Halvhjärtad

Man pratar om att man kan göra saker helhjärtat eller halvhjärtat, men man kan även befinna sig i ett tillstånd då man verkligen känner sig halvhjärtad. Där är jag nu. Halva mitt hjärta saknas, det är borta och jag tror aldrig att det kommer att kännas som att det är helt igen. Känslan av att fattas någon såhär mycket är helt otrolig. Den känslan finns med mig alltid, varje sekund på dygnet och även när jag vaknar om natten. Jag kommer ihåg mina drömmar nu, sen jag slutade med sömntabletterna, och det är skönt, för ofta finns Wilmer med i drömmen. Som en påminnelse om sin existens. För han existerar i högsta grad, jag pratar om honom varje dag, men även med honom. Idag var en dörr öppen till en av golvlyktorna i vardagsrummet, en lykta han älskade att öppna och stänga, men egentligen inte fick. Idag när jag gick genom rummet såg jag i ögonvrån hur den stod öppen och sa halvhögt, "Wille, du får ju inte röra lyktan!" När jag kom på mig själv med vad jag sa så log jag faktiskt. Och kände en enorm värme i hela mig. Han påminner mig varje dag om att han är här och ser mig. Varje dag.

Älsakade Wilmer, du fattas mig. Kom tillbaka, så ska jag låta dig öppna lyktorna så mycket du vill... <3