Sorgesteg..

Vissa dagar gråter jag inte så mycket, idag är en sådan dag. Jag gråter, men inte helt okontrollerat och otröstligt, utan lite lättare och tårarna går att få stopp på, om jag vill. Jag vet inte alls vad det betyder, och jag är rädd att jag stannat upp i min sorg. Jag är rädd att jag har ställt mig brevid och tittar på, det är så svårt att acceptera och förstå att det är verkligheten, det jag lever i. Det gör så ont att tänka på det så att jag är rädd för att jag har tagit avstånd från det. Och om det är så, när kommer det då? För nånstans kommer det ut, det måste det göra, det går inte att bära på allt det utan att det nån gång exploderar inombords och vad gör man då? Är det då man blir inlagd på psyket? Jag vet inte..
Jag hoppas att det är så, att det absolut värsta är över. Att spetsen på sorgen, den som sitter så hårt och gör så ont, att den är borta. Det är inte så att sorgen är borta, men kanske har jag kommit över det allra, allra värsta? Jag vet inte, och det svåra är att jag har ingen att fråga, ingen som varit där jag är, vilket gör att det är så svårt att veta om jag är på rätt väg eller inte? Är jag på väg mot ett sammanbrott eller ifrån det?
Jag går upp varje dag, jag sminkar mig och tar på mig kläder varje dag, även om jag nånstans långt inne känner att det spelar ingen roll. Wilmer kommer ju inte tillbaka? Men jag vill inte titta mig i spegeln och rygga tillbaka, jag har ju som sagt, bestämt mig för att leva vidare, och då vill jag göra det till 100%. Och då ingår det att gör sig ordning på morgonen, tycker jag! Om inte för min egen, så för min mans och för övriga jag träffars skull..! :)
Jag måste lära mig att sorgen kommer att vara en del av mig och den kommer alltid att finnas med mig, gå brevid mig livet ut. Även om den tanken är jobbig så är det ju så att Wilmer kommer inte tillbaka, men han kommer alltid att finnas med oss och jag kommer aldrig nånsin att sluta prata om honom, han är en del av vår familj, nu och alltid.