tisdag 21 juni 2011

Många säger till mig att de tycker att jag är så stark, men jag håller inte med. Jag är inte stark, jag är svag och liten, jag är en människa som har insett hur skört livet är, hur fort det kan gå och hur snabbt det kan brista. Jag är inte stark, jag är svag och utan ork, utan kraft och utan livsglädje.
Jag vet att jag kan verka stark på ytan, men det är jag inte... Jag är svag, skör och väldigt ömtålig just nu. Samtidig känner jag att få saker påverkar mig, ingenting känns viktigt och väsentligt. Ingenting, utom att finnas där för Elliott, att lyssna på honom, hålla hans lilla hand, läsa för honom, baka med honom, finnas där.. Just nu är det enda som verkligen betyder något att få vara med honom. Ingen fråga är för svår, inget tjat är för jobbigt, jag njuter av att vara med honom och att skratta med honom.
Jag är inte stark, även om det ser ut så. Jag bryter ihop varje dag, även om det är i min ensamhet, jag gråter och gråter och jag saknar och längtar och frågar varför..
Ju mer tiden går, desto mer distans får jag till det som hänt och för varje dag ser jag det klarare: Jag måste leva utan Wilmer. Hur gör jag då? Det är som att leva utan en del av mig, utan en del av mitt hjärta, som att leva utan en arm eller ett ben. Jag är trasig och min ständiga fråga är, blir jag nånsin hel? Jag tror inte det. Jag kommer att lära mig att leva igen, ett annorlunda liv, utan Wille, men jag blir aldrig riktigt hel. Det går inte.

Jag har hört att "för att känna verklig lycka måste man uppleva verklig sorg." Jag väntar på den lyckan, för jag har upplevt, och upplever, den största sorgen, en förälders mardröm, det värsta som kan hända. Jag upplever det just nu och jag lever faktiskt fortfarande, även om jag för varje dag undrar hur jag överlevt ännu en? Jag lever och jag väntar på lyckan. Och när den kommer hoppas jag på något extra, med tanke på sorgen jag nu lever i. Men jag lever, konstigt nog..

6 kommentarer:

  1. Jag läser...gråter...tänker på er var enda dag...den smärta ni går igenom måste vara den värsta sorten, den som ingen skulle behöva genomgå.

    varm kram till dig och din fina familj/caja

    SvaraRadera
  2. Vill bara skicka en värmande kram!

    SvaraRadera
  3. Visst är det märkligt.. När det känns som hela livet har stannat,, så snurrar allt på som vanligt runt en..
    Jag förstår inte heller hur jag skulle överleva om jag förlorade något av mina barn? Jag antar att varje dag är en seger.. så kämpa på, det finns många som behöver dig.
    Kram Sofie ( som inte känner dig, men känner med dig)

    SvaraRadera
  4. Tror aldrig livet blir desamma el de blir de ju inte..min svägerska säger de,att de blir aldrig desamma men man lär sig leva med den o sorgen minskar men försvinenr aldig..
    Hur skulle de kunna bli desamma en fattas ju er!!!
    Hade varit konstigt o tänkt el trott att de skulle va desamma..
    Som tur är går ju sorg i vågar..I bland känns de lugnare o i bland sköljer de över en som en våg...
    Har ofta tänkt på uttrycket du är stark....man är inte stark men man måste överleva o man kan ju inte lägga sig ner o dö..Fast de säkert känns som man vill de i bland....folk säger/skriver nog de som något tröstande...fast du känner dig precis tvärtom....

    I andra sammanhang har jag fått höra de:du har de så bra o du är så stark o har klarat dig..Ja för att jag måste o ingen har stöttat mig från min familj...i bland kan den mest positiva skrattande vara den mest deprimerade ledsna....

    Kom i från ämnet lite men vad jag vill "säga" är att jag tänker på er o de gör mig ont o läsa om din/er sorg o man önskar att saker var annorlunda o att sånt här inte kunde hända..Livet är skört hur skört vet ju ni....

    Wilmer o din man är mycket lika <3
    Kramar Monica

    SvaraRadera
  5. Vännen. Du har så rätt, ni kommer aldrig att blir "hela" igen, så som du menar att ni var innan den 15/4. Istället kommer något annat att fylla upp en lite del av den delen som känns så förfärligt tom. Något som kanske inte hade kommit in i ert liv annars. Vad vet ingen nu, men med tiden tror jag att det visar sig. Ingen tröst men så tror jag att det hela hänger ihop. Inte för att något el någon kan ersätta Wilmer utan för att det kan omöjligt vara förgäves som Wilmer hade bråttom att bli en Ängel! Jag har hört att Gud inte ger/tar mer än vad man klarar av.... Du andas därför lever du!!! Hur det känns under tiden kan ingen lätta på. Du måste hitta andetagen själv. Kärleken är stark, starkast av allt! Kärleken är villkorslös och oändlig! Den kan ingen ta ifrån er! Men vi kan lida mer er och önska er allt gott, vilja stötta er och skicka massor av kärlek till er!
    Jag kan bara kommentera dina texter, visa att jag tar del av det du lättar ditt hjärta om, jag tänker efter och försöker bidra med att berätta vad som kommer upp för mig när jag läst din blogg. Önskar er allt gott!!!
    Många kramar från Linda och Tord

    SvaraRadera
  6. Precis som dig hör jag dessa ord om och om igen. Varje gång möter jag deras blick med en förvånad min och undrar var min styrka finns, för jag ser den inte och jag känner den inte...

    SvaraRadera