att han ligger i sin säng och sover när jag går upp på morgonen, men nej, hans lilla säng är ju borta och han också... Om jag varit ute ett ärende så kan tanken slå mig när jag är på väg hem, att han står säkert i dörren, skrikande av glädje när jag kommer. Det gör han inte. Det gör han aldrig.
Jag har kommit in i en ny fas i sorgen känns det som, en fas som präglas av insikt och saknad. En insikt i att jo, han är borta, det är faktiskt så. Och en saknad som inte går att sätta ord på. Helt sanslöst. Det gör så fruktansvärt, vansinnigt ont i hela mig, och ångesten kryper innanför skinnet. Jag har inte fler ord...
söndag 5 juni 2011
En hyllning...
Att skriva här är en form av terapi för mig, varje gång jag skriver så gråter jag, får ur mig lite känslor och direkt efteråt känns det en aning bättre.
Nu tar jag och bloggen en paus eftersom jag ska på en liten utflykt måndag-onsdag, men jag återkommer så fort jag är hemma igen!
Detta inlägg vill jag göra som en liten hyllning till alla er som läser min blogg, som kommenterar, som skickar sms, som ringer, som kommer och hälsar på bara för att ge oss en kram, som tänker på oss och som finns där i tankar och handling! Ingen nämnd och verkligen INGEN glömd, jag kommer att minnas denna värme och medmänsklighet under resten av mitt liv och jag kommer att ha som mål att ge lika mycket kärlek som jag och min familj fått ta emot denna fruktansvärda period. Jag kan ur djupet av mitt hjärta inte beskriva hur tacksam jag är, eller hur glad jag är inför all värme som existerar därute...
Trots att jag egentligen inte vill nämna några namn, eftersom alla är lika mycket värda, så måste jag ändå ge en extra kram till min familj, mina föräldrar, mina syskon och deras respektive samt min mans bror och hans familj. Utan er hade jag inte varit här, förmodligen hade jag legat inlagd på psyket. Jag älskar er!
Wilmer har värmt oss idag och kommer att fortsätta med det, även molniga dagar. Hans leende och skratt glömmer vi aldrig nånsin, trots att saknaden är oändlig och drabbar oss med en sanslös kraft emellanåt, han finns alltid här. Alltid. Jag vet att man kan dö av sorg, men jag tänker inte göra det. Inte just nu iallafall, kanske om 45 år.. Sörja kommer jag alltid att göra, men jag kan le åt minnena och uppskatta de 19 månader jag fick ha denna underbare gosse. Månader jag aldrig vill vara utan, även om det betyder att jag skulle få gå igenom detta igen. Wilmer är, som en väninna skrev i ett sms, den finaste ängeln. Han fattas oss och det kommer han att göra tills den dagen då vi träffas igen. Tills dess ska vi försöka ta hand om varandra och det livet vi har, älska varandra och vara så lyckliga som möjligt.
Nu tar jag och bloggen en paus eftersom jag ska på en liten utflykt måndag-onsdag, men jag återkommer så fort jag är hemma igen!
Detta inlägg vill jag göra som en liten hyllning till alla er som läser min blogg, som kommenterar, som skickar sms, som ringer, som kommer och hälsar på bara för att ge oss en kram, som tänker på oss och som finns där i tankar och handling! Ingen nämnd och verkligen INGEN glömd, jag kommer att minnas denna värme och medmänsklighet under resten av mitt liv och jag kommer att ha som mål att ge lika mycket kärlek som jag och min familj fått ta emot denna fruktansvärda period. Jag kan ur djupet av mitt hjärta inte beskriva hur tacksam jag är, eller hur glad jag är inför all värme som existerar därute...
Trots att jag egentligen inte vill nämna några namn, eftersom alla är lika mycket värda, så måste jag ändå ge en extra kram till min familj, mina föräldrar, mina syskon och deras respektive samt min mans bror och hans familj. Utan er hade jag inte varit här, förmodligen hade jag legat inlagd på psyket. Jag älskar er!
Wilmer har värmt oss idag och kommer att fortsätta med det, även molniga dagar. Hans leende och skratt glömmer vi aldrig nånsin, trots att saknaden är oändlig och drabbar oss med en sanslös kraft emellanåt, han finns alltid här. Alltid. Jag vet att man kan dö av sorg, men jag tänker inte göra det. Inte just nu iallafall, kanske om 45 år.. Sörja kommer jag alltid att göra, men jag kan le åt minnena och uppskatta de 19 månader jag fick ha denna underbare gosse. Månader jag aldrig vill vara utan, även om det betyder att jag skulle få gå igenom detta igen. Wilmer är, som en väninna skrev i ett sms, den finaste ängeln. Han fattas oss och det kommer han att göra tills den dagen då vi träffas igen. Tills dess ska vi försöka ta hand om varandra och det livet vi har, älska varandra och vara så lyckliga som möjligt.
lördag 4 juni 2011
Livet går vidare. Det är en jättekonstig känsla, men det går vidare. Jag förstår bara inte hur? Hur orkar man bry sig om simpla saker som att handla, städa, tvätta...? Jag vet inte, men jag gör det, jag utför alla dessa sysslor precis som jag gjorde tidigare. Men då fanns det en annan glädje i allt, tidigare, allt gick lättare. Och nu går livet vidare, jag vet inte hur men så är det ...
Mitt liv fungerar mycket tack vare detta lilla troll..
fredag 3 juni 2011
Om ni frågar min Elliott var Wilmer är så säger han: "Han är ju här, fast osynlig". Och det är precis så det är. Wilmer är här, runt oss och inom oss hela tiden, han är vår ängel.
Mina tankar rusar gärna iväg, och den enda bilden jag har kunnat se idag är den när vi var på sjukhuset för att säga hejdå till Wille sista gången, dagen efter olyckan. Han var så fin, såg fortfarande ut som om han sov, men hans hjärta slog inte.. Vi pussade honom, klappade honom och berättade hur mycket vi älskade honom, sen var vi tvungna att gå. Det är det svåraste jag gjort i hela mitt liv, att stänga dörren till det fina Regnbågsrummet där min vackra prins låg, och gå därifrån... Mitt hjärta går i tusen bitar när jag tänker på det.
Samtidigt vet jag att han är med mig. De stunder, när jag blir hysteriskt ledsen och gråter så jag knappt kan andas, så känner jag ändå att han är hos mig, och när jag har gråtit en stund så kommer jag alltid att tänka på något som tröstar lite, och jag tror att det är Wille som hjälper till att få mig att tänka på det som känns bättre. Häromdagen slog det mig, mitt i en gråtattack, att min farmor är ju där, där Wilmer är. Min farmor var en öppen famn, hon hade 9 barn och hennes dörr stod alltid öppen, hennes hjärta var stort och alla fick plats. Det slog mig, att hon är ju där och tar hand om min lille gosse tills jag kan göra det själv. Och då kändes det lite bättre.
Dagen går upp och ner. Ibland känns det som att jag klarar inte mer, jag vill inte och kan inte leva en endaste dag till utan min lilla kille, och ibland är det okej, ibland har jag mer ork. Jag vet aldrig hur jag kommer att känna mig nästkommande timme, men jag har bestämt mig för att bara ta det som det kommer och inte kämpa emot. Livet har visat mig att det är en bergochdalbana, och det är bara att åka med och hålla i sig...
Mina tankar rusar gärna iväg, och den enda bilden jag har kunnat se idag är den när vi var på sjukhuset för att säga hejdå till Wille sista gången, dagen efter olyckan. Han var så fin, såg fortfarande ut som om han sov, men hans hjärta slog inte.. Vi pussade honom, klappade honom och berättade hur mycket vi älskade honom, sen var vi tvungna att gå. Det är det svåraste jag gjort i hela mitt liv, att stänga dörren till det fina Regnbågsrummet där min vackra prins låg, och gå därifrån... Mitt hjärta går i tusen bitar när jag tänker på det.
Samtidigt vet jag att han är med mig. De stunder, när jag blir hysteriskt ledsen och gråter så jag knappt kan andas, så känner jag ändå att han är hos mig, och när jag har gråtit en stund så kommer jag alltid att tänka på något som tröstar lite, och jag tror att det är Wille som hjälper till att få mig att tänka på det som känns bättre. Häromdagen slog det mig, mitt i en gråtattack, att min farmor är ju där, där Wilmer är. Min farmor var en öppen famn, hon hade 9 barn och hennes dörr stod alltid öppen, hennes hjärta var stort och alla fick plats. Det slog mig, att hon är ju där och tar hand om min lille gosse tills jag kan göra det själv. Och då kändes det lite bättre.
Dagen går upp och ner. Ibland känns det som att jag klarar inte mer, jag vill inte och kan inte leva en endaste dag till utan min lilla kille, och ibland är det okej, ibland har jag mer ork. Jag vet aldrig hur jag kommer att känna mig nästkommande timme, men jag har bestämt mig för att bara ta det som det kommer och inte kämpa emot. Livet har visat mig att det är en bergochdalbana, och det är bara att åka med och hålla i sig...
Wilmer med sin kusin ca 2 veckor innan olyckan. En liten glader!!
torsdag 2 juni 2011
Orättvisa rättvisor?
Igår var det studentdax för vår Malin, en dag och kväll som blev precis så bra som den skulle, för att hon förtjänade det och är världens bästa Malin! Jag försökte verkligen glädjas och jag tyckte att jag lyckades ganska bra. Studenten är ju en glädjehögtid, som få faktiskt. Lycka, frihet, glädje och känslan av vad man åstadkommit under flera år och att man är fri, den känslan är obetalbar!
En underbart vacker liten student!
I all glädje fanns det ändå ett sting av en känsla av orättvisa. Livet är inte rättvist, om det varit det, varför fick inte vår Wilmer leva så att han kunde få uppleva sin student? Varför fick han inte vara med i går, denna glädjens dag? Wille hade garanterat blivit festens mittpunkt igår genom att sprida sina skratt och sin livsglädje till alla, och genom att ha Malins fulla uppmärksamhet. Hon älskade sin lillebror, och han avgudade henne...
Elliott sa en väldig tänkvärd sak igår, han frågade varför Wilmer var hos änglarna, varför de hade tagit tillbaka honom? Då kom jag ihåg en sak som min man alltid brukade säga, att vi har bara våra barn till låns, och det är ju så sant. Även om jag aldrig tyckt om när han säger det så är det så, och i vårt fall väldigt påtagligt.
Så jag försökte tänka såhär, att vi fick låna Wilmer i 19 fantastiska, underbara månader, en tid som jag aldrig skulle vilja vara utan. Sedan ville änglarna ha tillbaka honom, och hämtade honom. Nu lever vi med en ängel som är med oss hela tiden, och med en massa fina minnen som aldrig kommer att suddas ut. Det går inte. Avtrycken vår Wilmer har gjort går inte att ta bort, aldrig nånsin...
Men saknaden och längtan är enorm, en saknad som bara flyger på och tar andan ur en ibland. Igår var en sådan kväll, det var Malins kväll men han fattades oss så oändligt mycket.
En stolt pappa med sin fantastiska dotter!!
onsdag 1 juni 2011
Student
Idag tar min mans dotter, min bonusdotter, studenten. En fantastisk dag, vädret är perfekt, förväntningarna höga och glädjen stor hos de blivande studenterna.
Jag skäms över min oförmåga att vara glad. Självklart gläds jag för Malins skull, men udden är borta i allt, speciellt glädjen. Idag skulle ju Wilmer varit med, firat sin storasyster som han älskade så mycket, han skulle varit med och delat denna speciella dag. Omständigheterna gör att jag har svårt att känna allt jag borde känna, glädje och lycka, och då mår jag ännu sämre eftersom det känns som att det går ut över min älskade Malin. Så om du läser detta Malin: jag älskar dig, är oändligt stolt över dig och för att jag får vara en del i ditt liv. Wilmer är med dig idag, och han älskar dig, det vet du...
Jag skäms över min oförmåga att vara glad. Självklart gläds jag för Malins skull, men udden är borta i allt, speciellt glädjen. Idag skulle ju Wilmer varit med, firat sin storasyster som han älskade så mycket, han skulle varit med och delat denna speciella dag. Omständigheterna gör att jag har svårt att känna allt jag borde känna, glädje och lycka, och då mår jag ännu sämre eftersom det känns som att det går ut över min älskade Malin. Så om du läser detta Malin: jag älskar dig, är oändligt stolt över dig och för att jag får vara en del i ditt liv. Wilmer är med dig idag, och han älskar dig, det vet du...
Hjärtat i mitten är Wilmer, och de andra är jag, din pappa, Elliott och Joakim. Vi älskar dig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)