Kärleksstyrka

Jag lever med skuldkänslor varje dag och kommer att göra det resten av mitt liv. Skuld för att jag inte var snabb nog, skuld för att jag inte letade på rätt ställe, skuld för att jag släppte honom med blicken denna lilla, lilla stund - skuld för att Wilmer är död, jag klandrar mig själv och kommer alltid att göra det oavsett vad någon annan säger eller tycker.
Ingen har, hittills eller vad jag vet, klandrat mig för detta hemska, ofattbara, ingen utom jag själv. Den människa som jag är räddast för att han ska klandra  mig eller ge mig skulden är min man - och det har han aldrig gjort, inte en sekund. När vi fick beskedet att Willes liv inte gick att rädda, då var jag på väg in till Ingemar som befann sig i ett rum brevid akutrummet, och när jag hörde min mans skrik, ett skrik som jag aldrig kommer att glömma, när jag förstod att det inte fanns någonting mer att göra, att läkarna gjort allt de kunnat, då var en av mina första tankar, "min man kommer att lämna mig". Jag tänkte direkt att detta kommer han aldrig att förlåta mig för, han kommer att tycka att det är mitt fel. Men aldrig, inte en sekund, har min älskade man yttrat de orden, han har aldrig anklagat eller klandrat mig utan tvärtom. Han har tröstat, kramat och hållt om mig, vi har gråtit tillsammans över det barn vi förlorat, men han har aldrig klandrat mig.

För snart åtta år sedan stod vi i kyrkan och sa ja till varandra, jag och Ingemar. Ja till att älska varandra i lust och nöd. Just nu är det nöd, och jag tror aldrig att vår kärlek varit starkare. Aldrig.