Ett bloggstopp...

...har det varit denna veckan. Jag har inte haft någon direkt inspiration, det har hänt mycket och det har varit många tankar som blandats i mitt huvud så jag har inte haft tid, lust eller ork. Men jag märker hur mycket jag saknat att skriva, det är min terapi. Vi träffar både psykolog och kurator, utan dem hade vi inte varit där vi är, men min blogg är också en slags terapi.

Allt jag gör nuförtiden försöker jag göra med kärlek. Kärlek är faktiskt det enda vi behöver ge varandra och visa varandra för att vår värld ska bli bättre. Jag vet också att min man gör allt för vår Wilmer. Allt fix han håller på med nu, varje spadtag han tar, varje penseldrag och varje spik, allt är för Wilmer. Och för den kärlek han gav oss i 19 fina månader.
Jag är uppvuxen i kyrkan, har suttit på otaliga gudstjänster, både frivilligt och mindre frivilligt, jag har gått i söndgsskola och deltagit i kyrkans aktiviteter. Min grundtro finns och den är stark. Jag trodde, den 15 april, att jag kommer att hata Gud, jag kommer aldrig att förlåta honom för att han tog min bebis, min lille Wille, ifrån mig. Men inte en sekund, inte ett ögonblick har jag hatat. Jag har skällt, skrikit och gråtit, men aldrig känt ett hat mot Gud. Tvärtom. Konstigt nog känner jag att min tro på Honom, på livet efter döden och på en himmel där Wilmer nu finns tillsammans med så  många andra, den tron har förstärkts och den blir starkare hela tiden. Det finns inga alternativ. Som jag har skrivit tidigare - jag fullkomligt vägrar tro på att Wilmer har dött förgäves. För om han har det så finns det ingen mening med att någon av oss lever, eller hur? Varför lever vi då? För att ha finast hus, mest kläder, finaste bilen och största samlingen av skor, klockor, teknikprylar eller vad det nu kan vara? Skulle inte tro det... Världsliga, trevliga, men fullkomligt oväsentliga tecken på en köpt lycka som inte existerar mer än kanske en timme eller en dag... Oj, vad präktig jag låter, jag som är shoppoholic light och älskar både skor och kläder! Men faktum är, att glädjen och lyckan som tidigare fanns över att ha köpt något nytt, den finns inte längre. Jag hade med glädje suttit i en lägenhet, utan bil och jobb, om jag bara fått ha Wilmer kvar. Jag hade gärna gett bort alla mina skor, vårt blivande, nybyggda hus, våra bilar och alla möbler, om jag fick min prins tillbaka. Jag kan göra vadsomhelst, precis vadsomhelst, för att få ha honom här igen, om den saken råder ingen som helst tvekan. Och hur präktigt och klychigt det än låter så kan jag säga det igen, och stå för det till 100 %, det går INTE att köpa lycka. Tro mig, för jag vet. Jag har försökt, det går inte.

De stunder jag kan känna något som kan liknas vid lycka är stunder jag tillbringar med min familj och alla som ingår i den, och när jag kan spendera tid med riktigt goda vänner. För det är skillnad på vänner och på riktigt goda vänner, det är bara så. Igår åt jag middag tillsammans med 3 vänner som betyder oerhört mycket för mig. Det finns fler i den kategorin, men just igår var det med dessa tre, fantastiska, underbara tjejer som jag insåg värdet av vänskap. Vilken positiv energi jag fick och så bra jag mådde när jag kom hem! <3

Wilmer är så saknad, jag gråter varje dag och jag hoppas varje kväll att jag ska få möta honom i mina drömmar. Jag vet också att jag kommer att möta honom igen. En dag ska jag få krama honom, pussa honom och hålla honom intill mig. Och då kommer jag aldrig att släppa honom...