Wilmers sten

Sen den 15/4 har vi gjort saker och utfört sysslor som känns helt märkliga. Som begravning av en 19 månaders son, välja gravsten och text, plocka undan kläder efter ett litet barn som aldrig kommer tillbaka, slänga barnmatsburkar med favoritmaten, plantera blommor vid gravstenen, mm.

På fredag ska vi ha urnsättning, och på ett vis ska det bli skönt när det är gjort. Jag är ofta vid Wilmers sten, jag säger nästan aldrig gravsten för det låter så groteskt på något vis, och när vi haft urnsättningen så kommer det att kännas färdigt, att då kan jag åka dit och känna att det är klart. Nu finns det ingenting kvar att göra, mer än att fortsätta gråta, sakna och längta. Längta efter någon som aldrig kommer igen, sakna någon som betydde så mycket och tog så mycket av mitt hjärta med sig när han försvann och fortsätta gråta mig till sömns på kvällen...

Jag fattar inte att han faktiskt är borta, att det är på riktigt och det är verklighet. Det tar andan ur mig, varje dag, fortfarande... 

Tom födelsedag

Wille hann bara vara med och fira en av sin mammas födelsedagar, men ni vet hur det är med barn, det känns som att man alltid haft dem, de blir en naturlig del av ens liv så snabbt.
Därför saknar jag lite extra idag, min födelsedag.

Älskade lilla unge, om du bara visste hur mycket du fattas mig... <3

8 år av kärlek..

...men även med delar av den största sorgen man kan uppleva. Åtta år som gift och jag tror inte, som jag skrivit tidigare, att vår kärlek nånsin varit starkare än nu. Det har inte alltid varit enkelt under dessa åtta år, det tror jag inte att det är för någon, men det vi delar nu är så mycket mer. Det är inte bara kärleken som binder oss samman, utan även den enorma sorgen och förlusten, hela händelsen och processen har fört oss mycket, mycket närmre varandra, och ibland undrar jag om det var en av Wilmers uppgifter? Att få oss ännu närmre varandra, att finnas för varandra i vår sorg och att hitta vägen till en ljusare framtid tillsammans, inte på vars ett håll. Kanske är det så. Jag har förståelse för de par som glider isär efter att ha varit med om det värsta som kan hända, och jag är tacksam varje dag för att vi inte tillhör den kategorin. Det hade varit lätt att komma ifrån varandra i en situation som denna, att hamna så långt ner i sin egen sorg att man inte ser den andra, och till slut är det kört. Men vi är inte där och jag hoppas att det aldrig händer.

Vi har stått i kyrkan och sagt ja till varandra, till att finnas där för varandra i lust och i nöd. Det finaste löftet, att alltid vara där och finnas för varandra, oavsett.
Vi har upplevt så mycket tillsammans, både smått och stort, framför allt har vi producerat två fina barn, som är vår stolthet. Tillsammans hoppas jag att vi får uppleva många, många år tillsammans och trots en enorm tragedi och en stor sorg, att vi ska kunna få en ljus framtid, så småningom...

KÄRLEK

Favoritbild..

Detta är en av mina favoritbilder. Jag, som så gärna vill ha ett foto med mig och mina killar, Elliott, som vet exakt hur fel han gör och Wille, som är ledsen för att storebror drar honom i örat...

Visst är den underbar! Kommer ihåg att jag ville sååå gärna bli bra på bilden och är helt omedveten om vad som pågår med Elliott och Wille!! <3

Känslopaus

Jag vet att jag aldrig, aldrig kommer att kunna glömma Wille, men just nu har jag kommit till en punkt i hela denna process där jag faktiskt, om så bara pyttesmå stunder, kan tänka på något annat. Innan fanns han i huvudet och i tankarna hela tiden, och nu är det kanske 99% istället för 100%, dvs det finns stunder då jag kommer på mig själv att jag inte tänkt på honom på en liten stund. Och lika mycket som jag mår dåligt över det och tror jag är på väg att glömma bort, (vilket jag vet inte går, och jag vill naturligtvis inte det heller) så kan jag känna att det är en liten, liten stund av lättnad, som en liten fristad. Och sen mår jag dåligt för att jag tänkt så.

Men det är ingen större risk att jag eller någon annan som fick glädjen att lära känna min solstråle kommer att glömma honom. Han har satt avtryck i många och alla minnen är positiva och glada. Ändå är det tungt att minnas, så den lilla stunden han inte befinner sig i min tankeverksamhet är som jag skrev, en fristad, en paus från den grymma verkligheten där Wilmer inte längre finns. Det är tvära kast mellan alla känslor och mellan lättnad och dåligt samvete...

Småsnutt av glädje!

Jag har lite små filmklipp av Wille, och jag är så glad att jag har filmat och sparat! Att höra hans skratt är balsam för min själ just nu... <3

"Den svåraste av sorger

är när livet blir för kort

och en dotter eller son

för alltid har ryckts bort

När någon man gett liv

och älskat mest av allt

så grymt tas ifrån en

blir det ofattbart och kallt

I sorgens tunga mörker

får man ta en dag i sänder

och försöka samla kraft

tills ljuset återvänder

Och i all gränslös saknad

så hjälper det att se

den medkänsla och omsorg

som andra har att ge"



Flashback

För 4 månader och 10 dagar sedan förlorade jag fotfästet totalt. Det var en avgrund som öppnade sig och jag har aldrig fallit så djupt tidigare, nånsin. Jag hamnade i en slags bubbla, i en värld som var trasig, söndrig och helt grå. Jag har aldrig känt mig så tom, så maktlös och arg som jag gjorde den första tiden efter Wilmers död och som jag fortfarande gör ibland.
Jag föll, föll, föll och om jag och vi inte haft det nätverket runt oss som vi upptäckte att vi hade så hade jag fallit ännu djupare. Jag kan ibland undra om jag nånsin landat om jag inte haft alla runt mig som fanns och finns där? Jag vet inte, men jag vet att sorgen efter ett barn är det mest fruktansvärda man som förälder kan uppleva, det är så tragiskt och det är en sådan bottenlös sorg att ingen borde behöva uppleva det, nånsin.
En av människorna runt mig har även hon förlorat en son, han var i vuxen ålder, men ändå. Hon berättade för mig att man säger att normalt har man ett sorgeår, det första året utan den man förlorat är det som är värst,  men när man förlorar ett barn så är motsvarigheten sju år. Jag förstår om det är så, ibland undrar jag om det räcker med sju år? Undrar om sorgen nånsin minskar och känns lättare att bära? Jag hoppas det, för just nu är det jobbigt att andas utan honom...

"En människa är försvinnande liten i universum,

men när en speciell människa går bort,

blir det ett universum av tomhet kvar..."

Willekänning..

Min man slutade snusa i måndags och han är totalt odräglig. Han är lättretlig, sur och har inget tålamod - saker som i normala fall inte kännetecknar honom alls. Så i onsdags somnade jag och var måttligt irriterad på honom (läs arg!), anledningen minns jag inte idag... Jag somnade, men vaknade igen efter en timme av att någon liksom buffade på mig. Jag vände mig om (för jag sov på ena kanten med ansiktet mot väggen och I likadant fast på andra hållet, så vi hade liksom ett stort stycke tom madrass mellan oss) och tänkte snäsa till att han skulle sluta buffa på mig, men han sov så lugnt. Tänkte att jag inbillat mig så jag slumrade till, och då kände jag det ännu en gång. Buff-buff, på min arm. Vände mig om, I låg blixtstilla och sov djupt. Då var det som om en tanke bara kom till mig: "Varför är vi egentligen ovänner? Och är det verkligen helt nödvändligt..?"
Svaret var ju såklart nej, det är inte nödvändligt och man ska aldrig somna osams. Men vem buffade på mig då, för att jag skulle vakna till och komma till insikt? Finns bara en, en liten kille som inte vill att mamma och pappa ska vara osams utan att de ska vara sams och kramas extra mycket just nu.. Det var så solklart att det var Wilmer som buffat på mig, det kändes i hela rummet. Jag kände hans närvaro och den fyllde mig med värme och med en massa kärlek, en känsla svår att förklara. Han var där och påminde mig om ett råd vi fick på vår bröllopsdag, att somna aldrig osams..

Tack din lille skrutt, för att du gör dig påmind och för att du ser till att vi inte glömmer vad som är viktigt.. <3

Ordfattig...

Idag har jag inga ord, inga tankar och ingen ork. Idag tillåter jag mig själv att sakna, längta och gråta. Gråta över den enorma orättvisan, sakna och längta efter någon som jag aldrig kommer att få krama, pussa eller gosa med. Aldrig mer, någonsin...

Himlatankar

Det är mycket som snurrar i mitt huvud just nu och idag har jag funderat väldigt mycket på livet efter detta, var hamnar vi när vi lämnar denna jorden? Jag vet inte, det vet ju ingen av oss, men jag är ännu mer övertygad nu om att vi hamnar någon annanstans, på ett finare ställe. Det måste ju vara så, det kan ju inte bara vara slut för vad är meningen med livet här då? Är det meningen att vi ska födas, leva, dö och sedan bara glömmas bort? Det tror inte jag. Jag tror att vi föds, och att meningen är att leva ett innehållsrikt, bra liv och göra det bästa av gåvan man fått, att ha fått livet. Att vara en bra människa, försöka se gott i alla och vara kärleksfull mot sina medmänniskor, det tror jag är det bästa vi kan göra. Och sedan, när det är dags, då kan det ju inte bara ta slut? För då kan man ju ifrågasätta meningen med att vi föds över huvud taget. Och vad är då meningen med att födas, att älskas av så många för att sedan dö när man är nitton månader gammal? Wilmer måste ju finnas någonstans, och där han är, där är det fint, varmt och mjukt. Han har det så bra, det känner jag, det är som ett stort lugn inom mig när jag tänker på det och jag är så tacksam över det, mitt i all sorg. Han är inte ensam, och han har det bra. Men varför ska man dö när man är nitton månader? Varför?

Älskade lille prins, jag vet att du är en ängel nu och att du kommer och hälsar på oss emellanåt, jag kan känna det ibland, särskilt i mina drömmar. Men du är så saknad...

Småsaks-saknad

Det är inte bara det att jag saknar Wilmer, hans mjuka hud, gosiga lår och glittrande ögon, jag saknar även allting runtomkring, allt det som har med småbarn att göra - all tvätt av små kläder, blöjbyte och bad, nattning och vällingblandning, vaknätter och tandsprickning, att se honom upptäcka ny mat, nya smaker, att uppleva glädjen i att se barnen tillsammans, att blåsa på ömma pannor, knän och fingrar som kläms i kökslådor, att plocka bort geggit kex från mitt hår, att höra hans pärlande skratt när jag blåser i hans mage...

Jag saknar att stressa på morgonen för att två barn skulle hinnas med, plus mig själv, jag saknar att skynda mig från jobbet för att hämta och för att jag längtar så efter dem, (det gör jag ju såklart fortfarande med Elliott) jag saknar att behöva gå upp tidigt, vardag som helg för att Wilmer vaknar när han vaknar, jag saknar, saknar, saknar så det gör ont..
Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag får uppleva allt detta igen och ändå inte, för om det inte är med Wilmer jag får uppleva det så vet jag inte om jag vill...

Dessert

Ibland känns det som att människor omkring mig, även om de inte träffar mig så ofta, känner på sig de dagar jag mår sämre. För ofta dessa dagar så får jag ett extra värmande sms, telefonsamtal eller mail, utan att jag berättat att jag har en dålig dag. Precis som att en del känner på sig att nu, nu behöver Katarina känna att jag tänker på henne. Det värmer väldigt, väldigt mycket och det lyfter mig, mycket högre än vad ni anar.

Denna helgen har varit en sådan helg. Jag har inte mått så bra, tror min kropp regerar först nu, den strejkar liksom och jag är inte på topp. Men jag har fått flera väldigt speciella mail denna helgen, plus att jag fick möjlighet att krama om en person som är viktig för mig och som går igenom nånting svårt, det kändes så skönt.
Igårkväll fick jag ett sms av min älskade lillasyster, jag måste citera lite av det rakt av: "Jag tänkte på mina tankar om Wille häromdagen, då kom jag plötsligt på ordet dessert. Han var ju som en liten efterrätt, efterlängtad, söt, go, lite kladdig, man fick liksom inte nog av honom."
Vilken fantastisk beskrivning av vår Wilmer, så rätt och så bra. Mitt i prick, han var ju vår dessert, vår lyx, vår efterlängtade lille efterrätt...

Syskonsaknad

Nu, efter 4 månader, har Elliott nu börjat prata om sin saknad efter sin lillebror. Och vi pratar med honom, vi diskuterar och vi filosoferar, och jag inser hur oerhört mycket min lille kille saknar sin bror. Och ändå är han så klok och förnuftig, pratar om Wille så fint och ömt.
Idag, när vi varit med min lillasyster och hennes 2 flickor ute i Fulltofta naturområde, så sa han i bilen hem: "Mamma, jag vill ha Wilmer tillbaka, för då hade jag ju inte behövt leka med en kompis hela tiden, då hade jag inte varit lika ensam när kompisarna inte kan."
Att höra detta från min  6-åring gör att jag bara vill skrika rakt ut. Skrika till den som sett till att detta hemska hänt oss och fråga vad min son gjort för fel som måste gå igenom denna sorg vid 6 års ålder. Varför ska han lida, varför ska han drabbas så hårt? Vad har Elliott gjort för fel? Jag är vuxen och kan hantera detta någolunda okej, men en 6-åring? Det är så fruktansvärt orättvist.
Han saknar Wilmer, och det gör vi med och så många med oss. Det ÄR orättvist, vansinnigt orättvist. Är det så livet ska vara? Ska man inte bara få vara lycklig liksom?
Usch, vad mycket tankar som snurrar i mitt huvud idag. Många tankar och frågor, väldigt få svar..

Mera kärlek..

Jag kan inte få nog av att poängtera betydelsen av kärlek till varandra. Tänk så mycket lättare livet varit om vi kunde visa mer av den varan. För mig är det en lyx att omges av människor som verkligen bryr sig, som är omtänksamma och som vill väl. Igår var en sådan kväll, då vi omgavs av människor med kärlek. Kräftskiva i ett nybyggt garage, 30 vuxna och 33 barn, och det var en superkväll. Min energi tar slut efter ett tag, jag orkar inte så länge för sen blir det för jobbigt, fortfarande, men vi var kvar ganska länge och njöt av detta underbara gäng. Även om det blir lite tårar så blir det många glada skratt, och det känns som att både tårarna och skratten gör att vi förs närmre varandra. Alla vill så väl och framför allt, alla visar det.

Det finns många människor som blivit ännu mer betydelsefulla i mitt liv efter den 15/4, här är en av dem. Min svägerska, en person som, tillsammans med sin fine man, vuxit enormt i mina ögon efter olyckan. Så mycket omsorg de visat oss, så  mycket kärlek och välvilja. Det finns som sagt många, K är en av dem. Plus att bilden är så fin!!

Wilmer och hans glittrande ögon finns i mitt hjärta konstant. Det märkliga är, att en liten kille med en sådan livsglöd och kärlek, varför skulle han tas bort från oss? Jag förstår inte, men jag vet att jag kommer att få svaret en dag. Just nu kan jag bara undra, ifrågasätta, gråta och skrika. Det gör så ont, hela, hela tiden. Ändå kan jag säga, att om jag skulle få välja på att att få uppleva de senaste 2 åren igen, eller inte alls, då hade jag gjort det igen, även om det betytt att jag måste gå igenom denna smärta en gång till. För även om jag förlorat honom så har han tillfört så mycket till så många, mitt liv är helt annorlunda, min attityd till livet och mina värderingar. Och kärleken till min lille kille med de glittrande ögonen kommer att vara för evigt...

Mina fina killar med vår fina M!!

Barntankar

Idag kom Elliott med en cd med E-type, Wilmers favoritskiva. "Hold your horses" spelade vi på Wilmers ceremoni, det var en låt han älskade och inte kunde sitta stilla till. Elliott frågade idag om han fick lyssna på den och jag svarade att jag inte orkade höra den just nu, men att han kunde lyssna med sina hörlurar så han hörde, men inte jag. Det gick bra, Elliott satt och sjöng med och säger, mitt i låten, med väldigt hög röst eftersom han har musik i lurarna "Nu dansar Wille i himlen mamma.."

(Ni som är uppmärksamma hör att det är inte "hold your horses" i bakgrunden, men iallfall E-type..!)

Läker tiden?

Jag undrar om tiden verkligen läker alla sår? Det är ju en fras jag hört i hela mitt liv, och nu står jag här och väntar. Väntar på att tiden ska gå så att mitt sår läker, eller iallafall får en liten, lite skorpa på sig. Undrar om jag någonsin blir mig själv igen, undrar om jag hittar mig själv mitt i denna sorg, denna enorma villervalla av känslor och tårar. Det känns som ett berg som jag måste klättra över, det finns inga som helst alternativ till att komma till andra sidan. Det är bara att bita ihop, härda ut och göra det. Kasta sig in i virrvarret och försöka reda ut allting. Men återigen, jag undrar om jag nånsin blir mig själv igen? Jag tror inte det. Jag tror aldrig att jag kommer att bli den jag en gång var, den jag var för ca 4 månader sedan. Jag känner att det hänt så mycket med mig, mina känslor och mitt beteende, jag är en annan människa idag. Och ändå inte. Jag tror inte sorgen syns utanpå, men tro mig, den finns inuti.
Läker tiden sår? 4 månader gör det inte, men kanske 4 år. Det återstår att se.
Jag ska erkänna att det finns dagar när jag inte vill. Jag vill inte veta om tiden läker mina sår, jag vill inte uppleva en enda dag till med denna smärta, jag orkar inte. Jag vill vara hos Wille.
Den första sekunden när jag vaknar på morgonen är okej, men sedan slår det mig: "Wilmer är död." Och då kommer smärtan, det känns som att jag brinner upp inifrån och att jag inte kan eller vill andas ett enda andetag till. Det finns dagar när jag önskar att tiden går fort, fort, fort, att åren rullar på blixtsnabbt så jag kan få bli gammal och dö, få komma dit där han är. Min bebis, min älskling, mitt lyckopiller. Varför?

Jag har hört att i öst säger man "tiden kommer" istället för "tiden går". Det låter positivare, ännu bättre på engelska, "time will come". Tiden kommer när det är dags, dags för mig att få träffa min son igen. Tiden kommer och då väntar han på mig, det vet jag. Det känner jag. Det gör bara så ont att vänta, och varje dag är en kraftansträngning.

"Håll mitt hjärta, håll min själ
låt mig bara stanna här
Så allt jag ber dig, allt jag begär
håll mitt hjärta, håll min själ"

Jag älskar dig och jag saknar dig. Så som bara en mamma kan sakna, ett barn hon burit i sin kropp, fött fram, ammat, vårdat och älskat så oändligt. Jag saknar dig, men vår tid kommer... <3

Närvaro

I tisdags kväll skulle min man lägga Elliott. Det brukar räcka med att någon av oss ligger brevid en liten stund så somnar han, men i tisdags var I borta så länge så till sist gick jag till sovrummet för att se vad som hänt. Då hittar jag honom gråtandes, brevid Elliott som sover gott, men min man gråter som jag inte sett honom göra på ett tag nu. En gråt som liksom inte går att få stopp på. Jag förstår såklart varför han är ledsen men undrar ändå om det var nånting särskilt som utlöste det, och då svarar han: "Han var här, Wilmer var här. Jag kände hans närvaro så tydligt, han var här."
Och jag är helt säker på att det var så. Jag tror Wille hälsar på oss ibland, inte bara i drömmen, utan jag tror att han kommer till oss då och då, för att vi ska bli påminda om att han fortfarande är här med oss, och alltid kommer att vara det. Och mer och mer, ju längre tiden går och våra sår får en hinna på sig, så kommer vi att upptäcka små tecken på att han är här. Jag är övertygad om att han redan nu visar sig på ett eller annat sätt, men vi har inte tid eller ro att se och känna det, men jag tror att det kommer så småningom. Och det min man kände i tisdags kväll, att Wilmer faktiskt var där, det tror jag bara är början.

En av de svåraste bitarna i detta är att se den man älskar så oändligt, mannen jag valt att dela mitt liv med, att han är så ledsen och känner så mycket smärta och jag kan inte göra någonting åt det. Jag kan krama honom, hålla om honom och finnas där, men jag kan inte ta bort det onda, det som gör att han gråter och har ont i själen och i hjärtat. Min mans kärlek till sina barn är oändlig och enorm, och han sörjer så djupt. Det gör så ont att se det och inte kunna hjälpa. Jag kan inte hjälpa honom, hur mycket jag än vill, det finns inget jag kan göra. Så jag kramar honom, klamrar mig fast vid honom så att vi kan trösta varandra och försöka ge varandra styrka. Trots att jag inte kan hjälpa honom genom att ta bort smärtan så är jag samtidigt så oändligt tacksam att jag har honom. Om det nu var tvunget att jag skulle gå igenom denna tragedi, så finns det ingen jag hellre gjort det med än honom. Tillsammans har vi hittat en styrka, och som det känns nu så finns det inget som kan knäcka oss, nånsin. Vi lever i en förälders mardröm, men vi lever, vi överlever. Tillsammans. <3

En present

Min lilla Wilmer gav mig en present när han försvann. Han gav mig ett öppet hjärta och fyllde det med kärlek, den finaste present jag nånsin fått.
Det skulle, som jag nämnt förut, vara väldigt lätt att bli bitter när man varit med om en sådan här sak. Bitter på livet, bitter på alla omkring som har sina barn kvar, bitter på solen som fortsätter lysa trots en ofattbar tragedi, bitter för att jag måste fortsätta befinna mig på jorden när inte Wille är här, bitter på allt.
Men jag har aldrig ens varit i närheten av att känna bitterhet, och jag tror det är en känsla som äter upp en inifrån och gör livet otroligt tråkigt och jobbigt. Nej, Wilmer har sett till att jag har fått förmågan att älska ännu mer, att se det fina i alla, att se färger klarare, att känna nyanser i olika sinnesstämningar, att helt enkelt uppskatta det som gör livet värt att leva, anledningen till att vi finns här. Kärlek, that's it! Mitt hjärta är fullt av det och jag slösar mer än gärna! Jag har tyvärr även upptäckt att det finns människor runt oss som inte har förmågan att visa kärlek. Det är inga kärlekslösa människor, men de kan inte visa att de tänker på oss, bryr sig, eller älskar oss, även om jag tror att de gör det. Så otroligt tragiskt, så fruktansvärt synd om dem, för jag tror att det är värre för dem än för oss. Det tråkiga är bara att människor som inte kan ge oss bra energi går helt enkelt bort just nu, vi orkar bara omge oss med de som ger oss någonting positivt. Och det är inte vi som förlorar på det, eftersom nästan alla ger oss den kärlek och omsorg vi behöver. Det handlar inte om kärlek eller inte kärlek från oss till dem som inte kan visa oss det, utan om ren självbevarelsedrift från vår sida, att orka ta sig vidare.
Många frågar om det finns något de kan göra, och jag har länge nekat, men nu vet jag!  Snälla alla som läser detta, älska lite till!! Älska varandra lite mer och de ni älskar, visa dem det lite mer, lite oftare, lite intensivare. Uppskatta de ni har omkring er, och de ni inte drar jämt med, bara låt det vara. Man kan inte älska alla men man kan visa alla respekt och låta bli att vara negativ.
För vad går livet ut på egentligen? Jag tror jag har hittat svaret, och det är inte att ha flest prylar när man dör..!  :) Hemligheten med livet måste ju vara att hitta kärleken, kärleken till sin livspartner, till sina barn, till sin familj, till sina vänner, till sin omgivning. Att knäcka koden liksom, kärlekskoden. Och framför allt att visa det, att slösa med den! När man väl hittar den, då mår man så oändligt mycket bättre och det känns så mycket lättare att andas. Har jag helt fel..?
Tack Wille, för den fina gåvan du gav mig, kärlekens gåva..

"Störst av allt är kärleken.."

Vad vill Wilmer?

Ibland, när jag är som djupast nere, så brukar jag tänka på vad Wille velat att jag gjort just då. Hade han velat att hans mamma skulle vara ledsen och sorgsen alltid? Nej, jag tror inte det. Wilmer var så otroligt levnadsglad, full av bus och liv, och jag tror att han vill att jag iallafall ska försöka att leva livet så bra och värdigt som jag kan. Det är en uppgift som är lätt att säga men otroligt mycket svårare att genomföra, särskilt när man är nere i det mörkaste mörker, när tyngden av saknad och sorg lägger sig och när ingenting känns roligt eller bra. Men det känns bra att tänka så, att fundera på vad Wilmer velat, och det känns bra att försöka leva så. För även om jag bär sorgen med mig alltid, vi går liksom hand i hand, så kan jag ofta se Willes glada lilla ansikte framför mig, känna hans knubbiga lilla barnhand i min, le åt hans små risgryn till tänder och njuta av hans tindrande, glittrande ögon, och när jag tänker på de sakerna så blir jag lite lättare om hjärtat.
Wilmer var sällan ledsen eller arg, han var ett lättsamt barn som var full av spring, lek och bus. Jag vill fortsätta leva så som han gjorde, glad, lycklig och full av liv. Och en dag kommer det att bli så, en dag kommer jag att kunna leva "på riktigt" igen, såsom Wilmer vill..

Ni ser ju själva, finns det någon som inte smälter inför åsynen av denna lille prins..? Jag gör iallafall, och det är minnena av honom som gör ondast men som samtidigt gör att jag orkar vidare. Han finns i mitt hjärta, ständigt...

Frid

Frid är ett ord som jag aldrig tidigare har reflekterat över, eller tänkt på. Men sedan den 15 april är det ett ord som fått stor betydelse i mitt liv, eftersom det är någonting som fattas mig. Att ha frid i hjärtat och i själen, det är något jag längtar efter, något som var ganska självklart innan. Kanske inte självklart, eftersom jag inte tänkte på om jag hade det eller inte, men nu har det blivit så uppenbart att jag saknar det. Tänk att få blunda på kvällen när man ligger i sin säng, bara slappna av och känna att det är okej att somna, det finns ingenting som hindrar mig från en god natts sömn. Så var det ju tidigare, för 4 månader sedan. (Fast nu ljög jag lite, Willeplutten sov inte en enda hel natt under sina 19 månader..!) Men ändå, denna känsla som jag inte ens visste att jag kunde ha, den saknar jag väldigt mycket!! Känslan av att allt är mjukt som bomull, att blunda och njuta av sömnens intågande... Nu tar det timmar innan jag ens kan somna, trots ibland både sömntabletter och ångestdämpande.. Och bilderna jag har på näthinnan när jag blundar är plågsamma, hemska och fruktansvärda, trots att jag kämpar för att försöka tänka glada, lyckliga och fina saker. Jag hoppas och tror att det kommer en dag när bliderna jag har nu är lite mindre tydliga, när de inte gör lika ont och när jag kan få en aning frid för att kunna leva ett bättre liv. Det är min fulla övertygelse att det kommer att bli så, hoppas det inte dröjer för länge..

Dagens glädjeämne är kärleken till min man, som varit på jobbet och som är trött men ändå glad över att vara tillbaka, att orka vara tillbaka. Min fina, älskade man, världens bästa pappa till mina barn, du är så stark och så underbar..

Speciella personer

Det finns vissa människor som ger en det där lilla extra, det som gör att man orkar vidare ännu lite till, och idag har jag tillbringat några timmar med en person som ger mig hopp, förtröstan, tillit och tålamod, som ger mig en enorm energi och ett lugn som ingen annan har kunnat ge mig.
Denna person har jag fått kontakt med efter Wilmers bortgång, och jag tror inte att jag hade hittat henne annars. Främst för att jag hade inte haft det behovet. Hon visar mig och berättar för mig att jag hade ingen skuld i det som hände, att Wilmer har det bra där han är, att livet kommer att kunna levas vidare på ett bra och meningsfullt sätt, så småningom. Och jag tror henne. Jag tror på vartenda ord och jag suger in energin och lugnet hon ger mig. Två gånger efter Wilmers död har jag känt något som kan liknas vid ett lugn, och det är när jag har träffat henne, L. Tack för allt du ger mig.

Den andra personen som gett mig oerhört mycket glädje idag är min store son. Vi har fått lite tid tillsammans, bara han och jag och han lockar mig att skratta hela tiden. Idag tog han ut flaskan med "Gordons Dry Gin" från skafferiet, kom fram med den till mig och sa: "Mamma, får det vara en gin och tonic..?" Jag låg dubbelvikt av skratt..!! Ikväll innan han skulle somna sa han, "nu ska jag göra något som mamma gillar", sen pussade han mig över hela ansiktet, kramade mig och avslutade med att pussa min näsa med halvöppen mun. (Som Wilmer ofta gjorde på Elliott, en slags slaskig puss!) "Så gjorde alltid Wille på mig, det får vi inte glömma bort, mamma", sa han. Älskade, älskade ungen min...
Han saknar sin lillebror så mycket, så oerhört mycket mer än vad vi tror och förstår. Ändå är han så klok och så fin. Han pratar väldigt mycket om Wilmer, om vad han gjorde och hur han gjorde saker. Han vill hålla honom vid liv precis lika mycket som vi vill, och Wilmer ingår i vårt vardagliga liv och kommer alltid att göra. Det är så naturligt för oss, att prata om honom och skratta eller gråta åt minnen av honom. Vår ängel.

Du fattas oss. Det står ett par skor för lite i hallen nu....

"Jag vill dig bara väl,
mitt i ditt mörker vill jag lyfta din själ
Jag vill dig bara väl,
genom det svåra blir du stark
Att kunna fortsätta på stadig mark

Du får klaga och ropa,
du får skika min vän
Jag finns där,
jag vill hjälpa dig hem
När det smärtar vill jag ge kraft,
ge dig vingar som du aldrig haft
Vågar du tro mig
hör du min röst,
Jag vill ge dig tröst

Varför denna smärta
varför ingen ro
Det finns ingen utväg
där hjärtat kan få bo
Men mitt i alla frågor,
i mörkret som rår
Kommer jag med ljuset..."

Tårlös dag

Idag är första dagen sedan den 15 april i år som jag inte gråtit. Inte än, och jag är fylld av ett slags lugn som känns svårt att förklara. Kanske är det min änglapojke som fyller mitt hjärta med lugn, som vill att hans mamma ska få ro i själen för en stund, jag vet inte. Men jag har inte gråtit och jag vet inte om det är bra eller dåligt, det enda jag vet är att känslan jag har i min kropp just nu och som jag har haft hela dagen är som varm bomull. Jag hoppas jag får träffa Wille i drömmen inatt, ibland gör jag det och det är underbart. Han finns alltid hos mig, alltid, alltid, men när jag drömmer om honom så vaknar jag och känner en stilla lycka, nästan en slags glädje, också svårt att förklara.
Glädje är en känsla som är svår att hitta just nu, ni vet den där liksom glittriga, pirrande känslan man kan få ibland när man blir riktig glad eller förväntansfull. Jag har känt att den närmar sig, sakta, sakta, men jag tror fortfarande att det kommer att ta tid innan den härliga känslan av ren glädje infinner sig. Däremot har jag en stark tro om att den kommer tillbaka så småningom, jag vet inte när och det får ta sin tid, det är okej. Men den kommer, det är min fulla övertygelse.

Här är några av de som skänker mig en känsla som kan liknas vid glädje, en känsla som så småningom kommer att bli glädje. Så småningom.
Och jag vet inte varför jag inte gråtit idag, men jag ser det inte bara som negativt. Jag gråter ofta och mycket, och när jag gjort det känns det så mycket bättre, men idag mår jag hyfsat bra ändå. Än så länge.

Hoppas vi möts inatt, Willeprinsen. Jag saknar dig..

Saknad och små,små glädjeämnen...

Trots den enorma saknad som jag lever med varje dag så finns det små, små stråk av ljus och lycka som tittar fram ibland. Idag var det en kram från en god väninna samt lite höstplaner tillsammans som gjorde min dag ljusare. Vänner och familj är guld värda, och något som jag försöker tänka på är att behandla andra som jag själv vill bli behandlad. Då blir det för det mesta bra. Jag försöker leva så i allt jag gör, även jag misslyckas men jag försöker iallafall. Livet är för kort för att koncentrera sig på fel saker och lägga energi på sånt som inte ger nånting. Fokusera på det och dem som ger bra energi och positiv respons och låt det andra vara, det är mitt tips och det har min son Wilmer, 19 månader gammal, lärt mig..

Dagens glädjeämne

Jag har bestämt mig för att fortsätta leva, det har jag skrivit innan. För min familjs skull, men även för att jag nånstans, långt inne, faktiskt vill. Min låga brinner fortfarande, mycket svagt för tillfället, men den finns där och jag är inte beredd att ge upp riktigt än.
I natt, när jag som vanligt inte kunde sova, låg jag och funderade och bestämde mig för att varje gång jag skriver i bloggen, och det brukar vara en gång om dagen, så ska jag avsluta med någonting som gett mig glädje den gångna dagen, litet eller stort, men nånting som är glädje.
Igår låg jag i sängen och skrev och jag skulle avslutat inlägget med att delge glädjen jag känner när jag tittar på min Elliott, just då sov han brevid mig, tätt intill, oerhört trygghetssökande. Just då, när jag tittade på hans lugna, avslappnade ansikte, hans bruna lilla hand som han lagt på min arm, liksom för att känna att jag var där, då var det ren glädje. Han ger mig så mycket och han har full uppmärksamhet just nu, min älskade lille prins.

I tusen bitar

Ett hjärta kan gå sönder, och när det väl går sönder, ja då går det i tusen bitar, iallafall mitt.. Vi har njutit av en vecka långt bort från verkligheten och det har varit så skönt, men samtidigt har vi haft tid att minnas, att prata, att sakna och att gråta, men även att skratta åt minnen av vår levnadsglade son och lillebror, som alltid hade glimten i ögat och så nära till skratt.
Mitt hjärta är krossat i tusen och åter tusen bitar, och jag vet inte om det går att laga, nånsin. Jag hade hoppats att tiden skulle laga en bit i taget, men än har inget hänt. Det enda som tiden gör är att ge mig distans till själva händelsen, att få mig att se på det som hänt med lite annorlunda ögon, men tiden läker ingenting. Den ger inte ens en skorpa på såret just nu.
Jag funderar väldigt mycket på om vi  nånsin kommer att försöka få fler barn. Inte för att ersätta vår förlorade, älskade, fine Wille, utan för att försöka laga vår familj och för att fylla ut ett enormt tomrum som vi har och känner av så fruktansvärt mycket just nu. Allihop känner vi hur han fattas oss. Och jag vet inte om det är rätt medicin, men vi är ju en för lite, vi fattas ju en... All tid, all kärlek, all omsorg, jag känner att jag är inte klar med den biten, jag var inte klar med småbarnsperioden, men blev berövad den så grymt.
Men jag vet inte. De senaste veckorna har jag funderat på min enorma skuldkänsla, som jag bär med mig och alltid kommmer att göra. Ska jag ha denna skuld med mig om det skulle bli fler barn så kommer jag aldrig att våga släppa det barnet ur sikte. Jag är så rädd att jag ska bli överbeskyddande och knyta det barnet för hårt till mig, så som jag gör med Elliott just nu. Jag vill helst inte ens lämna honom hos dagmamman, inte för att jag tvivlar på hennes förmåga att ta hand om mitt barn, utan för att när han inte är hos mig så har jag ingen kontroll.
En annan tanke i detta är, hur ska jag kunna ta hand om ännu ett barn, när jag inte kunde ta tillräckligt väl hand om Wilmer? För det är så det känns - jag missade en liten, liten sekund och då var det för sent. Jag borde inte missat, hade jag bara gjort lite annorlunda så hade han levt. Jag klarade inte av att ge Wille tillräckligt, hur skulle jag klara av ett barn till? Konstiga tankar, men ärliga sådana. Skulden tynger mig, även om jag vet att det var en olycka, jag vet, jag vet, men jag hade ansvaret för honom, jag räckte inte till och det är mitt fel. Jag är så trött på kommentarer som "olycker händer, man tror bara att de aldrig kommer att hända i ens närhet", eller "livet måste ju gå vidare ändå, trots allt". Jag vet att man menar väl med dessa kommentarer, jag har använt orden själv, men just  nu orkar jag inte höra det fler gånger. Till nästa som säger det ska jag fråga om den personen vet hur det känns att se sin 19 månaders son flyta med ryggen upp i en damm, och dra upp honom, vända på honom och inse, när du ser hans ögon, att det är kört...
Jag vet...

Wilmers gravsten är på plats och den är så fin. En kvarnsten, likadan som den som ska stå vid huset, den det ska stå "Wilmershus" på, huset som ligger i stenskogen, med massor av kvarnsten på sina ställen.
Fick ett sms från min fina kusin för ett tag sedan där hon skrev att hon sett en skylt ute i skogen där det stod "kvarnsten - ett kärlekstecken". Visst är det ett kärlekstecken, ett fint minne av en liten pojke som var gjord av ren kärlek, levde i kärlek, spred kärlek och gör det än idag...

Älskar dig, min Wilmer...

Bloggterapi

Att skriva här i min blogg har blivit en del av min terapi, en del av sorgearbetet i förlusten av min son. När jag skriver mår jag lite bättre, jag tror inte det är helt ovanligt att man "skriver av sig" sina känslor, för att lätta på trycket. Har det gått för lång tid innan jag får sitta vid datorn och skriva så mår jag lite sämre, men så fort jag skrivit så känns det som att jag kan andas aningen lättare igen, trycket över bröstet släpper för en stund. Jag skriver för att må få bra, men att se att andra följer mina tankar och när jag får mail och meddelanden, oavsett hur, om att det finns människor som mår bättre av att läsa det jag skriver och som kan känna igen sig i mina texter, då blir jag naturligtvis väldigt glad och tacksam att jag, trots min situation, faktiskt kan ge något till andra och inte bara belasta med min sorg. 
Nu kommer det att bli en liten paus i skrivandet. Kanske, jag får se hur det går. Jag åker på semester i en vecka, vet inte hur det är med dator och internettillgängligheten på resmålet, men känner jag mig själv så hittar jag nog ett sätt att skriva, iallafall på något sätt, om inget annat så på vanligt, hederligt papper..!

Till dig som läser min blogg och tänker på mig och min familj - tack! <3